I dag är Mattias Andersson nästan helt återställd. Huden i ansiktet och på händerna är läkt men är extra känslig för framför allt kyla. Axeln gör ont ibland, men "det går ganska bra" som han själv säger.

Den 12 september förra året small det, bokstavligt talat. Mattias Andersson kom till jobbet på Västerviks Kraft Elnät och gjorde som han brukade.

– Jag körde bort jobbilen för att ställa dit min privata. När jag flyttade på jobbilen kände jag att det luktade lite gas.

Artikelbild

| I dag är Mattias Andersson nästan helt återställd, av skadorna finns bara någon pigmentförändring kvar på huden. - Jag har aldrig vågat snagga mig men jag blev tvungen när håret sveddes av.

Mattias Andersson stannade och gick för att öppna verktygsutrymmet i arbetsbilen, det är en mindre skåpbil.

– Jag drog upp dörren och hörde bara en dån. Allt blev rött och gult. Jag hann få upp händerna i närheten av ansiktet, det var rent instinktivt. Samtidigt slog chockvågen från smällen mig till marken, jag landade på axeln.

Det var läckt gas som antänds när Mattias öppnade dörren.

Hans privata jacka i syntetmaterial fattade eld.

Artikelbild

| Utredningen visade att det var läckage på en slang till gasoltuben som orsakade olyckan. När Mattias öppnade dörren antände något gasen.

– Jag låg redan på marken när jag upptäckte att jag brann. Jag började att rulla och fick på något sätt av mig jackan över huvudet. Jag vet inte hur det gick till egentligen. Det fick fort. I dag är det bara en svart klump kvar av den.

Minns du vad du tänkte, eller hann du tänka?

– Nej, egentligen inte. Först tänkte jag att jag inte behövde höra av mig till någon, det verkade inte så farligt. Sedan började det att svida på händerna och ansiktet. Det började att göra rejält ont och jag förstod nog att jag var skadad. Jag ringde en ambulans och sa att jag varit med om en gasolycka.

Smärtan tog över ett tag, väntan på ambulansen minns Mattias inte så väl.

– Men så kom de och tog hand om mig. De var verkligen proffsiga och det kändes bra. Det var inte förrän jag kom till sjukhuset som tankarna kom.

Än i dag minns Mattias lukten av bränd hud, hår, sot och gasol.

– Det var det värsta just då. Jag låg i en säng och såg hur det kom fastnade blod och sot på kudden. Jag ville inte titta i spegeln. Jag visste inte hur illa det var.

– Framför mig såg jag bilder av brännskadeoffer, och det kändes hemskt. Gasollukten sitter i näsan, jag kommer aldrig att skaffa en gasolgrill om vi säger så.

Mattias fick åka till brännskadeavdelningen på Linköpings universitetssjukhus. Där fick han vara kvar i tre dygn.

– Lättnaden kom efter ett tag när jag fick höra att jag skulle bli återställd, att det inte gått allt för djupt. Det var den övre huden som blivit skadad, den där nervändarna sitter.

Det värsta var när man skulle "borsta" bort den döda huden, berättar han.

– Det är sådant jag inte vill tänka på så mycket i dag, jag kan faktiskt inte riktigt beskriva hur det kändes. Det gjorde fruktansvärt ont.

Efter tre veckor kunde han återvända till jobbet. Man kunde konstatera att en slang till en gasolbehållare sprungit läck. Nu är Mattias lite mer försiktig kanske, men inte rädd. Företaget har installerat gasolbrunnar och takventilation i bilarna.

– Jag fick ett jättefint stöd. Jag är så tacksam över alla som hörde av sig med meddelanden och telefonsamtal.

Han konstaterar att det kunde gått mycket värre.

– Hade jag inte kört ut bilen utan öppnat direkt så hade jag slungats in i bilen bredvid min, då hade jag slagit mig fördärvad. Nu efteråt känner jag att jag nog tar tillvara på saker och ting mer, de små sakerna betyder mycket och jag tror att jag kan njuta mer av alla fina stunder.