Så sent som i vintras besökte Laurentsio Pettersson Gamleby och folkhögskolan för att föreläsa. Och nu är han tillbaka, några mil söderut i sin nya hemstad Västervik. Många känner nog igen Laurentsio Pettersson från TV-serien "Mot alla odds" där han och en grupp personer med olika funktionsvariationer tillsammans tog sig genom strapatser i Afrikas vildmark för att bevisa att det gick.

Sedan dess har det blivit mängder av föreläsningar, en dokumentär, en bok, filmroller och ännu fler planer. Just nu arbetar Laurentsio som telefonförsäljare, vid sidan av föreläsningarna.

Slumpen förde honom till Västervik, han kommer senast från Öland där han bott ett tag. Det var också slumpen, och hans nyfikenhet, som en gång förde honom till Sverige från barnhemmet i Rumänien.

Artikelbild

| Med en positiv grundsyn kommer man långt, anser Laurentsio. Nu har slumpen tagit honom till Västervik.

– Min biologiska mamma tog starka mediciner när hon var gravid med mig, hon hade influensa och var svårt sjuk. Då visste man inte att medicinerna kunde skada fostret. Det ledde till att jag fick andra förutsättningar än många andra, konstaterar han.

Han kan gå kortare sträckor men förlitar sig på sin rullstol när han ska färdas längre. Benen är korta och han har inte fem fingrar på händerna. Tolv operationer blev det under uppväxten i Hofors, bland annat flyttades fingrar för att han skulle få greppförmåga.

Men tillbaka till Rumänien och de första åren i livet.

– Läkarna ville sätta mig på institution som det då hette, och så fick det bli. När min mamma frågade efter mig sa man att jag hade dött, man ville inte ha henne springandes där.

Artikelbild

| 2015 kom laurentsio Petterssons självbiografi "Att lyckas mot alla odds" ut.

Barnhem i Rumänen på 80- och början av 90-talet var ingen lek. Flera gånger fick Laurentsio stryk av föreståndarna, när han smitit ut för att skaffa sig lite mat.

– Jag var hungrig. På barnhemmet fick man inte alltid ha sin mat ifred.

En dag kom ett par hjälparbetare från Sverige till hemmet.

– Jag var då som jag är nu, nyfiken och social. Jag kommer ihåg att jag fick en apelsin som jag delade med mig av till dem och de tyckte om mig.

En tid senare adopterade paret Laurentsio och vid elva års ålder hamnade han i Hofors. Tillstånd behövdes från Laurentsios mamma. Först då fick hon reda på att han faktiskt levde. Om det hela finns en dokumentärfilm.

Under delar av första tiden i Sverige var han mobbad i skolan, men på gymnasiet blev det bättre. Laurentsio började träna och tävla i friidrott. Och han var bra, mycket bra.

Träningen tog honom ända till 1999 Special Olympics World Summer Games i North Carolina i USA. Där blev det tre guld i sprintdistanserna i rullstol.

– Den karamellen kommer jag att suga på resten av mitt liv, det var en otrolig känsla.

Hans optimism och sociala natur går inte att ta miste på. Devisen är att alla kan göra det de vill.

– Jag vill visa alla att: "Det går faktiskt!" Det är också temat för de föreläsningar som jag håller. Man måste tro på sig själv och på det man gör, det gäller allt i livet. Hinder går att komma över. Det är klart att jag också har mörka dagar, det har väl alla, men grundinställningen är att det GÅR om man vill.

I dag bor Laurentsio på Midgård, där han trivs alldeles utmärkt.

– Jag flyttade hit på grund av att det fanns jobb här. Jag vill men kan inte livnära mig helt på mina föreläsningar eller på boken eller skådespeleriet. Jag trivs bra här, det jobbigaste är att det är väldigt mycket backar. Jag stannar ett tag, om inte backarna tar knäcken på mig, haha!