Socialisterna - Välfärdspartiet har lagt sitt budgetförslag till Västerviks kommunfullmäktige. Det avfärdades med att det spränger "budgetramarna". Det är huvudfrågan. Avvisandet av Socialisternas budget vilade uteslutande på föreställningen att "vi inte har råd att finansiera" den. Vi måste ta "budgetansvar". Men vilken offentlig välfärd går vi genom nuvarande politik miste om? Och vilka resurser skulle krävas för att uppnå alla Socialisternas välfärdskrav? Vi vet nu svaret. Denna gång har nämligen kommunens tjänstemän gett kostnadsberäkningar. Drygt 207 miljoner kronor, utöver majoritetens förslag, kostar Socialisternas kommunbudget, säger man. Men vad skulle det innebära om denna finansiering överfördes till alla landets kommuner - genom staten?

Lite siffror från SCB som utgångspunkt för uträkningen: Sveriges BNP var för år 2010 = 3 306 miljarder kronor. BNP per invånare var år 2010 = 352 600 kronor. Västerviks kommun har 36 206 invånare (kommunens hemsida 2011).

Välfärdsproduktionen finansieras främst genom skatter. Deras storlek mäts i skattekvoten = skatter/BNP. Som jag visat i min bok Välfärdsmyter (ETC Förlag, 2010) har under perioden 1990-2010 skattekvoten i Sverige minskat med cirka tio procentenheter. Det motsvarar drygt 330 miljarder kr., 35 260 kr. per invånare i genomsnitt, eller ett helt års hälso- och sjukvård inklusive äldreomsorg - i skattebortfall.

Varje procentenhetsökning av skattekvoten skulle ge drygt 33 miljarder kronor extra i intäkter till det offentliga - i genomsnitt 3526 kronor per invånare för hela Sverige (år 2010). I Västerviks kommun skulle det genomsnittligen ge knappt 128 miljoner kronor extra för varje ökning med en procentenhet av skattekvoten. En total skattekvot i Sverige på cirka 47,5 procent, i stället för dagens knappt 46 procent, skulle således i princip fullt ut finansiera alla de krav Socialisterna ställer - redan nu. 1990 var skattekvoten 56 procent.

Men vi behöver inte ens höja skatterna för att uppnå detta. Vi kan ta av redan existerande offentliga överskott - och utökade statsbidrag.

Offentlig sektor hade (enligt PROP 2010/11:100, bilaga 1, tabell 20) år 2010 en finansiell nettofordran på 712 miljarder kronor. Vi har alltså i det offentliga en finansiell förmögenhet på 75 744 kronor per person. Varför används inte det "budgetutrymmet"?

Alliansregeringen planerar tvärtom för att, fram till år 2015, ytterligare amortera på bruttoskulden med en takt på 105 miljarder kronor årligen. Det i sig motsvarar en kostnad på 11 170 kronor per invånare - mer än dubbelt så mycket som alla välfärdskrav i Socialisternas budget kostar.

Staten skulle med lätthet kunna avbetala på den (i nettotermer icke-existerande) offentliga skulden i något långsammare takt och ändå kunna ge utökade statsbidrag till landets kommuner och därmed möjliggöra för dem alla att finansiera de välfärdsreformer som Socialisterna föreslår för Västervik. Utan att ens höja skattekvoten. Varför detta inte görs har inga finansiella orsaker, vad jag kan se.

Så är det då god hushållning med resurser och människor att avstå från de välfärdsförbättringar, som Socialisterna kräver, när de med sådan enkelhet skulle kunna finansieras fullt ut - redan nu? Vad är viktigast, avbetalningar på en offentlig skuld som egentligen inte längre finns, eller investeringar i en god barnomsorg och skola? Eller en värdig äldreomsorg? Och varför förneka rimliga arbetsvillkor för den personal som i till bristningsgränsen bantade organisationer tvingas gå på knäna, när de utför det arbete som är själva grunden för allas vår välfärd?

Kort sagt, när kommunfullmäktige avvisade Socialisternas budgetförslag, kan vi alla ställa oss frågorna: Vem är det som "tar ansvar" egentligen? Och för vad?