Det har hänt mycket sedan 2004. Männens medianlön har ökat från 22 300 till 28 000 (2012) och kvinnornas från 19 900 till 25 400. Medianfamiljen har alltså ökat månadsinkomsterna från 42 200 till 53 400. Kostnaden för en förskoleplats har ökat från 94 700 till 122 300 (2011).

Ändå ligger maxtaxan till förskolan kvar på samma nivå som 2004. Maxtaxan innebär att familjen/hushållet betalar tre procent av inkomsterna i avgift för första barnet och två procent för andra barnet – dock aldrig mer än 1 260 respektive 840 kronor.

Att nivåerna legat stilla så länge urholkar avgiftsfinansieringen. En ensamstående förälder med medianlön betalar förvisso fortfarande tre respektive två procent, men en familj med två medianinkomster betalar bara 2,4 respektive 1,6 procent.

Därför skulle man gott och väl kunna höja maxtaxan rakt av. De föräldrar som i dag avstår förskola av ekonomiska skäl når redan full procentsats och skulle inte påverkas av en takhöjning. De föräldrar som skulle få en avgiftshöjning på 100-200 kronor i månaden betalar nog gärna mer, om de vet att barnen får en bättre förskola.

Men med en rak avgiftshöjning är risken stor att kommunerna låter de nya, fräscha pengarna gå till helt andra saker än förskolan. Det är sannolikt därför Kristdemokraterna föreslår att bara kommuner som minskar storleken på barngrupperna i förskolan får höja maxtaxan. Kommunerna måste själva bidra med pengar motsvarande avgiftshöjningen, och staten skjuter till dubbelt så mycket.

S-regeringen gjorde i början av 2000-talet en liknande riktad satsning; kommunerna fick del av ”Wärnerssonpengarna” om de höjde personaltätheten i skolorna. De borgerliga partierna var då med rätta kritiska mot att det blev kvantitet i stället för kvalitet, när obehöriga lärare och elevassistenter stod för den statistiska förbättringen.

Liknande kritik får KD nu från Lärarförbundet, som menar att bristen på förskollärare omöjliggör mindre barngrupper.

Men Göran Hägglund talar särskilt om de yngsta barnen, ett till tre år, och att deras trygghet och anknytning är helt beroende av att grupperna inte är för stora. Man skulle kunna tillägga att i den åldern är tryggheten viktigare än om ”fröken” har en högskoleutbildning eller är gymnasieutbildad barnskötare.

Riktlinjerna i förskolans läroplan är tvådelade, vissa riktar sig till ”förskollärare” och andra till ”arbetslaget”. På landets gymnasieskolor utbildas fortfarande barnskötare. Att Lärarförbundet försöker låtsas som att barnskötarna inte finns när de kritiserar KD:s förslag är skamligt. De yngsta barnen behöver få vara i tillräckligt små grupper för att känna trygghet. Då kan vi varken utesluta höjd maxtaxa eller blunda för barnskötarnas roll.