Svenska Kyrkan är en fri kyrka i ett fritt land. Den förkunnar evangelium. När kyrkan är svensk förkunnar den inte nationalism och inskränkthet. Tvärtom, den står för reformationens frihetstradition.

En kyrka behöver också en organisation här i världen. Svenska Kyrkan organiseras i självstyrelse. Där bär medlemmar ansvar. Den formulering som en gång myntades av en av 1800-talets liberala pionjärer, den skånske kyrkoherden Carl Abraham Bergman, är numera förverkligad: En fri kyrka i en fri stat.

Den Helige Ande verkar inte genom en hierarki, utan i de enskilda människorna. Därför är vi alla som tillhör kyrkan kallade att vara ansvarsfulla medlemmar.

Vi är på samma sätt kallade att vara goda medborgare och ansvarsfulla väljare i ett fritt land.

Kyrkoval, som det snart är dags för, är inget främmande i kristendomen. Förtroendevalda, som tar på sig att arbeta för evangeliet, men också väljs tidsbegränsat, tillhör den kristna människans frihet.

Här finns ett stycke i Matteus evangelium att läsa: Det har där tjafsats en del bland lärljungarna om en särställning för somliga. Kristus jämför då med det monarkistiska sättet att styra där, som han uttrycker det, härskarna är herrar över sina folk och furstarna har makt över folken. Men så pekar han på att det ska vara på motsatt sätt:

– Så är det inte hos er. Den som ska vara stor hos er ska vara de andras tjänare.

En god beskrivning av den demokratiska andan! Det är den vi försöker leva efter, med val för bestämd tid, öppenhet, fri diskussion och fria människors samverkan i partier och föreningar.

Men varför då listor med partibeteckningar? Jo, sådana behövs när miljoner medlemmar ska kunna påverka direkt, inte med slutna möten som filter efter filter mellan medlem och kyrkomöte.

Men detta betyder inte – med enstaka undantag, främst SD – att partierna försöker använda kyrkan för ovidkommande syften.

För att ta min egen lista, Fria Liberaler i Svenska Kyrkan (FISK) som exempel: Vi är kyrkomedlemmar med värderingar präglade av evangeliets befrielsebudskap.

Den liberala samhällsuppfattningen har, liksom flera andra i Sverige, vuxit fram i ett långvarigt samspel mellan lutherska och andra frihetstankar. Vi som står för dessa liberala frihetsidéer har, liksom många andra medlemmar, något att bidra med i kyrkans styrelse och centrala verksamhet. Där behöver inte minst det ekumeniska och internationella utbytet få en starkare betoning av frihetliga och demokratiska värden.

Det är mycket Sverige har lärt av kristen tro, men dit hör verkligen inte att hatiskt ställa folk och andra kollektiv mot varandra, eller att bygga sin strävan efter makt på hets mot dem som inte är som vi själva.

Vad vi i Sverige däremot fått, mycket tack vare kristendomen, är inte minst grunden för vårt fria samhälle, och vikten av att se till den enskilda medmänniskan. Detta är inget privilegium bara för oss. Liksom kristendomen är friheten missionerande, något livskraftigt som spritt sig till andra kontinenter, kulturer och trossystem.

Även i kyrkoval finns det sådana som falskflaggar blågult, fast de själva står för motsatsen till det svenska, fast de öser anklagelser över kyrkfolket, och dessutom inte förstått att evangeliet är just ett befrielsens budskap.