Samtidigt lovade man att inte röra arbetsrätten eller den svenska modellens höga ingångslöner. Så när människor som tidigare skulle ha "gömts undan" började söka jobb utan framgång kunde Moderaterna inte röra de verktyg som skulle kunna hyvla ned den svenska arbetsmarknadens höga trösklar. I stället började man rabattera arbetsgivaravgifterna, så att den som anställer en person som "står långt från arbetsmarknaden" kan få en lägre kostnad trots att den anställde får avtalsenlig lön.

Men inte ens detta hjälper. Fredrik Reinfeldt lät smått desperat i Expressen 11 juni när han förklarade att arbetsgivare kan anställa en person för "nära nog ingen kostnad alls per månad" men ändå avstår. Reinfeldt skäller på arbetsgivarna för att de "ställer för höga krav" och "söker den perfekta människan".

Tongångarna gick igen i gårdagens partiledardebatt. Reinfeldt försöker förklara att arbetslöshetssiffrorna beror på att människor i dag söker jobb i stället för att gömmas undan, men han har inga andra lösningar än att skälla på arbetsgivarnas "höga krav". Mikael Damberg (Stefan Löfvens vikarie som S-ledare i riksdagssammanhang) talar gärna om arbetslösheten, men duckar för frågan om Socialdemokraterna åter tänker förtidspensionera och långtidssjukskriva bort den.

Kanske är detta priset för den svenska modellens höga ingångslöner och låga andel okvalificerade arbeten? Att flera hundratusen människor måste "gömmas undan" eller vara öppet arbetslösa? I så fall borde Folkpartiets och Centerpartiets tankar om lägre ingångslöner och uppluckrad LAS prövas. Moderaternas subventionerade arbeten lockar inte arbetsgivarna, och är inte ekonomiskt hållbara när de blir för många. Att skattebetalarna står för privata arbetsgivares personalkostnader är en förvriden version av Göran Perssons Ams-åtgärder.

Om detta dilemma kunde hela partiledardebatten ha handlat. Men det gjorde den inte. I stället serverades väldigt många borgerliga attacker mot oppositionen om regeringsfrågan och skolteater när de rödgröna partiledarna framförde tydligt inrepeterade replikskiften som skulle visa på samförstånd.

Regeringsfrågan är tradig, men väljarna förtjänar faktiskt att få veta vad en rödgrön regering kan tänkas hitta på. Just nu lever de rödgröna partierna på illusionen att Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet ska få igenom alla sina hjärtefrågor. Jan Björklund punkterade ballongen när han frågade Sjöstedt om denne skulle släppa fram en regering som tillåter vinst i välfärden. Sjöstedt svarade att "det finns grader i helvetet" och att han hellre ser Löfven än Reinfeldt som statsminister.

En rödgrön regering skulle precis som alliansregeringen vara tvungen att kompromissa. Det är bedrägligt mot väljarna att inte säga något om hur det ska gå till.