Men hur påkallat ett omhändertagande än är måste alla inblandade inse vilket ansvar det offentliga tar på sig: Politiker, tjänstemän och fosterföräldrar eller institutionspersonal tar faktiskt på sig föräldrarollen. Därför är det djupt tragiskt när omhändertagna barn placeras i fosterhem eller på institutioner där de behandlas illa.

Det faktum att omhändertagna barn i Sverige har farit illa fick regeringen och de rödgröna partierna att inleda den så kallade upprättelseprocessen. Regeringen har framfört en ursäkt till alla drabbade, man har vidtagit åtgärder för att omhändertagna barn nu och i framtiden inte ska behandlas illa, och man har lagstiftat om statlig ekonomisk ersättning till drabbade.

Ersättningen är på 250 000 kronor och gäller personer som under sin barndom utsattes för "övergrepp eller försummelser av allvarlig art" i samband med omhändertagande och samhällsvård. Den kan sökas av personer som vanvårdades under perioden 1920-1980.

Ersättningsnämnden behandlar ansökningarna och fattar beslut. Hittills har man fått in nästan 3 000 ansökningar, och avgjort 319 ärenden. Av dessa har en tredjedel fått nej.

Sveriges Radio rapporterade 20 juni om upprördhet och missnöje hos de inblandade. Det är inte konstigt. Den som i sin barndom har ryckts från de biologiska föräldrarna och placerats någon annanstans har tillfogats skada ? endera av föräldrarna, eller av det offentliga, eller båda delarna.

Men besvikelsen över att inte alla får ersättning visar också hur svårt det är för staten att i efterhand försöka kompensera för det som blivit fel. Den statliga ersättningen omgärdas av vissa villkor:

Omhändertagandet måste ha beslutats av det offentliga. Övergreppen måste ha ett direkt samband med placeringen. Huruvida övergreppen var allvarliga bedöms i en historisk kontext (sträng uppfostran kan ha varit norm vid tidpunkten). Och själva beslutet att omhänderta ? som många nog upplever som det värsta övergreppet ? prövas inte alls. Bara den samhällsvård som sedan följde.

Så måste det vara. För om alla som omhändertogs automatiskt skulle få ersättning skulle staten indirekt säga att omhändertagande alltid är fel. Då skulle man i konsekvensens namn genast sluta att omhänderta barn, och barn som i dag är fosterhemsplacerade skulle skickas tillbaka till sina biologiska föräldrar. Det vore ett svek mot de barn som verkligen behöver få växa upp i en annan miljö än föräldrahemmet.

Det politikerna förhoppningsvis lär av denna såriga och smärtsamma process är vilket djupgående ingripande ett omhändertagande är. Det får aldrig ske lättvindigt, men ibland är det nödvändigt. Då har barnen redan farit illa, och placering måste ske med stor omsorg.