Att Sverige är det bästa landet att åldras i är inget som svenska journalister har hittat på. Det är biståndsorganisationen Help Age International som har tagit fram ett index där 91 länder rankas utifrån parametrarna äldres ekonomi, hälsa, jobbsituation/utbildningsnivå samt äldrevänlig miljö. Sverige toppar listan.

Att pensionärers inkomster utvecklas i samma takt som de yngres är inte heller ett journalistpåhitt. Uppgifterna från Pensionsmyndigheten visar att en genomsnittlig pensionär på 69 år har samma disponibla inkomst som en genomsnittlig 28-åring.

Bakom den ”genomsnittliga pensionären” döljer sig naturligtvis såväl fattiga garantipensionärer som före detta företagsledare med väl tilltagna pensioner. Att det finns stora skillnader inom gruppen motbevisar dock inte nyheten att snittpensionären hänger med i inkomstutvecklingen.

De fattiga pensionärerna är alltså en alltför liten grupp för att förklara de kraftfulla protesterna mot bromsen i pensionssystemet och att pensioner inte omfattas av jobbskatteavdrag. Det är något annat som får svenska pensionärer att låta som om fattighus och ättestupa är på väg att införas.

Kanske ger en insändare i DN nyligen en ledtråd. Där förundrades en äldre dam över hur väl hon behandlas i en av Stockholms invandrartäta förorter. De yngre är artiga och respektfulla, erbjuder henne sin sittplats och frågar om hon behöver hjälp. Kvinnan tycker att svenskar ska lära av invandrarna.

Sverige har i ett internationellt perspektiv generösa pensioner och en välfungerande äldreomsorg, men som man kan läsa mellan raderna i insändaren är vi inte särskilt artiga och respektfulla mot äldre.

Att Sverige är extremt ungdomsfixerat, inriktat på ständig förnyelse och modernisering bidrar nog till att äldre ofta behandlas nedlåtande. Vad betyder erfarenhet och visdom i ett land där man ständigt jagar det nya?

Den svenska statsindividualismen gör äldre ekonomiskt självständiga, men kan också bidra till att de känner sig överflödiga och oönskade. Många kräver hellre utbyggd barnomsorg än att be farfar om hjälp, och många antar att den skattefinansierade äldreomsorgen tillgodoser även sociala behov. Vi behöver inte hälsa på mormor – henne tar äldreomsorgens personal hand om!

Men detta är svåra frågor att ventilera. Ingen vill kritisera den svenska framtidsinriktningen, då kan man framstå som reaktionär. Ingen vill skuldbelägga de medelålders människor som inte hälsar på gamla föräldrar, de har ju fullt upp med livspusslet.

Det är enklare att prata om pengar. Inget jobbskatteavdrag, och broms i pensionssystemet – nog har välfärden för svenska pensionärer monterats ned?

Det har den inte, men den ersätter inte respekt och mänskliga relationer.