I sin ledare den 15 mars försöker VT:s politiske redaktör sig på ett flertal grepp mot oss socialister. Då Tholéns påståenden är många och det ena mer tokigt än det andra, tvingas vi sortera mellan vilka vi bemöter. Från visdomens höjder i sitt rum uppe på VT:s redaktion dömer Tholén vår opposition mot nedskärningspolitiken som ”högljudd men oframgångsrik”. Här tar vi avstamp i vårt motangrepp.

Då Tholén själv inte beskriver det, kan vi inte låta bli att undra hur han skulle definiera en framgångsrik opposition. Om han definierar framgång utifrån vilken utsträckning man lyckas driva igenom krav, får detta knepiga konsekvenser. För det första innebär det att alla partier i fullmäktige är oframgångsrika, utom Hjalmarssons och Kronståhls – som inte är i opposition. För det andra blir resonemanget i förlängningen problematiskt om man i den representativa parlamentariska demokratin ser historiens bästa och framtidens enda önskvärda statsskick. Parlamentarismen bygger nämligen på principen att majoriteten styr och minoriteten bedriver opposition genom att kritisera majoriteten och presentera motförslag. Om detta nu är ”oframgångsrikt”, borde det också vara meningslöst – och då kan man fråga sig om det verkligen är parlamentarisk demokrati VT:s politiske redaktör förespråkar?

Vidare skriver Tholén att vi inte vill ”påverka politiken”, utan endast agitera i fullmäktige för att stärka den socialistiska rörelsen. Tholén kanske kan svara på varför han tror att vi arbetar för att stärka rörelsen om inte för att påverka politiken? Få påståenden är mer felaktiga än att den socialistiska praktiken skulle sakna politiska ambitioner. Till alla som är intresserade av vad vi har att säga har vi alltid sagt: Rösta gärna på oss men vi kan inte förändra världen åt er – utan er. Det krävs större kraft än fullmäktigeledarmöter för detta.

Detta är grunden för vår strategi. Att låtsas att vi kan göra skillnad endast genom fullmäktige vore oärligt och oärliga politiker lider vi inte brist på. Syftet med vårt deltagande i parlamentarismen är att strida mot de borgerliga partierna. Att dra en tydlig skiljelinje mellan Oss som önskar ett samhälle värdigt mänskligheten – och de som försvarar dagens tjuvsamhälle. Huruvida vår opposition är framgångsrik eller ej kan endast mätas i om vi når ut till de vi vill nå samt om vi blir fler eller inte. Om detta vet dock Tholén mycket lite.

En sak har Tholén dock rätt i – att vi vill avskaffa det borgerliga klassamhället med å ena sida utsugning och utslitning av människan, fattigdom och förvildning och å andra sidan koncentration av allt större rikedomar i allt färre händer. Enligt Tholén skulle detta innebära en ”uppluckring av våra demokratiska fri- och rättigheter”. Vilka fri- och rättigheter han avser eller varför dessa skulle hotas framgår inte. Kanske oroar han sig för sin rätt att skriva osanningar om vad han ej begriper? Om det är denna rätt han oroar sig över kan vi lugna honom, den rätten vill vi inte beröva någon. Om Tholén istället menar klassamhällets mest grundläggande orätt – fåtalets självpåtagna ”rätt” att kontrollera hela samhället genom att hävda äganderätt över allt det vi som samhälle behöver för att leva (som naturtillgångar, fabriker, banker och transportväsende) – ja den privata utplundringsrätten vill vi sannerligen upphäva och ersätta med något för mänskligheten betydligt mycket sundare och mer harmoniskt.

Faktum är att på samma sida i kampen om mänsklighetens framtid som Tholén står, finns inte bara de borgerliga partierna och SD utan även de knivsvingande fascisterna. Att allas vår unge herr ledarskribent tar tillfället i akt att angripa oss socialister med hela sin arsenal av ogrundade och direkt felaktiga påståenden – när vi protesterar mot att fyra unga människor nästan tvingats plikta med sina liv inför fascisternas våld – ja den politiken får stå för Tholén själv.

Som avslutning vill vi kontra Tholéns citerande av Fröding med ett annat citat. ”Med små grisskära stjärtar fiser dvärgar på jättar”. Citatet är av Björn Afzelius och med ”jättar” syftar vi på socialismen. Vem som är dvärg med grisskär stjärt låter vi läsaren själv fundera över.

Redaktören svarar:

Fortfarande snus i den socialistiska dosan

Kommunens socialister har i dag begärt en monumental replik, vilken publiceras med anledning av att den berör en viktig diskussion om totalitära styrelseskick och demokratins grundläggande principer.

Kolumnen tog mycket riktigt avstamp i socialisternas manifestation 15 mars som sades vara till stöd för demokrati och mot fascistiskt våld. En lovvärd insats, om man hade tagit avstånd från våldet som helhet snarare än det som kommer från nynazister. Dock följer manifestationen en nationell trend där extremvänstern gömmer sig bakom demokratiska demonstrationer. Dels för att tvätta smutsen från sina egna händer, dels för att sprida socialismens evangelium med hjälp av att infiltrera andra organisationer. För att ta reda på om kommunens socialister kan sägas tillhöra denna extremflora presenteras en redogörelse för deras arbete i fullmäktige och långsiktiga agenda. Det räcker med en ytlig granskning av partiet för att det inte ska framstå som något annat än en mer välpolerad variant av sina våldsbejakande syskonorganisationer.

Socialistledaren JohannesRegell har vid ett flertal tillfällen påtalat för VT att man med sitt enda mandat i kommunfullmäktige inte tror sig kunna påverka det parlamentariska arbetet. Alltså får arbetet i fullmäktige ses som oframgångsrikt vilket förstärks av att de övriga partierna tagit avstånd från socialisterna. Orsaken till varför de isolerats från allt samarbete, är för att de anses för extrema och – som de själva påpekar, om än med andra ord – avser att införa kommunism.

Om vilka rättigheter som försvinner i och med kommunismens införande? Individens rätt till liv, frihet och egendom betraktas allmänt som grundläggande förutsättningar för den västerländska demokratin. Hittills har ingen av historiens kommunistiska regimer lyckats respektera dessa rättigheter genom det samhällsystem de, men få andra, kallar för den sanna demokratin.

Repliken ovan gör knappast någon övertygad om att kommunens socialister skulle vara undantaget som bekräftar regeln och att de inte någon gång i sitt gigantiska inlägg tar avstånd från våldet, säger kanske mer än något annat om var de hör hemma på den ideologiska paletten. Därför är socialisternas höga tal om demokrati, precis som kolumnen påpekade, fortfarande snus förpackat i förgyllda dosor.

Joakim Tholén