Debatt Det har knappast undgått någon att det är krig i Europa. Vi vet med säkerhet att ryska trupper befinner sig i Ukraina. Det finns anledning att känna oro inför den pågående konflikten eftersom krigshandlingarna har sitt ursprung i den ryska militära upptrappning där också Sverige har en roll.

De mest tydliga ryska aggressionerna gentemot Sverige är kända, kränkningar av svensk luftrum och närflygningar mot svenska civila plan över internationellt luftrum.

Säpo har med all önskvärd tydlighet meddelat att Ryssland genomför krigsförberedelser mot Sverige. Vi kan nog vara säkra på att denna ofta förtegna statliga myndighet har goda skäl att gå ut med den informationen. Låt oss därför titta på hur Sveriges försvar ser ut genom att ta ett exempel och därur diskutera helheten. Exakt vad Säpo bygger sin slutsats på är inte transparant. Men vi kan med en enkel sammanställning påvisa Rysslands ambitioner:

2007, Ryssland lämnar CFE-avtalet om rustning i Europa; 2008, Ryssland anfaller Georgien; 2009, övar kärnvapenattack på Warzsawa och konventionellt anfall på de baltiska staterna; 2011, lanserar ett omfattande upprustningsprogram; 2012, bryter mot avtalet om medeldistansvapen; 2013, största militära övningen på 50 år, vilken inkluderar kryssningsrobotsanfall mot Sverige; I år, Ryssland invaderar Ukraina.

Vi argumenterar här utifrån grundtanken att Sverige bör försvara sig, att Sveriges gränser är värda att försvara.

Det första vi kan konstatera om Jas 39 Gripen är att den nuvarande lösningen leder till ytterst ringa effekt gentemot den avsevärda kostnaden. Inte på grund av brist på vilja hos piloter och markpersonal, utan för det politiska valet att inte införskaffa vapen till systemet som möjliggör krigsavskräckande effekt.

Ett fungerande flygvapen kräver luftvärn, omfattande bevakning av de platser där Jas är placerade, militär flygledning och underrättelseverksamhet. Inget av detta finns i dag i någon konfliktduglig omfattning. Inte heller är Jas utrustad med vapen lämpliga för strid. Ett annat grundläggande problem gäller kvantiteten, som i försvarssammanhang är en kvalitet. Sverige har för få Jas för att erbjuda motstånd mot en aggressiv främmande makt.

ÖB Sverker Göranssons uttalanden är nog så tydliga. Han sa att Sverige bara skulle klara av att försvara sig i en veckas tid, på en specifik plats. Det har senare visat sig att detta ”enveckasförsvar” byggde på att organisationen var utrustad, bemannad och övad, vilket i sin tur skulle kräva en ökad försvarsbudget på 4,45 miljarder kronor per år. Varken övning eller ekonomi har tillkommit sedan dess.

Är det något vi vet om morgondagen är det att vi inget vet om den. Detta blev nog så tydligt när norska stortinget sammanträdde den åttonde april, 1940. Den tyska offensiven på kontinenten var ett faktum. Norge var hotat, men naivt tänkte man att konflikten kunde ligga tio år bort i tiden. Den lilla mobilisering som gjordes skedde brevledes, mobilisering över radio ansågs alltför akut. Dagen efter inleddes invasionen av Norge, som vid den här tiden var neutralt. Inte ens när faran stod vid dörren ökades försvarsförmågan.

Nato har gjort klart att Sverige inte kommer att få hjälp. Sverige står därmed inför ett val: Återinföra allmän värnplikt och stärka försvaret till funktionsdugligt skick; gå med i Nato – eller göra ingenting. I och med kriget i Europa, Säpos tydliga signaler om krigsförberedelser, kränkningarna av svenskt luftrum är det hög tid att se verkligheten i vitögat.