Invandring Migrationsminister Tobias Billström (M) sade förra veckan att ”volymerna” måste sänkas för både asyl- och anhöriginvandring om integrationen ska fungera bättre. Reaktionerna blev våldsamma; Billström anklagas för att närma sig Sverigedemokraterna, flirta med rasister samt visa ”bruna” tendenser.

Men Billströms utspel kan också tolkas som en normalisering och återgång till hur migrationsdebatten lät innan SD valdes in i riksdagen.

På den tiden var det oftast Socialdemokraterna och Moderaterna som höll emot i invandringspolitiken, medan småpartierna både till höger och vänster ville ha en friare invandring och mer generösa regler. Widar Andersson, chefredaktör för Folkbladet och S-riksdagsman 1991-1994, har beskrivit hur S och M tog hand om ”protestungar” från Folkpartiet och Vänsterpartiet som ville ha friare invandring.

När Ingvar Carlssons S-regering 1989 fattade det så kallade luciabeslutet om en skärpning av asylpolitiken fick man stöd av M och C, medan FP, MP och V var emot. Kampanjen Flyktingamnesti 2005, som ville ge generell amnesti åt en stor grupp asylsökande, hade stöd av V, MP, C, FP och KD, men röstades ned i riksdagen av S och M.

Sveriges två största partier hade olika skäl att föra en mer restriktiv invandringpolitik än vad småpartierna önskade. S ströp möjligheterna till arbetskraftsinvandring nästan helt 1968, och motiverade det med sysselsättningsskäl och solidarisk lönepolitik. Gammelmoderater hade möjligen den konservativa inställningen att snabba och stora förändringar bör undvikas. Framförallt handlade det nog om att stora partier oroar sig för ekonomiska konsekvenser för landet som helhet i större utsträckning än småpartier.

Men Sverigedemokraternas intåg i riksdagen förändrade allt. Nu blev det överordnade målet för alla partier att distansera sig från SD. M gick med på sjukvård och skolgång för illegala, papperslösa invandrare, och långtgående undantag från försörjningskravet för anhöriginvandring. S vill visserligen peta i detaljerna, men har i stora drag accepterat alliansregeringens liberalisering av arbetskraftsinvandringen.

Uppenbarligen innebar SD i riksdagen ett trauma, eftersom både M och S har accepterat invandringspolitiska förändringar som partierna hade totalvägrat för några år sedan. Risken finns att många väljare uppfattar detta som att det bara existerar två migrationspolitiska alternativ: SD:s hårda, restriktiva linje, eller de övriga partiernas mycket fria.

Om traumat nu börjar släppa så att M och S försiktigt närmar sig sina tidigare positioner (Stefan Löfven har kritiserat arbetskraftsinvandringen) innebär det inte nödvändigtvis att partierna anpassar sig efter SD. Det kan lika gärna tolkas som att de slutar att anpassa sig efter SD.

För väljarna innebär det att det inte bara finns två migrationspolitiska ytterligheter att välja mellan, utan också ett ”mitt emellan”-läge. Den utvecklingen gynnar knappast SD.