sportkrönikan

Byrundan - check

Karhu Run - nästa

Helt slut. Och förbaskat nöjd. Så kände jag efter målgången i Byrundans lopp över fyra kilometer. Mitt livs första motionslopp.
För det gick bättre än förväntat. På förhand hade jag – enligt mig själv ganska kaxigt – siktat på en placering någonstans i mitten. En vag förhoppning fanns även om att komma på den övre halvan i startfältet. Jag visste att jag själv var i bra form för att vara mig. Det har blivit många varv på Karstorp blytunga femkilometersslinga sedan april. Så fyra kilometer på asfalt skulle jag klara av. Det visste jag.
Däremot så hade jag inte den blekaste aning om konkurrensen. Vad var det för folk som jag – loppets största rookie (som det kändes) – skulle kampera emot? Nervositeten var påtaglig innan start. Jag hade svårt att sitta still timmen innan loppet. Jag bajsade två gånger inom loppet av en kvart.
När jag sedan fick skjuts av kollegan Anders Steiner till starten blev jag inte direkt lugnare inombords. Överallt: taggade löpare som var lättare i kroppen än Stefan Holm (lite överdrivet men ni förstår vad jag menar). Och framför allt: de flesta hade professionella dräkter på sig. Ni vet såna som långdistanslöpare har på sig på OS och VM. Och där stod jag med en vanlig gammal urtvättad t-shirt från Junkyard samt mina svarta shorts som jag haft sedan åttonde klass.
Dags för start. Samtliga 46 startande hade samlats i en klunga. Jag stod någonstans i mitten. Startskottet ljöd. Jag började löpa. Och ja, det kändes bra. Mina tre extra tunga träningspass precis innan loppet hade gett frukt. Det mest tydliga: fan vad mycket lättare det går att löpa i en klunga än ensam där det enda man hör är en skata som kvittrar.
Redan efter den första stigningen bildades två klungor. Till min stora lycka var jag med, som siste man, i den framförvarande. Efter en snabb blick bakåt kunde jag konstatera att jag hade ungefär 15 meter ner till närmaste löpare. Det gav mig en kick. Fan Kenny, du är med i racet. Du kan det här. Ta rygg på de framför dig nu – och bara kör.
Det gjorde jag. Efter ett tag tyckte jag att tjejen framför mig sprang för långsamt. Vad göra? Jag sprang om henne. En kick. Lite senare: sprang förbi ytterligare en löpare som enligt andningen var på gränsen till att ge upp. Samtidigt kände jag mig relativt fräsch. En kick till. Så fortsatte loppet för min del. Den sista kilometern var jag dock sliten, inget snack om saken. Men jag hittade inspiration lite överallt. Tänkte att jag var Mustafa Mohamed på väg mot EM-medalj.
På slutet tömde jag kroppen helt – som jag alltid gör när det handlar om löpning – och spurtade om två personer. Först en tolvårig grabb. Sedan en 50-årig kvinna. Bra bredd. Underbar känsla. Tiden: 17:27. Placering: 22:a. Övre halvan med andra ord. Jag var helt slut. Och förbaskat nöjd. Detta var definitivt inte mitt sista motionslopp.
Redan i kväll är det dags igen. Karhu Run. 6,2 kilometers löpning i centrala Västervik. Mitt huvudmål i år egentligen. Jag ska vara lika seriös som inför Byrundan. Det vill säga: fokus på en god natts sömn och mat fem timmar innan loppet (får jag håll börjar jag nog gråta). Däremot kommer jag inte vara lika nervös – nu har jag ett motionslopp i ryggen. Jag: rutinerad räv.
6,2 kilometer är en sträcka jag har enorm respekt för. Jag har aldrig sprungit så långt. Men det ska gå. Den sista kilometern får jag plocka fram mitt finska sisu. Och är publiken lika stöttande som i Gamleby så kan ni räkna med en het Kenny Wiis. Jag lovar inte att det kommer gå jättebra. Men jag lovar att jag kommer kämpa som aldrig förr. I kväll kör vi!
Kenny Wiis

 

Tipsa oss på sporten!
Mejla till vt.sport@vt.se
eller ring 0490 - 666 30

Matchen direkt 
Speedway och ishockey
.

Sporten provar på - läs alla artiklar här!

Sportkrönikan

Senaste kommentaren

Inlägg av Anna Ståhlberg
Beslut om nyemission till Gotlandsbåten dröjer



Charter
LMS
Hotel