Ikväll tar Pierre "PG" Gustavsson klivet in i den exklusiva 300-klubben i Västerviks IK och sällan har det varit mer välförtjänt. Han har knogat, gnetat, jobbat på och tagit klubben till sitt hjärta. Det ska i tider som dessa premieras något oerhört för det är inte många kvar av den sorten. Kontrakt är knappt värda någonting och, som Timbuktus kanon-alster "Alla vill till himmelen men ingen vill dö" gör gällande: "ingenting är heligt för nu roffar vi åt och kan man tjäna på ett tåg, ja då hoppar vi på".
Jag vågar lova att Pierre haft mer lukrativa tåg att hoppa på längs vägen (det här är hans sjätte säsong i Västervik) men han har alltid blivit kvar på den rödblå perrongen. Stått emot lockropen från IKO år efter år, loggat otacksamma minuter i box play, i fjärdekedjor, fått se spelare som Olle Liss och Trevor Mingoia knappt landa i VIK innan de studsar vidare. Vikarierat som back om tränaren så behövt, dessutom. Aldrig gnällt, alltid 100%.
VIK, eller svenska klubbar generellt, är inte de bästa på att uppmärksamma anmärkningsvärda prestationer eller ställa till med spektakel när någon förtjänat det. Visst, det finns kanske några namn före på listan över namn jag önskar se i Plivit Trade-Hallens tak, men det tar inte lång tid innan jag hamnar vid 39 Gustavsson. VIK tar emot Modo och frågar du Pierre är det garanterat tre poäng han har siktet inställt på. Men jag tycker att vi ger honom den uppmärksamhet och den ovation han 300 gånger om gjort sig förtjänt av.