I Västerviks-Tidningen fredagen den 18 januari 1929 kan vi läsa att Västerviks skärgård "varit skådeplatsen för en hemsk sjökatastrof". Kanalbåten Nils, en ångare från Linköping, var på väg från Stockholm till Oskarshamn med en last av salt och fotogen. Ombord fanns sju män och en kvinna i besättningen.
Ovädret hade börjat på tisdageftermiddagen och de hade ankrat upp utanför Städsholmen. Sedan kom snöstormen, med upp till 34 sekundmeter i vindbyarna. Ankarkättingen brast efter några timmar och ångaren drev redlöst iväg. Två gånger gick den på grund och kastades loss innan den strandade klockan sex på kvällen vid Måsklabben, en och en halv sjömil sydsydväst om Städsholmen.

 

Där vadade besättningen i land, sedan en av dem simmat med en tamp som de andra sedan kunde ta sig i land med. Där gick de i 26 timmar, från en enbuske till en sten och tillbaka, innan de upptäcktes av lotsarna på Städsholmen.

Artikelbild

VT den 18 januari 1929.

"Måsklabben är ett kalt skär, över vilket stormen svepte fram", bara 40 meter i diameter kunde man läsa i VT.

På Städsholmen fick de mat och kunde värma sig. På grund av stormen dröjde det några dagar innan de kunde komma in till Västervik och bli undersökta av läkare. Till slut fick isbrytaren Thor gå till Städsholmen och hämta den förlista båtens besättning.
Några av dem hade frostskador, men de hade klarat sig förvånansvärt bra, trots hård vind, kyla och brist på mat.


Den som simmat i land med tampen var den 44-årige eldaren Karl Norberg från Degerhamn på Öland. Han hade sin son, 22-årige Emil, med sig ombord som matros.

Eldare Norberg blev så blöt av simturen att han frös ihjäl på skäret. Han offrade sitt liv för de andra, konstateras i VT den 19 januari. När de blöta kläderna snabbt frusit till is lade han sig lugnt ner på klippan för att dö, enligt de överlevande.
De andra hade också blivit blöta när de tog sig i land men lyckades hålla kroppsvärmen.

Artikelbild

Kanalbåten Nils på Västerviks Varv, troligen 1934. Hon bärgades redan 1929. Foto från Örjan Kronvalls samlingar i Göteborg.

 

Den som klarade sig bäst, och fick de andra att överleva där ute på skäret, var den unga kockan Ellö Pihlava som "genom sitt glada livsmod lyckades hålla modet uppe hos sina manliga besättningskamrater". Det var hon som fick dem att hålla sig i rörelse och inte lägga sig ner på klippan och frysa ihjäl. Hon föreslogs få en Carnegiemedalj.

Artikelbild

VT den 18 januari 1929.

"Jag har alltid haft ett mycket gott humör" förklarade hon för VT:s reporter. Bland annat fick hon dem att sjunga tillsammans på natten.
Fartyget hade sjunkit bara en liten stund efter att alla tagit sig i land på Måsklabben. En vecka efter förlisningen hölls sjöförklaring i Västervik.

 

Artikelbild

VT den 18 januari 1929.

Läs mer om förlisningen.


Eva Johansson
eva.johansson@vt.se 0490-666 21