Flera kommuner i Sverige fick eller tvingades införa bevattningsförbud. Vattentäkterna sinade och grundvattennivåerna sjönk till oroväckande nivåer, Sverige drabbades av vattenbrist.
Glädjande nog i bedrövelsen så tog debatten om vårt viktigaste livsmedel fart. Det som en gång var en självklarhet, tillgång på friskt vatten, väckte oro från både från myndigheter och befolkning och inte minst våra politiker.
Enligt Svenskt Vatten är förlusterna i mediankommunen 15 och 20 procent. Västervik är inget undantag utan vattenförlusterna skiljer sig inte från övriga kommuner i landet. De läckande ledningarna ser olika ut i landet och varje kommun måste göra en bedömning av det läckaget i relation till vattentillgången man har och ställas mot kostnaderna att laga läckorna. I vår kommun är grundvattennivåerna låga och tillgången till ytvatten, det vill säga sjöar, är begränsad.
Nu till den ekonomiska frågan som har intresserat mig under alla år inom VA i Västerviks kommun. Men först måste vi klara ut vissa begrepp.
Alla som nyttjar kommunalt vatten och avlopp befinner sig inom verksamhetsområdet för vatten och avlopp. Taxan bestäms av huvudmannen, det vill säga kommunen, och fastslås av kommunfullmäktige således i demokratisk ordning. Alla inom verksamhetsområdet betalar taxa till huvudmannen.
Under de år som jag arbetat med VA-frågor har VA-nätet legat ständigt i fokus. Inte bara lokalt utan även på riksplanet har det varit högt uppe på agendan, samtliga har varit fullt medvetna om att kommunernas ledningsnät är gamla och slitna.
Otaliga framställningar har gjorts genom åren från Svenskt Vatten samt privata aktörer till politiker både i riksdagen och lokalt att försöka förmå regeringen eller regeringarna att skjuta till skattemedel för upprustande av kommunernas dåliga ledningsnät.
Alla dessa framställningar från sakkunskapen i frågan har bemötts utan åtgärd från våra makthavare.
Enligt Anna Linusson, Svenskt Vatten, ska det investeras 12 miljarder. Från 2018 och 20 år framåt, behöver den summan ökas till 16,5 miljarder, det vill säga 35 procent per år.
Uppskattningsvis står dricksvatten- och avloppsnätet tillsammans för 75 procent av det totala investeringsbehovet.
Vad händer då? VA-taxorna kommer att fördubblas under kommande 20 år. Detta skulle för en normalvilla kosta över 14 000 kronor per år för vattentjänsterna det vill säga stora taxehöjningar.
Det är just detta som jag vänder mig emot. Hela Sveriges VA har under alla år slagits mot motvilliga politiker både i riksdagen och i de kommunala kamrarna för att få till stånd ett rikspolitiskt engagemang i denna fråga. Det kan inte vara brukarna, det vill säga abonnenterna, som nu ska stå för notan.
Det är väldigt lätt att debatten vrids åt fel håll när man under alla år har negligerat varningarna från sakkunskapen. Det behöver komma upp på riksbordet att detta måste lösas med skattemedel. Abonnenterna ska förvisso stå för en del av investeringen men merparten bör finansieras med skattemedel. Vattnet är ett livsmedel och ska betraktas därefter. Alla behöver vi vatten för att överleva på den här planeten.