Insändare Socialnämnden i Västerviks kommun säger nej till att anställa anhöriga som vårdare inom hemtjänsten. Motivet för det är att kommunen saknar insyn i hur vården fungerar samt att de anhöriga ofta inte är utbildade. Dessutom pekas på risken för fusk genom att vårdbehovet överdrivs. Hur tänker politikerna här?

I tidningar och TV har klart och tydligt framgått att det är oerhört svårt att rekrytera personal till hemtjänsten. Min fråga är, har kommunen lyckats med att rekrytera personal med vårdutbildning inom hela hemtjänsten? Har kommunen en så stor utbildad personalstyrka att tillgå att det inte finns plats för ”outbildade anhöriga”?

När det gäller hur många timmar hemtjänst en brukare har rätt till görs bedömningen av en biståndshandläggare. Menar socialnämndens politiker att den bedömningen blir annorlunda beroende på vem som ska utföra arbetet? I så fall kanske kommunen har ett problem i biståndsbedömningen?

Argumentet att kommunen saknar insyn i hur vården fungerar förvånar mig. Anhöriganställda är kommunanställda och som arbetsgivare måste man väl kommunicera med sina anställda?

Det saknas hållbara argument för att generellt ”förbjuda” anställning av anhöriga i hemtjänsten. Anhöriga är en resurs, inte en parasit som försöker sko sig på kommunens bekostnad.

Tanken slår mig, det kan väl inte vara på det sättet att kommunen hoppas på att de anhöriga ska fortsätta att vårda sina närstående utan ersättning?