Insändare Han kom till Sverige i samband med den stora flyktingvågen 2015. Han hade flytt tillsammans med sin familj undan förföljelser i Afghanistan. Någonstans på gränsen kom de ifrån varandra och han var den ende som tog sig ut ur landet. Han har aldrig lyckats få kontakt med sin familj under åren i Sverige. Jag blev hans gode man eftersom han var under 18 år och räknades som barn.

Han har skött sin skolgång exemplariskt och lyckats lära sig svenska mycket bra. Han har gjort allt som han blev tillsagd att göra för att anpassa sig och bli integrerad. Han har litat på att han skulle få stanna här och bli till nytta i vårt samhälle.

Nu har han fått alla avslag på sin asylansökan och uppmanas att lämna Sverige inom kort. Rädslan för att återvända till det land som han har så hemska minnen ifrån, och där han inte har några kontakter, är så stor att han nu planerar att söka sig till något annat land i Europa, kanske Frankrike.

Vi träffas på hans skola, gymnasiet i Västervik, för att prata om hans planer. En av hans lärare är med och förklarar att de kommer att sakna honom som en mycket omtyckt och ambitiös elev. En annan lärare påpekar att dessa ungdomars arbetsinsatser har vi stort behov av här i landet. ”Vad ska vi göra sedan när vi står där och saknar folk inom industrin och inom vården?”.

Jag har inget bra svar på den frågan, jag vet bara att jag ännu en gång tvingas ta avsked av en av mina pojkar.

Hur gärna hade jag inte velat följa honom genom skolan, fira hans studentexamen, och hjälpa honom vidare i livet.

Nu tvingas han än en gång ut på flykt till en mycket osäker framtid.

Han är bara en i raden av duktiga, ambitiösa och skötsamma ungdomar som Sverige skickar i väg trots att de gjorde allt rätt.