Krönika I skrivande stund sitter käre maken och slevar i sig en hetvägg där mjölken passerat bäst före datum med något dygn. Inget konstigt med detta. Alla husmödrar vet att mjölk och andra varor i kylskåpet ofta håller betydligt längre. Maken däremot, stirrar sig blind på datumet och tvår sina händer. Men med lite kvinnlig list går allting som en dans. Det är bara att skrapa lite på datummärkningen så den blir svårläst och sedan servera. Ibland tänker jag på uttrycket ”bäst före”. Det kan handla om så mycket annat än en märkning på en förpackning:

Sista veckan i februari, när värmen hälsade på, satt jag i solen på ljugarbänken vid den gamla boden hemmavid. Gräset täcktes av vintergäck, vildbina surrade och helt plötsligt följde en liten nässelfjäril med i denna för tidiga vårdans. Längtan till våren blev så påtaglig tillsammans med vetskapen om att den kryper allt närmare. Idag har vintergäckens blommor åter slutit sig, bina har krupit in i sina skrymslen och jag kan bara innerligt hoppas att den lilla fjärilen klarar av den senaste tidens kyla och snö och får dansa i solskenet igen.

Hur är det då med våren i jämförelse med ”bäst före”? Är det inte själva väntan som är allra bäst? Vips finns våren där plötsligt, alldeles underbar att bara vara i! Sedan går allt i en rasande fart och dagen mellan vår och försommar är en diffus historia. Våren är helt plötsligt borta och denna innerliga längtan borta med den. Ja, faktiskt är tiden innan våren verkligen anländer, letandet efter vårtecknen och vetskapen om att den närmar sig, fylld av en underbar känsla. Bäst före, helt enkelt. I alla fall nästan.

Ibland hör man den slarviga kommentaren, att någon passerat ”bäst före datum”. Nedlåtande och exkluderande så det förslår! Bäst före framställs här som en ödesdiger överraskning, från en dag till en annan. Sen är man passé, som Tage Danielsson sjunger. Visst, orken kanske sinar, rynkorna lägger sina nätverk på vår hud, men livet kan aldrig bli rangordnat på det viset. Livet är som våren. För de som väntar på ett nytt litet liv, en underbar väntan. För oss som finns här och nu, lika viktigt och värdefullt oavsett vad som står på förpackningen, eller personbeviset om vi ska vara petiga. Så jag tycker att vi skrapar lite mentalt på den där siffran, ler åt oss själva i spegeln, tar tillvara våren och livet och bara tillåter oss att ta emot dagarna som bjuds.

Vi har så bråttom, vi människor. Skyndar aningslöst mot ett diffust målsnöre bortom nuet. Vi borde i stället lära av tidigare generationer, ta vara på varandra och finnas i stunden. Den stunden kan var bäst före det du mest av allt längtar till. Men också det minne du kommer förvara i ditt inre som en underbar och värdefull gåva.

Några rader om nuet, av Per Lagerkvist: ”Det kanske var en dag som alla, men det var då det lyste så i gräset efter det korta, lätta sommarregnet och var så långt till aftonen och natten. En vanlig dag, men det var då du skulle tackat solen, marken, molnen.”

Dessa rader är helt enkelt bäst. Både före, i nuet och i eftertankens stund, i solen, vid en gammal bod. Och tittar jag bort mot köksbordet, där maken lapar i sig den allra sista mjölkslicken, ovetande om mitt lurendrejeri, då vill jag tro att han tycker att just nu, är som allra bäst!

Men den främmande hankatten som går runt vårt hus denna kväll, kvidande av kärlekslängtan. Han ser nog fram emot att få saker och ting ur världen, för att sedan bara få lapa vårsol, på stenmuren borta vid hagen.