Språkspalten Förra veckan skrev jag om uttrycket en god bok. Hur ska man förstå det, var frågan efter att en läsare hade anmält sin irritation över formuleringen. Flera har hört av sig. En vanlig synpunkt är att uttrycket inte syftar i första hand på boken i sig, utan på läsupplevelsen, ett visst tillstånd som en bok kan försätta läsaren i. Som en läsare formulerar det i ett mejl: "I min föreställning ingår den i ett sammanhang där man sätter sig ner och kopplar av i en bekväm fåtölj, gärna vid en lampa som ger behagligt varmt ljus. Kanske är det mörkt och ruggigt ute men desto mer trivsamt i läsvrån."

Jag tror många associerar ungefär så. Men man ska nog heller inte helt bortse från vad för slags bok det är. För att citera ytterligare i nämnda läsarmejl: "Den goda boken framkallar behagliga känslor men är nog inte av yppersta litterära kvalitet."

Så uppfattar jag också saken.

Någon är å andra sidan inne på att det ändå handlar om ett värde som har med boken i sig att göra. En god bok ska förmedla visdom och ge näring för själen, skriver en läsare.

Möjligen ger Svenska Akademiens ordbok en viss antydan om att det tidigare var främst bokens kvalitet som åsyftades. Man exemplifierar (1918) med "goda, dåliga, roliga, tråkiga" och så vidare för att ringa in begreppet bok.

I Barbro Alvings variant är saken hur som helst enkel: "En grogg och en god bok, det är livet, det." (ur "Slarvigt men mänskligt", 1951)

Daniel Erlandsson skriver språkkrönika varje måndag. Skicka frågor och synpunkter till daniel.erlandsson@ostmedia.se