Jag är nyligen hemkommen från en vecka i Las Palmas, en födelsedagspresent till min mamma och hennes man från Gubben och mig.

Hon fyller visserligen inte 80 förrän i december, men februari är en värre månad än november, så vi flyttade fram det hela.

Dessutom tycker hon att en så storartad bemärkelsedag som 80 gott kan firas under ett helt år, och det har hon ju rätt i.

Fint ska det vara när en fin mamma firas, tyckte vi, och bokade ett klassiskt hotell med spa. 4-stjärnigt och på första strandlinjen vid Las Canterasstranden med sin fyra kilometer långa strandpromenad.

Ett hotell med lyxkänsla och befriande fritt från småbarnsfamiljer, med nästan bara pensionärer och en behaglig lunk utan frukostknuffar, gap och fylla.

Varje morgon tog jag, dottern och mamma en lång promenad längs havet, som avslutades med lite lättgympa ledd av den yngsta generationen.

Sedan var det dags för den dignande frukostbuffén som bjöd på allt man kan önska.

Vi tog med oss våra tallrikar till utomhusborden, med havet som fond.

Redan första dagen såg vi honom. Den gamla, mycket smutsiga och tärda mannen med sitt stripiga, halvlånga, gråa hår och en solkig tygkasse i näven.

Runt klockan nio varje morgon dök han upp, kom vandrandes från strandpromenaden och gick med hasande steg och avmätt min genom hotellets foajé och vidare in till frukostbufféns bord med cava.

Sedan satte han sig några bord ifrån oss, smuttade på bubblet och tände en cigg. Där satt han, med tom blick som liksom inte fäste vid någonting alls, i ungefär trekvart.

Han tog aldrig mer än ett glas cava och ofta lämnade han det halvfullt.

En dag mötte jag honom i foajén. Bakom kom en av hotellets kypare. Han lät blicken vandra längs den gamles trasiga skor, bak och ryggtavla, täckta av stora fläckar, och gav mig ett överseende, lite snett leende.

Vad fint, tänkte jag, att hotellet kan bjuda en av samhällets olycksbarn på denna morgonritual.

Näst sista dagen dök han plötsligt upp i takpoolens pool och spa-område. Lika smutsig, och med samma håglösa blick, dråsade han ned i en solstol. Men efter bara några minuter reste han sig mödosamt och gick.

Nu blev vi än mer förbryllade. Till poolområdet krävdes passerkort. Då kunde han ju inte vara en av stadens uteliggare!

När vi checkade ut tog nyfikenheten över. Jag var tvungen att fråga receptionisten vem mannen var.

"Ah, du menar mannen med tygkassen som dricker ett glas cava varje morgon runt klockan 9?"

"Exakt!"

"Det är en av hotellets ägare. De är flera, och han är en av dem."

Varför ser man ut som en lodis om man äger ett lyxhotell? Bor han på hotellet för jämnan? Varför ser han så bedrövad ut? Vad tycker de övriga ägarna om hans genuint udda inslag i den tjusiga hotellbilden?

Det lär jag aldrig få veta.

Jag vet bara att vi inte vet någonting om de nya människor vars livsstig vi korsar. Vi kan tro att vi vet, men det gör vi inte. Ingenting alls. Det är trösterikt och sorgligt på samma gång.