Krönika ”När man fått sin pension finns inget mera att vänta i tillskott, den månaden. Man klarar sig, men den dolda arbetskraften ska också ha sitt. Rutger, han som dog, hjälpte mig ju med att gräva päralannet. Numera gräver Sven bort i Busk åt mig, utan betalning. Får han en limpsmörgås, en pilsner och en pratstund, så är han belåten. Men där finns flera. Först har vi Nilsson som beskär fruktträden. Jag har sju träd, så det tar ett par dagar. Han är skapligt dyr, men duktig och förtjänar vart eviga öre. Sedan behöver jag ha röjt i slänterna och då kommer Svensson. Han är inte lika dyr, men lika duktig. Och betalt ska han ha. Och sen måste jag ju få bortkört allt det där riset. Det gör Olsson. Han tar inte många kronor, men får ibland en slant extra, för sin hjälpsamhet. Och allting hanteras naturligtvis med kontanter!

Vintertid får jag spara på mig en liten buffert så jag har till de här tjänsterna och det är inte lätt! Men för några månader sedan, hörde jag att årets julklapp skulle bli second handkläder. Då fick jag en strålande idé! Hädanefter går jag alltid med dubbla kläder när jag går ut. Kanske möter jag en bekant som säger: ”Men Signe, vilken snygg kappa du har! En sådan skulle passa mig alldeles utmärkt!” Då svarar jag på direkten: ”Den är till salu! Tre hundra kronor så är den din! Men bara kontant och ingen bytesrätt!” Och så gör vi affär.

Eller också kanske jag har en extra klänning över en annan när jag är på pensionärsträffen. Vid kaffet utbrister en kärring ungefär samma sak som den förra och hon nappar på ett föreslaget pris och så är extraklänninga väck! Kontant, förstås! När jag var på revyn innan trettonhelgen hade jag på mig en klänning från 1960-talet. Den sålde jag till en tonårstjej. Hennes kompisar var gröna i ansiktet av avund! Men hon fick hämta pengar hos sin mor för här tas inte emot någon swish! Nu börjar det glesna i garderoben men än finns det mycket att sälja. Dock har jag fått in så pass mycket kontanter att jag klarar att betala mina ”anställda” det här året. Sedan fortsätter jag när behov uppstår.

Nu tänker säkert en del, att det här är ju svarta pengar. Kan inte kärringen ringa till en hantverkare som gör jobbet istället för att slita ut gamla pensionärer? Svar: Duktiga karlar ska värdesättas och hållas sysselsatta! Och skulle jag ringa till en hantverkare, oavsett vilket önskemål, fick jag allt vänta. Det är som inom sjukvården. Det kvittar om det rinner från vattenlåset i toaholken, eller om det rinner ur ändalykten. Ställ dig i kö! Det dröjer månader och när det äntligen blir dags går de igenom mer än vad som behövs i toan och räkningen blir därefter. Samma sak inom sjukvården. När en väl kommer dit så kommer en aldrig därifrån. Det blir konstiga diagnoser och meterlånga medicinlistor och innan en vet ordet av, har en gått samma väg som Rutger. Skankera opp!

Några underkläder säljer jag dock icke! Förutom en raritet som jag funderar på att sälja dyrt. 1967 köpte jag en knappt använd spirellakorsett av Karin i Hult. För trång för henne, perfekt på mig. Jag använde den bara på nyårsaftnarna under åren som Gustaf levde. Innan tolvslaget sa jag: ”Gustaf, min goe gubbe, om mitt vänsterben är jul och mitt högerben är trettonhelgen, vill du hälsa på i mellandagarna? Då flossade det till i näsborrarna på gubben, som om han hade haft ett tomtebloss i syna och sen blev det ett sånt saligt nyårsfyrverkeri, så hyskera rök!”