Ledare Kampen om att begränsa barnens skärmtid är snart förlorad. Staten har avgjort slaget till nackdel för föräldrarna, men på lång sikt förmodligen också till skada för barnen.

Den första juli blir det obligatoriskt med digitala verktyg i förskolan. Det vill säga verksamheten för barn från ett år. Barn som visserligen tenderar att vara enormt fascinerade av mammas och pappas mobiltelefoner, men samtidigt har fullt upp med att lära sig gå, prata och interagera med andra människor. Nu ska de ta till sig ”digitaliseringens fulla möjligheter”.

Det är så det uttrycks i den nationella digitaliseringsstrategin från 2017. Regeringen har bestämt sig för att den är modern och vill därmed göra moderna saker. Och vad kan vara mer modernt än att satsa på digitaliseringen? Precis som Liberalerna har övertygats om att allting är bra bara det kommer från EU har regeringen övertygats om att allting är bra bara det är digitalt.

Många föräldrar förstår automatiskt att en surfplatta är långt ifrån ett optimalt pedagogiskt redskap för en tvååring. Den stora fördelen med vistelserna på förskolan är tvärtom att barnen leker och aktiverar sig hela dagen. Många förskolor profilerar sig särskilt med utomhusvistelser, gärna hela dagen och i ur och skur. Det måste det väl bli slut med nu, eller så får barnen sitta med surfplatta i knät på en stubbe i regnet.

I sig är det förstås inget fel i digitaliseringen. Vi kan sälja aktier på kafferasten, boka biobiljetter under toalettbesöket och titta på roliga videor under skogspromenadens behövliga paus. Utmärkt. Men vi har också valt det själva av egen fri vilja. Och i den mån barnen utsätts för det är det föräldrarnas val, vilket är helt riktigt eftersom det är föräldrarna som är ansvariga för barnens välfärd och utveckling. Nu tas valet och därmed också ansvaret från föräldrarna.

Att barn skulle vinna någonting såsom bättre utveckling på att använda dessa så kallade digitala verktyg saknar dessutom stöd i forskningen. Det är helt enkelt ett antagande av den sorten som sedan tidigare har raserat svenskt skolväsende. Däremot pekar mycket forskning på att det kan ha en skadlig inverkan på barn. Det kan leda till bland annat koncentrationssvårigheter och inlärningsproblem.

Den nya så kallade klassfrågan går snarast ut på att utbildade föräldrar aktivt håller nere tiden barnen ägnar framför skärmen. Catarina Player Koro, docent i pedagogiskt arbete vid Göteborgs universitet, förklarar att det är problematiskt att införa undervisningsmetoder vars effekter man inte känner till (SR 3/6).

Därtill kommer det att kosta stora summor pengar, i inköp men också i underhåll, installation och fortlöpande utbildning av personalen. Detta för verksamheter som ständigt kämpar i motvind. Det är befängt.

Obligatoriska digitala verktyg dränerar resurserna och använder barnen som försökskaniner i ett digitalt experiment vars lika vi aldrig skådat. Dessvärre är det också barnen som kommer att få ta smällen.