Ledare Den senaste ekonomirapporten från Sveriges kommuner och landsting är ingen munter läsning. Kommunerna och regionerna går allt sämre ekonomiskt. Inkomstutvecklingen försvagas och utgifterna ökar på grund av en åldrande befolkning.

Var tredje region och nästan var fjärde kommun hade ett ekonomiskt underskott 2018. Under den gynnsamma konjunkturen har ekonomin i kommuner och landsting kunnat blåsas upp tack vare ökade skatteintäkter och genom försäljningar av fasta tillgångar.

Även den långa börsuppgången har kunnat dopa ekonomin och dolt problemen. När konjunkturen och försäljning av fasta tillgångar inte längre genererar nya pengar samtidigt som kurvan för skatteintäkter viker visar det sig snabbt i kassan. I Danderyds kommun har de snabbt fått känna på bristerna i denna strategi och har därför tvingats höja skatten med 1,4 procentenheter. En historiskt stor höjning.

Västerviks kommun står inför samma problem som andra. Revisionsföretaget EY har granskat kommunens långsiktiga ekonomi på uppdrag av kommunrevisorerna. Rapporten tydliggör att det krävs kraftfulla och långsiktiga åtgärder för att kommunen ska uppnå balans i budget och hålla sitt överskottsmål.

Med dagens kostnadsnivå krävs det en skattehöjning på 2,33 procentenheter de närmaste åtta åren. Den prognostiserade kurvan pekar dock stadigt uppåt, så inget tyder på att det skulle sluta där. Alternativet är att sänka kostnaderna 0,76 procent om året.

Låt inte ökade skatter bli den givna lösningen. Det är dags att inse att vi behöver lägga alla prestigebyggen och storskaliga ”satsningar” åt sidan. Kostnadsökningar utanför kommunens kärnverksamhet behöver få kalla handen. Att utsätta medborgarna för allt högre skatteuttag för att hålla kvar kvaliteten i offentlig sektor på samma nivå som idag – inte högre nivå – sätter medborgarnas betalningsvilja på prov. Detta i en situation där allt fler redan ställer samma fråga som Svenskt Näringslivs före detta ordförande Leif Östling; Vad fan får jag för pengarna?

Allt högre skatt är inte bara ett moraliskt problem, utan även ett ekonomiskt. När inkomstskatterna ökar tenderar människor välja att arbeta mindre. Skattehöjningar urholkar på så vis skattebasen. Att kontinuerligt höja skatten riskerar därför att förvärra problemet och sätta kommunen i en allt sämre situation.

En del av problemet är att staten ålägger kommunerna allt fler uppgifter utan att finansiera dem. Det behöver få ett slut. Ansvarsfördelningen mellan stat och kommun behöver tydliggöras och staten ska inte få lägga ofinansierade uppgifter på kommunerna. Men kommunen äger fortfarande den större delen av problemet.

Ekonomi handlar om att hushålla med befintliga resurser. Om man i goda tider spenderar överskottet på satsningar, investeringar och fler tjänstemän så behöver man rätta mun efter matsäcken i sämre tider. Och inte kräva in mer av medborgarna så snart det uppstår hål i ekonomin. Det går att hålla ner skatten genom att hålla i slantarna och prioritera kärnverksamheten.

Att skära i kostnader hos förvaltningarna är sannolikt obekvämt för politiker. Men skattehöjning ska inte vara en bekväm lösning på det problem som i grunden är politikernas. Här gäller det att våga prioritera mellan kostnader. Allt annat bör vara än mer obekvämt.

Partierna måste hur som helst förhålla sig till denna nya verklighet och redovisa sin strategi för att möta den. Det återstår att se om budgeten som beslutas av fullmäktige den 17 juni är anpassad till denna verklighet.