Ledare S-ledaren Stefan Löfven väntade hela tiden ut innan han gav upp försöken att bilda regering. Efter att han meddelat talmannen Andreas Norlén detta på måndagen konstaterade Löfven på en pressträff att de samtal han fört med partiledarna aldrig ens utvecklades till någon form av förhandlingar. Att Löfven trots hopplösa utsikter valde att sitta av hela den tid som talmannen gett honom är anmärkningsvärt och enbart ett sätt att demonstrera och förlänga den makt han fortfarande har kvar som statsminister i en expeditionsministär.

Det blir således ingen statsministeromröstning i riksdagen om Stefan Löfven, och vi är inte ett dugg närmare vare sig regering eller extra val. Skillnaden mellan Löfven och M-ledaren Ulf Kristerssons försök att bilda regering är att den senare gjorde ett tydligt försök. Kristersson lade fram sitt andrahandsalternativ i god tid innan hans två veckor var slut, och valde dessutom att avsluta sitt uppdrag så fort det stod klart att ingen regering kunde bildas. Löfven valde i stället att breda ut sig över två veckor, trots att det redan vid halvtid stod klart att han inte kunde finna något stöd.

Att Löfven sätter sitt egenintresse framför behovet av att få fram en regering gör det tydligt att talmannen måste ställa större krav på partiledarna. De två veckor som kanske behövdes i början, innan partierna samtalat seriöst med varandra, är nu alldeles för lång tid när partiledarna redan pratat med varandra i flera omgångar.

Det finns ingen anledning att stressa fram en regering, men Norlén bör åtminstone se till att den tid som går används på ett sätt som leder processen framåt. Det hade till exempel varit lämpligt att efter Löfvens första vecka ställa kravet att för att få fortsätta tiden ut måste han vara beredd att föreslås för riksdagen. Då tvingas partierna ta ställning i skarpt läge, vilket möjligen kan luckra upp positionerna. Och även om så inte sker är vi åtminstone ett steg närmare ett framtvingat extra val.

Just ett extra val verkar partierna vilja undvika. Det intresset har även talmannen, som ju kommer från ett av riksdagspartierna, vilket i sig är en svaghet i att han är den som föreslår regeringsbildare. Systemet, som regleras i regeringsformen från 1974, kommer från en tid då S var dominerande och alltid var både kapabelt och redo att ta över makten. Så är det inte längre.

Visar inte partierna att de klarar ut situationen kan det vara rimligare att statschefen, som står över dagspolitikens låsningar, återfår uppdraget att föreslå regeringsbildare. Han eller hon har betydligt bättre förutsättningar att sätta press på parterna när det krävs, vilket kungen nu senast visat under Svenska Akademiens kris.

Nuvarande situation leds dock fortsatt av talmannen. Norlén valde på måndagen att inte ge uppdraget att bilda regering till någon annan, utan att i stället träffa partiledarna i de olika föreslagna regeringskonstellationerna. Det är ett lämpligt tilltag, som förhoppningsvis löser upp några av de hårda politiska knutarna.