Det ska uppenbarligen dröja länge innan vi får en fullständig bild av orsakerna bakom it-skandalen på Transportstyrelsen 2017. Nyligen rapporterade DN (7/12) om ytterligare uppgifter som tidigare varit hemligstämplade. De visar att Maria Ågren, Transportstyrelsens tidigare generaldirektör, fick tydlig information om riskerna med att driva igenom myndighetens outsourcing av it-driften.

De tidigare hemligstämplade uppgifterna utgör en del i Säkerhetspolisens förundersökning mot Ågren. Nu används de som bevis i Arbetsdomstolens mål, där Ågren via sitt fackförbund har stämt staten för att ha avskedat henne från den tjänst på regeringskansliet som hon flyttades till från Transportstyrelsen.

I domstolsförhandlingarna framgår att Ågren i juni 2015 undertecknade ett dokument där det tydliggjordes att kvalificerade skyddsidentiteter hos Försvarsmakten, Säkerhetspolisen och Polisen kanske inte längre kunde användas. Detta eftersom inga säkerhetsskyddsavtal hade ingåtts med den utländska personal som skulle få tillgång till körkortsuppgifter för personerna som arbetade under dessa skyddsidentiteter. Att ändå fortsätta med outsourcingen enligt planen skulle innebära livsfara för vissa svenska poliser och officerare i utlandet, vilket Ågrens egen säkerhetsskyddschef också förklarade för henne.

Trots att Ågren alltså skrev under och då rimligtvis bör ha förstått informationen i dokumentet gör hon fler avsteg från säkerhetsskyddslagen kort därefter. I arbetsdomstolen meddelar Ågren att hon förstod situationens allvar först i februari 2016 – åtta månader efter att hon undertecknat dokumentet.

Vad som orsakade Ågrens orimliga handlande är först och främst uppenbar brist på eget omdöme och känsla av ansvar för de uppgifter som hennes myndighet skulle hantera. Agerandet är helt oacceptabelt för en generaldirektör. Av den anledningen är det ytterst märkligt att Ågren via sitt fackförbund nu driver på för att ogiltigförklara avskedandet från den så kallade elefantkyrkogården i regeringskansliet. Det finns uppenbarligen ingen anledning för staten att ge henne fortsatt förtroende.

Även om Ågrens eget ansvar väger tyngst i frågan är hon inte den enda som gjort fel. Till exempel fanns en katastrofal säkerhetskultur sedan tidigare på Transportstyrelsen, och Löfvenregeringen gjorde av allt att döma inget för att förändra det. Regeringen ville dessutom dölja händelserna på myndigheten genom att 2017 få Ågren att skriva på ett strafföreläggande, vilket ledde till att hon inte åtalades för sina brott mot säkerhetsskyddslagen.

It-skandalen på Transportstyrelsen är en extrem följd av det alltför vanliga förfarandet att låta professionella generaldirektörer hoppa runt på myndighet efter myndighet – Ågren hade före Transportstyrelsen varit på tre andra myndigheter – och sällan behöva ta fullt ansvar för felaktiga beslut. Om det förfarandet fortsätter från regeringen kan vi vänta oss fler skandaler och misskötta myndigheter.