Ledare Föreställ dig att du en kväll blir vittne till ett brott. Inte vilket brott som helst utan en grov misshandel. Du grips för misshandeln och tas in till förhör. Förhörsledaren frågar om det är du som har begått misshandeln. Många av oss skulle självklart säga sanningen och tala om vad som har hänt. Men många i Sverige skulle ljuga för att skydda en gärningsman de inte känner – av rädsla.

När Polisens Nationella operativa avdelning, Noa, presenterade sin uppdaterade lägesbild över antalet utsatta och särskilt utsatta områden i landet var det glada toner. ”Vi ser en positiv trend. Vi uppfattar att relationen mellan polisen och medborgarna har stärkts”, förklarade Mats Löfving, chef för Noa för TT (3/6).

Och visst, 61 utsatta områden har blivit 60. Det är en obestridlig framgång även om många på två år gärna hade sett än större framgångar. Ett område har tillkommit men två, däribland Hageby i Norrköping, har helt plockats bort från listan.

28 områden beskrivs nu som utsatta, 10 som riskområden och 22 som särskilt utsatta. Bland de senare återfinns bland annat Gottsunda i Uppsala, Hässleholmen/Hulta och Norrby i Borås, Araby i Växjö och Skäggetorp i Linköping. Dessa områden kännetecknas av en allmän obenägenhet att delta i rättsprocessen. Det är områden där det inte är nog med att man inte talar om vem som har gjort något, oviljan att samarbeta med rättsväsendet är så stor att många inte ens skulle tala om för Polisen att de var oskyldiga om det skulle peka ut fel person. I dessa områden är det inte primärt Polisen som bestämmer.

I de särskilt utsatta områdena är det därför vanligt med systematiska hot och våldshandlingar mot vittnen, målsägare och anmälare. Polisen beskriver själv att detta ofta är så långt gånget att invånarna inte reflekterar över att det borde vara på ett annat sätt. Områdena präglas dessutom ofta även av parallella samhällsstrukturer, extremism och en hög andel kriminella.

Detta är alltså verklighet i 22 områden i Sverige. Inte en liten bit av en förort i Stockholm där det kanske kan bli så illa om allt går fel. I vart och ett av dessa områden bor människor vars liv kringskärs, vars säkerhet och integritet hotas och som samhället har övergett. Det är en skandal av monumental omfattning.

Den nya lägesbilden är den tredje i ordningen. De två tidigare presenterades 2015 respektive 2017. Ändå finns det tydligen fortfarande människor som anser att detta är kontroversiell information. Inför den nya lägesrapporten luftade flera kommunpolitiker sin uppfattning att listan var menlig. Polisen övervägde dessutom att inte offentliggöra den men landade i motsatt beslut. Det var klokt.

Man behöver inte se tillbaka längre än till migrationskrisen för att se hur det går när fakta saknas. Då blev faktauppgifter politik. Det är bakvänt och destruktivt för samhällsdebatten. Politiken ska slåss om lösningar, inte om fakta.

Och alla förtjänar att veta att det finns områden där människor inte ens vågar tala om för Polisen att de är oskyldiga.