Ledare Kan man äta kebab på midsommar? Är det okej att byta ut julens chokladask mot en låda baklava? Måste man gilla att dansa runt stången för att vara svensk? Alla frågor är inte lika bra, men invandringen har likväl hjälpt till att starta en diskussion om svenskheten och svenska traditioner som kan vara nog så angelägen inför nationaldagen.

Att det i stort har saknats en debatt om svenskhet när migrationen inte tvingat fram frågan är inte så konstigt. Då var landets och medborgarnas identitet tämligen okontroversiell och det krävdes dönickar av en särskild kaliber för att ens försöka påstå något som att det aldrig har funnits en svensk kultur. Så länge Sverige var höggradigt homogent var det naturligt att kulturen var oreflekterad. Över lag verkar det inte vara något vi tycker om att försöka sätta ord på.

Men med en storskalig invandring blev det ofrånkomligt. Vår egen identitet skulle komma att stötas och blötas mot andra, ibland väldigt främmande.

Initialt uppstår ofta en förvirringsfas. Det är denna som ger upphov till idéer om att svenska flaggan skulle vara rasistisk eller att riktiga svenskar måste gilla myggplågade midsommarlekar som många i själva verket avskyr som pesten. I reflektionen försvinner dessvärre något av det otvungna kring kulturella uttryck som tidigare aldrig varit upphov till kontrovers.

Någon konsensus kring den svenska kulturens närmare beskaffenhet är dock inte nådd, och så lär det förbli. Hela frågan om kultur är politiskt splittrande. I grund och botten är det en konservativ grundinsikt att det är kulturen snarare än institutionerna som formar ett samhälle. För att meningsfullt kunna diskutera kulturens innehåll skulle vänstern behöva erkänna detta faktum. Något som inte lär ske i brådrasket.

Mötet har dock gjort det uppenbart för många att det ändå finns en svensk kultur. Vi är såväl öppna och välkomnande som tillknäppta och lite hopplösa att komma inpå livet. Det kan vara krävande att lära känna en svensk. Det är dock ofta värt besväret. Vi ställer upp för våra nära och kära.

Med ett lätt svårtillgängligt folk finns också möjligheten att hela vår kultur är något inåtriktad och svårpenetrerad. Att vi är så obenägna att prata om hur vi gör i Sverige hjälper förstås inte heller. Vi har visserligen börjat uppvärdera viktiga inslag som medborgarskapet. Sedan 2015 måste kommunerna ordna ceremonier för att fira nya medborgare. Bakom ligger en god tanke om medborgarskapets samlande kraft.

Men till slut är det den ännu mindre världen som avgör om någon släpps in i det svenska. Det går att läsa om kultur, men den kan bara tillägnas genom att leva i den. Nationaldagen borde vara en perfekt grund för detta. Få svenskar bryr sig om nationaldagen. De flesta har ändå växt upp med att fira konungen snarare än landet. Kanske borde 6 juni vara en dag då vi alla firar och visar upp den svenska kulturen.