Ledare Gruvföretagen är frustrerade. De senaste 13 åren har bara en ny gruva öppnats, trots att det finns ett stort intresse. Det gäller platser som Norra kärr utanför Gränna, Kallak i Jokkmokks kommun och Laver utanför Älvsbyn.

Tillståndsprocessen för att få öppna en ny gruva består av många steg, vilket är rimligt eftersom följderna för natur och befolkning kan bli allvarliga. Samtidigt är behovet av bland annat sällsynta jordartsmetaller stort för att elektrifieringen av maskiner ska kunna fortsätta.

Tillväxtanalys konstaterar i en rapport från 2017 att gruvbrytningen av nödvändiga metaller och mineral i Sverige behöver underlättas. Myndigheten pekar ut politiska målkonflikter som orsakar tröghet samt en tendens hos staten att vilja minimera risker snarare än att hantera dem. Tillståndsprocesserna blir därför både långdragna och oförutsägbara.

Självklart ska tjänstemän på Bergsstaten, mark- och miljödomstolen och länsstyrelser tänka efter ordentligt innan de ger tillstånd till en gruva. Det verkar dock som att ett överdrivet säkerhetstänkande spökar. Det leder till att beslutsfattare konsekvent lutar åt att neka eller fördröja tillstånd.

Problemet är att detta innebär att Sverige och Europa fortsatt är helt beroende av att importera nödvändiga metaller och mineraler från andra delar av världen, som Kina, Kongo och Ryssland. I dessa länder är såväl arbetsförhållandena som miljölagstiftningen betydligt sämre än i Sverige. Det steg framåt som många inom miljörörelsen föreställer sig då en gruva i Sverige stoppas kan i själva verket innebära två steg bakåt för klimatet som helhet.

Även om miljörörelsen av förutsägbara, om än ologiska, skäl är konsekvent emot gruvdrift i Sverige råder en mer positiv inställning hos den politiska majoriteten. Alliansregeringen tillsatte 2013 Sveriges mineralstrategi för att stärka vår konkurrenskraft. Och så sent som 2018 uttalade sig dåvarande näringsminister Mikael Damberg (S) tämligen välvilligt om gruvnäringen. Han hänvisade bland annat till de arbetstillfällen i glesare delar av landet som nya gruvor leder till. Åtgärder för att underlätta nyetablering av gruvor är dock desto mer sällsynta.

Damberg påtalade 2018 för TT (Ny Teknik 14/2) att gruvnäringen är ”väldigt platsberoende”, till skillnad från många andra näringar. Uttalandet må vara uppenbart, men inte icke desto mindre en sanning som många tycks bortse från. Om vi ska ha nya gruvor, vilket behövs om fler maskiner ska kunna gå på el, måste gruvorna också kunna öppna på några av de platser där rätt metaller och mineral finns. Därför kan det också vara nödvändigt att, för klimatets skull, prioritera mellan de olika naturvärden som eventuellt utsätts för risker på platserna.

Frågan om gruvdriften kräver att vi har en helhetssyn. Det stora behovet av metaller och mineraler måste tas med i beräkningen.