Ledare När tankesmedjan Tiden nyligen föreslog att betyget F – underkänt – avskaffas i grundskolan lät reaktionerna inte vänta på sig. Kritiken kan sammanfattas med att ett reellt problem, sjunkande kunskaper, inte försvinner för att man slutar underkänna elever.

Det är förvisso sant. Men vad som i sig är goda ambitioner skapar inom svensk skola dominoeffekter som behöver hanteras. Betyget F är en sådan dominobricka.

När en elev inte klarar kraven för ett godkänt betyg, kan även läraren räkna med merarbete. Kundmentaliteten inom svensk skola har lett till en förvriden syn på kunskapsinhämtning. Allt för ofta förväntas läraren vara den som ordnar så att eleven blir godkänd. Detta är en attityd som återfinns hos elever, föräldrar och dessvärre ibland även hos skolledare.

Konsekvensen blir ofta glädjebetyg. Antingen direkt vid terminsslutet, eller efter några dagars lovskola där ungdomar mirakulöst inhämtar de kunskaper de missat att tillägna sig under en hel termin.

Intelligens följer en normalfördelningskurva. Om alla elever i den obligatoriska grundskolan ska nå ett godkänt betyg, kommer det antingen leda till att kraven måste vara väldigt låga. Eller så kommer elever att godkännas som egentligen inte uppnått målen. Två utfall som båda är beklagliga. I det första scenariot urholkas vårt land som kunskapsnation, i det andra öppnar vi för godtycke och betygsinflation. Verkligheten är väl att vi har fått en kombination.

Därför vore det, allt annat lika, mer rimligt att låta betyget F vara ett lågt betyg, men ändå ett betyg som ger meritpoäng. En elev som har fått F i matematik kan då ändå gå vidare till ett gymnasieprogram där låga matematikkunskaper inte anses vara ett hinder.

Alternativt så fortsätter F att vara ett underkänt betyg och vi medger det som alla vet men få vill erkänna: att en av skolans uppgifter faktiskt är att sortera barn och ungdomar efter deras förmåga till fortsatta studier.

Den naturliga konsekvensen av detta blir att i större utsträckning acceptera att elever har olika förutsättningar och behov. Alla barn och ungdomar behöver få vissa grundläggande kunskaper för att fungera som samhällsmedborgare, men alla måste inte förberedas för framtida högskolestudier.

Genom att bejaka skillnader skulle det bli möjligt att ge de duktigaste mer utmaningar, samtidigt som de svagare eleverna får möjlighet att jobba mot mål som är realistiska.

Detta är tabu i Sverige, men borde inte behöva vara det. Att vissa har mer läshuvud än andra är inte konstigare än att vi har olika bra bollsinne, eller att en del av oss har tummen mitt i handen.

I väntan på att våra folkvalda kommer till den insikten, kan vi gott göra om betyget F så att det mer motsvarar gamla tiders etta på den femgradiga betygsskalan.