Ledare När Miljöpartiet den 13 december presenterade sina toppkandidater till valet till Europaparlamentet i maj var det med den senaste mandatperiodens kultur- och demokratiminister på första plats. Och just att försvara demokratin kommer att vara en av Alice Bah Kuhnkes huvudfrågor, framhäver hon själv (Aftonbladet 13/12). En inställning god som någon, men arbetet för att stärka demokratin kan Bah Kuhnke först behöva påbörja bland det egna partiets kandidater till Europaparlamentet.

Den miljöpartist som skuggar Bah Kuhnke på EU-listan är nämligen Pär Holmgren, tidigare tv-meteorolog. Han har både nyligen och för flera år sedan gjort utspel där han mer eller mindre ifrågasatt demokratiska metoder i klimatfrågor. 2009 antydde Holmgren i tv-programmet Korseld (Aftonbladet) att han ville avskaffa alla val om han vore statsminister. Han visade nyligen samma tendenser då han på Twitter benämnde en artikel i DN (28/11) som ”intressant” – i artikeln förespråkar filosofen Torbjörn Tännsjö en ”global upplyst despotisk styrelse” som får fria händer för att stoppa klimatförändringarna.

Oavsett om Holmgrens anti-demokratiska uttalanden har faktisk grund i hans faktiska värderingar eller inte lämnas alltför stort tvivel i frågan. Efter det senaste uttalandet har Holmgren heller inte ansträngt sig nämnvärt för att tillbakavisa kritiken. Det är en sak att belysa de skavanker som finns i demokratiska processer, men en helt annan att vilja förkasta dessa helt.

Detta borde rimligen odla en tveksamhet hos Miljöpartiet inför att ge Holmgren någon förtroendepost. Men partiet går helt åt andra hållet och gör Holmgren till en av toppkandidaterna till Europaparlamentet.

Pär Holmgrens tveksamma inställning till demokrati är inte bara allvarlig i sig, utan visar även en oroväckande tendens inom Miljöpartiet. Tidigare bostadsminister Mehmet Kaplan tvingades till exempel avgå från sin ministerpost 2016 på grund av misstänkt samröre med högerextrema turkiska organisationen Grå vargarna.

Partiets riksvalberednings utnämning av Pär Holmgren är dessutom en bekräftelse på den interna kritiken om att MP rör sig bort från demokratiska värden. Både Holmgrens och Kaplans anti-demokratiska tendenser strider direkt mot den gräsrotsrörelse med öppna demokratiska processer som Miljöpartiet ursprungligen var och stod för.

Att Holmgren är ett känt ansikte för många väljare ska inte underskattas, och det kommer säkerligen att ha viss effekt i EU-valet. Men det undergräver onekligen partiets trovärdighet att de två toppkandidaterna är en tidigare demokratiminister och en person med tveksamma demokratiska värderingar. Var placerar Miljöpartiet i så fall Holmgren i förhållande till de anti-demokratiska krafter som Bah Kuhnke vill bekämpa? Om avsikten att stoppa klimatförändringarna är en godtagbar förevändning för sådana åsikter finns det anledning för Miljöpartiet att tänka över saker och ting.