Ledare Det som den 10 augusti kunde ha blivit en attack med åtskilliga döda slutade i att enbart två skadades lindrigt. En av dem var 21-åringen som nu misstänks för försök till terrorbrott mot Moskén i norska Bärum, samt för att ha mördat sin styvsyster. Mannen hindrades av två församlingsmedlemmar då han beväpnad försökte ta sig in i moskén.

Händelsen är allvarlig och mannen hade, av sina uttryckta främlingsfientliga åsikter att döma, högerextrema motiv. Att den avvärjdes kan mycket väl ha inneburit att dödsfall kunde undvikas. Men den norske 21-åringen är ytterligare ett exempel på personer som plötsligt går över en gräns. Från avskyvärda men lagliga åsikter, till avskyvärda och olagliga handlingar.

Inte sällan är attackerna riktade mot särskilda byggnader eller andra platser som är viktiga för just de människor gärningsmännen vänder sig emot. Allvarsgraden kan dock variera, där händelsen i Bärum hör till övre delen av skalan. I samma spann finns sprängdåd mot offentliga byggnader, som nyligen skedde mot stadshuset i Landskrona samt mot Skattestyrelsen och en polisstation i Köpenhamn.

Samma gränsöverskridande sker då vandalisering riktas mot exempelvis synagogor, kyrkogårdar och även bondgårdar och jakttorn. Även om dessa inte görs med direkt avsikt att skada eller döda människor – det kan däremot bli en konsekvens av vandaliseringen – handlar det om att träda över lagens tydliga linje från tanke till straffbar handling. Hit hör också vänsterextremisters attacker mot vissa samhällsgrupper.

Att människor som av olika anledningar besitter en ilska mot samhället eller vissa grupper agerar på det här sättet kan till viss del bero på en ökad konfliktnivå. När polariseringen i samhället ökar, och människor med olika åsikter isolerar sig från varandra, drivs de mest extrema mot att gå ett steg längre. När de upplever att deras åsikter delas av många fler, kan de se det som stöd för att attackera den grupp som ilskan riktas mot.

Även om extremistiska nätverk, av olika slag, kan vara det som leder fram till attackerna är lösningen knappast att tysta åsikterna. I stället kan de bemötas med markeringar om varför de är fel, och då förhindra att fler radikaliseras. Men för de som redan är där, och står beredda att hota, skada och döda andra människor, måste konsekvenserna av att gå från ord till handling vara definitiva.

Självfallet är det värre att försöka döda än att vandalisera, och därför ska de förra gärningsmännen också straffas hårdare än det senare. Men det är ingen anledning att låta de mindre allvarliga brotten passera. Att kriminella handlingar får konsekvenser kan vara tillräckligt för att trots allt hålla många extremister inom lagens gränser.

Det är på många sätt sorgligt att vissa människor ser andras frihet till religion, yrke eller samhällsuppdrag som ett större hot än den egna frihetens möjligheter. Men för att förhindra att sådana uppfattningar leder till allvarliga dåd måste lagens gräns både vara absolut och upprätthållas.