Ledare EU-valets viktigaste frågor handlar om abort, extremism och en tafsande sverigedemokrat. Ja, det är i alla fall vad man kan tro utefter vad partierna och delar av media valt att framhäva.

Det har i stora delar varit en bedrövlig valrörelse. Partierna har i hårt centralstyrda processer tagit fram listor på kandidater. Där sittande EU-parlamentariker i flera partier petas från valbar plats både innan och under valrörelsen. Gemensamt är att grunderna till petningarna är oklara, men synes ha mer med interna maktkamper att göra än med kompetens och väljarstöd.

Vaga och förenklade budskap har burit valrörelsen. Såsom Kristdemokraternas diffusa lagom-kampanj. Mitten- och vänsterpartier har gjort ”kampen mot populismen/extremismen” till den viktigaste valfrågan. Istället för att framhäva sin sakpolitik.

Partiföreträdare åker på turnéer med sina motståndare. För att få uppmärksamhet samarbetar man med motståndare som man politiskt inte vill ta i med tång. Ofta ger det en falsk bild av att valet står mellan olika ytterligheter. I fallet L och SD ger det ett sken av att valet står mellan federalism och nationalism. Det har varit ett återkommande tema under hela valrörelsen.

Partierna har i allt för hög utsträckning agerat taktiskt istället för att framhäva sin egen politik. Debatten präglas av medvetna missförstånd och låg tilltro till väljarnas förstånd. Grälet mellan C och KD är ett exempel. Fokuseringen på SD:s tafsande kandidat ett annat.

Senaste lågvattenmärket är debatten om aborträtten, vilket inte ens är en fråga för EU. Det enda parlamentet kan göra är att komma med pekpinnar mot enskilda länder. Att KD:s Lars Adaktusson valt att rösta emot dessa beror på att han inte vill att EU ska ha makt över dessa frågor. Det ska svenska abortförespråkare vara glada för. Om EU får makten över frågan ligger den svenska aborträtten löst till, den dag majoriteten i EU-parlamentet vill något annat.

Valrörelsen har på det hela taget inte gjort så att man blir sugen på att rösta. Men det finns trots allt vissa skäl att göra det.

Populister och nationalister får allt större mandat i EU-parlamentet. För att även få makt i motsvarande grad behöver de komma överens sinsemellan, vilket synes osannolikt idag. Det blir dock allt svårare för övriga partigrupper att skapa majoriteter. Om dessa då sluter leden för att utesluta populisterna från inflytande riskerar polariseringen att öka. Och populisternas mandat likaså. Vi känner igen utvecklingen från hemmaplan.

Om man istället för samtal och förhandlingar med dessa partier finns en risk att grundläggande värden förhandlas bort. Utmaningen i dagens EU är att ta missnöjet på allvar, utan att ta till sig den populistiska retoriken eller dess förenklade lösningar. Det vore en historisk tragedi om nationalister, i sin rättfärdiga kritik mot allt större överstatlighet, lyckas få de etablerade partierna att köpslå kring EU:s framgångsrika kärna – fred, frihandel och fri rörlighet. Men redan har partier både till höger och vänster börjat ifrågasätta dessa värden.

Det finns således skäl att ta sig till vallokalen och rösta. Inte nödvändigtvis på något parti som själv utmålat sig som populismens främsta fiende. Gör man kampen mot populismen till sin huvudfråga så bidrar man själv till den populistiska debatten.

Den borgerligt sinnade väljare som varken vill ha mer eller mindre EU, utan vill att EU ska ägna sig åt rätt saker, har vissa skäl att rösta på Moderaterna. Partiet vill att EU ägnar sig åt frågor som är transnationella till sin natur, såsom klimat, migration, handel och kriminalitet.

En tröst i den här valrörelsen är att enskilda personer ofta är mer begåvade – och tydliga – än sina partier. Det är också ett skäl att ta sig till vallokalen och kryssa sin favorit. Personvalskampanjer leder oftare till EU-parlamentet än till riksdagen. På Moderaternas lista bör man hålla ögonen på nummer 25, Henrik Sundström, som för en mycket aktiv personvalskampanj i sociala medier. Han tillhör den gamla skolan inom Moderaterna, men tänker nytt. Främst kring yttrandefrihet, en reformerad asylrätt och vad EU inte ska ägna sig åt.

Allt är inte bedrövligt i valrörelsen.