Orsaken till att de har blivit kvar är att de riskerar förföljelse i sina hemländer. Men Sverige kan inte vara en fristad för personer som vill samhället ont. Att låta personer som både hotar landets säkerhet och som inte har rätt att vara här gå fritt minskar tilltron till statens förmåga att hålla medborgarna trygga.
Under den senaste tiden är det också fler än de sex imamerna som har släppts ut på gatorna. En 46-årig uzbekisk medborgare dömd för terrorfinansiering släpptes kort efter imamerna. Mannen hade tagits i förvar av Säpo, som befarade att han skulle begå eller medverka till terrorbrott. Regeringen delade Säkerhetspolisens bedömning och beslutade att mannen skulle utvisas. Men eftersom han – likt imamerna – anses hotad i sitt hemland kan inte utvisningen verkställas. Och då en person inte kan sitta frihetsberövad hur länge som helst, utan att vara dömd för något, har de alla släppts. Att åter fånga in dem riskerar att bli en svår och utdragen process, om det ens går.
Fallet med imamerna och den 46-årige mannen fångar en besvärande målkonflikt. Människor ska inte kunna låsas in utan att ha dömts för något. Det anstår inte en rättsstat. Men det är inte heller önskvärt att personer som ska utvisas för att de utgör en fara för landet får ströva runt fritt.
Situationen pekar på en rad problem. Det första är att lagen om särskild utlänningskontroll, som möjliggjorde frihetsberövandet från början, behöver vässas. Att det är en utredning på gång, som ska redovisas om ett par månader, är knappast att agera skyndsamt.
Det kanske största problemet är att regeringen ledd av Stefan Löfven (S) inte har gjort eller gör tillräckligt. Andra länder i Europa har lyckats genomföra utvisningar av imamer, klassade som hot mot rikets säkerhet. Danmark och Storbritannien har fått hållbara diplomatiska garantier för att skicka personer till Marocko respektive Jordanien. Sedan 2010 har Italien utvisat 19 imamer med kopplingar till terrorverksamhet till länder i Nordafrika, skriver terrorforskaren Magnus Ranstorp (GP 5/11). Varför har inte Sverige lyckats med det?
En av de imamer som inte kan utvisas från Sverige beskrivs som statslös palestinier. Ett konstaterande som framstår som motsägelsefullt, eftersom Sverige erkänt Palestina som statsbildning. Dessutom skickas hundratals skattemiljoner till området årligen. Den så kallade Strategin för Sveriges internationella utvecklingssamarbete avseende Palestina 2015–2019 omfattar hela 1,5 miljarder kronor. Biståndet bör villkoras med att palestinska myndigheten ska vara samarbetsvillig med svenska myndigheter och exempelvis ta emot utvisade.
Sällan har landet varit i sådant akut behov av ledarskap som nu. Regeringen måste se till att farliga personer som inte ska vara här utvisas. Använd biståndet som ett påtryckningsmedel och ta efter andra länders lyckade exempel.