Ledare Få lär ha blivit överraskade när Miljöpartiets riksvalberedning på fredagen föreslog Per Bolund som partiets nya manliga språkrör. Han är för många det självklara valet, möjligen med viss konkurrens från bland andra Stockholms trafikborgarråd Daniel Helldén. Om Bolund blir vald på kongressen 3-5 maj blir han den nya parhästen till det kvinnliga språkröret Isabella Lövin, som föreslås sitta kvar på sin post.

Bolund är finansmarknads- och bostadsminister i Löfvenregeringen och onekligen ett säkert kort som språkrör, i bemärkelsen att han sällan gör några egentliga felsteg. Som utbildad biolog och kunnig i ekonomifrågor kan han vara det stabila och vetenskapsförankrade ledartillskott som Miljöpartiet på många sätt saknar.

Hur Bolund ter sig som frontfigur är dock mer tveksamt. I sin ministerroll är han på många sätt en bakgrundsgestalt till finansminister Magdalena Andersson (S), men sällan någon som själv tar naturlig plats i centrum. Därmed inte sagt att han saknar ledaregenskaper, men i sådana fall har han ännu inte visat upp dem för allmänheten. Om Bolund blir vald till språkrör lär det dock vara läge att ta ett kliv framåt i den bemärkelsen omgående, med tanke på att förtroendet för MP som parti och för språkröret Lövin är i lägsta laget.

Det avgående språkröret Gustav Fridolin är den uppeldade ideologen som på så sätt kompletterar Lövins ofta osäkra framträdanden i debatter och intervjuer. Den rollen ska det mycket till för att Bolund ska kunna fylla med sin mer sakliga framtoning. Fridolins problem är dock att han saknar trovärdighet med regeringsfacit i hand – en situation som mindre troligt kommer att drabba Bolund. Miljöpartiet behöver onekligen mer stabilitet för att stoppa raset i opinionsmätningarna, men för att vinna väljare igen krävs antagligen något mer.

Det nya språkröret kommer att väljas bara några veckor innan EU-valet 26 maj. Det är både ett tillfälle att rivstarta en eventuell ny riktning, men också en utmaning i form av det nybildade Partiet vändpunkt. En av grundarna till Partiet vändpunkt är den tidigare miljöpartisten Carl Schlyter, som till en början sågs som en kandidat till att efterträda Fridolin. Den ideologiska kraft som följer med ett nystartat parti kan mycket väl överskugga Bolund och Miljöpartiet till viss del.

För de andra riksdagspartiernas del kan Bolund som språkrör eventuellt innebära bättre samarbetsmöjligheter för de tidigare Allianspartierna. Även om han själv inte vill se sig som högerinriktad tillhör han åtminstone inte den vänsterfalang som på många sätt präglat Miljöpartiet på senare tid. Kanske kan Bolund inleda ett spår mot den förhandlingsvänliga mittenposition som partiet en gång hade.

Även om Bolund inte blir vald på kongressen säger valberedningens förslag något om den riktning som Miljöpartiet vill ta. I det här fallet valde man stabilitet framför våghalsighet.