När det i slutet av statsminister Stefan Löfvens (S) regeringsförklaring blev dags att meddela de nya statsråden kvicknade publiken i riksdagshuset till. Blickar skärptes och öron spetsades. Fram till dess hade talet bjudit på få nyheter. I stort lät den som en omskriven Januariöverenskommelse.

Den nya utrikesministern var den väntade, tidigare handelsminister Ann Linde (S). Hon kan frågorna och är redan inkörd på den feministiska utrikespolitiken, som Löfven uppenbarligen inte tog tillfället i akt att skrota. Ann Lindes utrikespolitiska linje kan knappast bli mindre taktokänslig än föregångarens, även om det finns en risk att hon kan trampa lika snett i konflikten Israel-Palestina. Att Linde väljs, som har kunskaper och starka kopplingar till EU och handelsfrågorna, är i alla fall ett steg i rätt riktning.

Kring posten som arbetsmarknadsminister var det inte heller några nyheter. Den förhandstippade fackpampen Eva Nordmark (S) tar över efter Ylva Johansson (S), som under tisdagen upphöjdes till EU-kommissionär. Att sitta som arbetsmarknadsminister är samtidigt en tuff uppgift. Förväntningen på Nordmark lär vara att hon för facket ska försvara de reformer som Centerpartiet drivit igenom. Den stora förändringen och avvecklingen av mastodontmyndigheten Arbetsförmedlingen riskerar även att bli allt annat än stillsam, om den sammanfaller med en ekonomisk nedgång.

Ny utrikeshandelsminister är Anna Hallberg. När hon utnämndes gick ett sus genom de politiska salongerna. Hon är i det närmaste okänd och oprövad politiskt. Närmast kommer Hallberg från tjänsten som vice vd på Almi, ett statligt företag som pysslar med ekonomiskt stöd till företag som vill växa.

Utnämningen av Anna Hallberg pekar på en rad problem. Ett är att det finns få svenskar som är riktigt duktiga på handelspolitik. Troligen finns det bara tre som verkligen kan frågorna, särskilt med tanke på deras EU-koppling. Dessa är Ann Linde, Cecilia Malmström (L) och Christofer Fjellner (M).

Ett annat problem är att Stefan Löfvens nya utnämningar bidrar till att försvaga riksdagens och folkets röst. När två av två nya ministrar inte sitter i riksdagen, utan tas utifrån, minskar regeringens koppling till den församling där folket har valt sina företrädare. Visserligen har Nordmark en bakgrund som riksdagsledamot för S, men Hallberg har inget sådant att falla tillbaka på.

Att Löfven inte utnämner partivänner som sitter i riksdagen innebär att han underkänner den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Uppenbarligen dög ingen folkvald till att bli arbetsmarknadsminister eller utrikeshandelsminister. Och riksdagen inte duger som plantskola för statsråd bör den kunna minskas.

Löfvens regeringsförklaring var en urvattnad historia. Och han höll den inför en församling vars betydelse han bidrar till att försvaga.