För tvÄ Är sedan enades samtliga landsting och regioner om att göra hÀlso- och sjukvÄrden oberoende av bemanningspersonal frÄn och med 1 januari i Är. Föga förvÄnande har man ej kunnat nÄ det mÄlet. Behovet av inhyrd personal kommer att kvarstÄ sÄ lÀnge de underliggande orsakerna inte ÄtgÀrdas.
Att fokusera pÄ den inhyrda personalen som ett problem i sig Àr feltÀnkt. I sjÀlva verket bidrar de till att minimera effekterna av de egentliga problemen. SjukvÄrdens första prioritet kan inte vara att sÀkerstÀlla vilka anstÀllningsformer som rÄder bland sjukvÄrdspersonal, utan mÄste alltid vara att se till att patienter fÄr vÄrd. NÄgot annat vore bisarrt.
Just dÀrför behövs bemanningsföretagen. I takt med att Sveriges befolkning pÄ kort tid har ökat frÄn nio miljoner till tio miljoner, samtidigt som befolkningen ocksÄ blir allt Àldre, ökar helt naturligt trycket pÄ sjukvÄrden. Detta i en takt med vilken utbildningen av nya lÀkare och sjuksköterskor inte har kunnat hÄlla jÀmna steg. Att försöka forcera fram stora skaror av nyutbildad personal skulle dock leda till brister i kvalitén pÄ utbildningen, vilket i dessa kÀnsliga yrken vore milt sagt olyckligt.
Det som frÀmst skulle behöva ÄtgÀrdas Àr sjukvÄrdsarbetares arbetsvillkor och löner. Löser man det skulle det bÄde vara enklare att behÄlla personal och att locka fler till utbildningarna. Som det ser ut i dag Àr det mÄnga som inte orkar att jobba heltid, eller ens att stanna kvar överhuvudtaget. Trycket pÄ vÄrdpersonalen Àr konstant. MÄnga nödgas skippa lunchen för att hinna med sina patienter, eller kortar ned tiden med varje enskild patient för att sÄ mÄnga som möjligt ska fÄ vÄrd.
Med sÄ tunga jobb och all stress det innebÀr, kombinerat med att lönen inte Àr tillrÀckligt tillfredsstÀllande, Àr det inte sÀrskilt förvÄnande att mÄnga vÀljer att istÀllet bli exempelvis hyrlÀkare. För mÄnga förbÀttras arbetsförhÄllandet dÀrmed betydligt. Lönen blir bÀttre samtidigt som arbetsbördan blir vare sig lika tung eller konstant.
Förvisso kan bemanningspersonalen dras med egna problem. En del kan uppleva det som otryggt att flytta runt mellan olika arbetsplatser. För patienternas del kan det ocksÄ innebÀra att de upplever en bristande kontinuitet nÀr de möter hyrpersonal som inte har tidigare kÀnnedom om patienten och dennes behov.
Lustigt nog spelar Ă€ven vĂ€rnskatten en roll i ekvationen. PĂ„ grund av marginalskatten kostar det vĂ€ldigt lite för en lĂ€kare att gĂ„ ned i arbetstid â och vice versa, man vinner inte mycket pĂ„ att gĂ„ upp i arbetstid. De ekonomiska incitamenten frĂ€mjar alltsĂ„ deltid och avskrĂ€cker snarast frĂ„n övertid, vilket utarmar sjukvĂ„rdens resurser. Avskaffandet av vĂ€rnskatten skulle alltsĂ„ kunna bidra till att lösa vĂ„rdkrisen.
Hur lÀnge orkar en sjuksköterska eller lÀkare jobba sÄ mycket som krÀvs, men utan skÀlig lön? HyrlÀkarna kommer behövas sÄ lÀnge det inte ÄtgÀrdas. Till dess Àr bemanningsföretagen en del av lösningen, inte ett problem. Att vÀgra hyrlÀkare Àr att svika uppdraget mot patienterna.