Tacka hyrläkarna

Ledare För två år sedan enades samtliga landsting och regioner om att göra hälso- och sjukvården oberoende av bemanningspersonal från och med 1 januari i år. Föga förvånande har man ej kunnat nå det målet. Behovet av inhyrd personal kommer att kvarstå så länge de underliggande orsakerna inte åtgärdas.

Att fokusera på den inhyrda personalen som ett problem i sig är feltänkt. I själva verket bidrar de till att minimera effekterna av de egentliga problemen. Sjukvårdens första prioritet kan inte vara att säkerställa vilka anställningsformer som råder bland sjukvårdspersonal, utan måste alltid vara att se till att patienter får vård. Något annat vore bisarrt.

Just därför behövs bemanningsföretagen. I takt med att Sveriges befolkning på kort tid har ökat från nio miljoner till tio miljoner, samtidigt som befolkningen också blir allt äldre, ökar helt naturligt trycket på sjukvården. Detta i en takt med vilken utbildningen av nya läkare och sjuksköterskor inte har kunnat hålla jämna steg. Att försöka forcera fram stora skaror av nyutbildad personal skulle dock leda till brister i kvalitén på utbildningen, vilket i dessa känsliga yrken vore milt sagt olyckligt.

Det som främst skulle behöva åtgärdas är sjukvårdsarbetares arbetsvillkor och löner. Löser man det skulle det både vara enklare att behålla personal och att locka fler till utbildningarna. Som det ser ut i dag är det många som inte orkar att jobba heltid, eller ens att stanna kvar överhuvudtaget. Trycket på vårdpersonalen är konstant. Många nödgas skippa lunchen för att hinna med sina patienter, eller kortar ned tiden med varje enskild patient för att så många som möjligt ska få vård.

Med så tunga jobb och all stress det innebär, kombinerat med att lönen inte är tillräckligt tillfredsställande, är det inte särskilt förvånande att många väljer att istället bli exempelvis hyrläkare. För många förbättras arbetsförhållandet därmed betydligt. Lönen blir bättre samtidigt som arbetsbördan blir vare sig lika tung eller konstant.

Förvisso kan bemanningspersonalen dras med egna problem. En del kan uppleva det som otryggt att flytta runt mellan olika arbetsplatser. För patienternas del kan det också innebära att de upplever en bristande kontinuitet när de möter hyrpersonal som inte har tidigare kännedom om patienten och dennes behov.

Lustigt nog spelar även värnskatten en roll i ekvationen. På grund av marginalskatten kostar det väldigt lite för en läkare att gå ned i arbetstid – och vice versa, man vinner inte mycket på att gå upp i arbetstid. De ekonomiska incitamenten främjar alltså deltid och avskräcker snarast från övertid, vilket utarmar sjukvårdens resurser. Avskaffandet av värnskatten skulle alltså kunna bidra till att lösa vårdkrisen.

Hur länge orkar en sjuksköterska eller läkare jobba så mycket som krävs, men utan skälig lön? Hyrläkarna kommer behövas så länge det inte åtgärdas. Till dess är bemanningsföretagen en del av lösningen, inte ett problem. Att vägra hyrläkare är att svika uppdraget mot patienterna.