Ledare I den kristna berättelsen om påsken, ingår att Jesus tvättade sina lärjungars fötter. I många kristna samfund är det därför en del av skärtorsdagens firande, att prästen tvättar fötterna på sina församlingsmedlemmar. Herden böjer sig ner och tjänar sin flock – det är en kraftfull symbolik i all sin enkelhet.

På samma sätt ödmjukade sig påve Franciskus, när han nyligen gick ned på knä och kysste fötterna på Sydsudans rivaliserande ledare. Det var som ett uttryck för hans vädjan om fred, i det av stridigheter plågade landet.

I senaste numret av tidskriften Axess (3/19) skriver Smålandspostens politiske chefredaktör Fredrik Haage om hur kristendomen format vår del av världen och hur detta avspeglas i konservativa värderingar. Han konstaterar bland annat att ”civilisationens sociala kitt är mognad. Mognad kräver prövning, möda och auktoriteter.”

Att vara en auktoritet tarvar dock mod. Auktoriteten förutsätts ha en större kunskap eller en större livsvisdom. Risken finns att vederbörande i något sammanhang, inte kommer att kunna leva upp till de förväntningar som finns om att kunna ge svar på frågor.

Då kan det vara lockande att avsäga sig auktoritetsanspråket. Vi ser det allt för ofta i vår tid: Föräldrar som bara vill vara kompisar med sina barn, lärare som endast ska assistera eleverna i deras eget sökande efter kunskap och politiker som inte vill yttra obekväma sanningar. Haage fortsätter: ”En kultur i vilken skola, familj och offentlighet har avsagt sig sin auktoritetsbörda är en i vilken barn och unga har offrats åt yta, okunskap och existentiell vånda.”

I sin bok ”Ortodoxi” skrev den brittiske författaren G.K. Chesterton: ”Vad vi lider av idag är ödmjukhet på fel ställe. Återhållsamheten har lämnat ambitionens säte och satt sig på övertygelsens.”

Ödmjukhet bör således inte handla om att tveka kring vad som är rätt eller fel, utan om att kunna se sin egen litenhet. Det är vad Franciskus visade, när han trots värkande knän bröt det påvliga protokollet. Han vacklade inte ett ögonblick i sin övertygelse om vår plikt att söka fred, men han skakade i hela kroppen när han gjorde sig själv liten och kysste sina gästers fötter.

Att se sin litenhet kan förstås ur en kristen kontext – att Gud har skapat oss och att han är målet. Men den går också att betrakta genom mer sekulära glasögon: Vi är formade av våra sammanhang och är en del av en kontinuitet, som sträcker sig över långt längre tidsrymder än våra egna korta liv. Tidigare generationer har gett oss kunskaper och ideal, som vi är skyldiga att lämna vidare till dem som kommer efter oss. Självupptagenhet och fåfänga får stå tillbaka.

Den som inte ser sin egen litenhet kan vara auktoritär. Men verklig auktoritet bygger på insikten om att vi finns till för att tjäna våra medmänniskor.