Logga in
Logga ut

Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

En fräckis till julen?

Det är tyvärr rätt sällan jag har tid att förkovra mig i humaniora numera. Men i och med att Slavoj Zizeks bok Zizek om Lacan fanns nära till hands läste jag ett halvt kapitel i all hast. Zizek är outgrundligt rolig - men jag håller kanske mer sällan med honom.

Nåväl, det var i Zizeks bok jag fann fräckisen, som tror jag, har östeuropeiskt ursprung. Fräckisen är, tycker jag, rörande och mer livsbejakande än vad man kanske skulle kunna tro när ordet ”fräckis” kommer på tal.

Jag skulle inte säga att jag är en person som brukar dra vitsar och än mindre fräckisar. Bara tanken på det senare gör att jag skruvar lite oroligt på mig.

Jag kan inte återge fräckisen ordagrant från boken, utan förmedlar det jag minns.

 

En alldaglig man och Cindy Crawford har råkat ut för ett skeppsbrott och har hamnat på en öde ö.

De har rätt tråkigt, det finns inte så mycket att göra, men livets begär tränger sig liksom på.

Mannen tycker det vore kul att få till det med Cindy. Cindy själv är kanske mindre intresserad, men de är ju alldeles ensamma och ingen räddning finns i sikte.

Efter en viss tid blir det som det blir och de får de till det.

Efteråt är mannen vemodig och Cindy frågar vad det är för fel, var det inte bra, var det något som blev fel?

Mannen svarar först svävande, han vill kanske inte riktigt säga som det är. Men till slut frågar han om inte Cindy kan klä ut sig till mannens bästa vän sedan 30 år.

Cindy undrar vad det är för perverst drag mannen har och känner inte för att klä ut sig till mannens kompis.

Men mannen fortsätter vara tung i sinnet och Cindy bestämmer sig till slut för att klä ut sig till mannens bästa kompis.

Mannen lyser upp och börjar engagerat berätta att han har haft sex med Cindy Crawford.

 

Vad är då sensmoralen?

Vänskapen naturligtvis! Den är viktig.

Jag kom att tänka på det nu i jultider, en högtid där familjen samlas. Jag passar nu också på att tänka på alla vänner som jag har haft, men som jag så sällan har kontakt med i dag. Jag är rätt dålig på att ha kontinuerlig och god kontakt med kompisar. Där vill jag bättra mig.

Töntarnas tid är nu

Försvarsberedningen spricker. S vill vänta med besked om hur mycket pengar som ska tillföras Sveriges hårdbantade försvarsmakt, detta trots att regering och riksdag öppet talar om en kraftigt försämrad nära omvärld.

Men plötsligt kan allt nu vänta.

Till saken hör att försvarsminister Peter Hultqvist (S) talade varmt om ökade försvarsanslag när han var i opposition.

SD säger sig vara beredda att stödja S.

Borgarna är besvikna, de vill ha upp försvarsanslagen till 1,5 procent som andel av BNP till 2025.

Senast Alliansen styrde fortsatte hårdbantningen av försvaret.

Vänsterns Jonas Sjöstedt är besviken på de borgerliga partierna som nu drar sig ur.

 

Och alla försvarsintresserade är upprörda -- för att inte säga upprivna, bedrövade och sura.

 

Men allt är en liten, liten storm i ett vattenglas.

 

Saningen är, och detta vet alla, att försvarsanslag om 1,5 procent som andel av BNP är för lite -- och fortsatt minst bland länderna kring Östersjön.

Som jämförelse kommer Finland snart att ha försvarsanslag om 2 procent av BNP, vilket också motsvarar de riktlinjer som NATO-länderna har. Finland är ej medlem, i likhet med Sverige.

 

Sammanfattning: Detta landar i att svenska politiker inte vill satsa det som krävs för att försvara Sverige. De vill helt enkelt inte!

Sedan döljs detta i en diskussion om vem som hoppar av från försvarsberedningen eller inte och vem som vill satsa lite för lite eller mycket för lite.

Töntarnas tid är här och nu.

Neurolog kanske?

På måndag startar den sista delkursen "Ögon" för mig som går termin 9 på Läkarprogrammet vid Umeå universitet på Sundsvalls sjukhus.

Terminen har rusat fram, och så här långt är delkurserna psykiatri, Öron-näsa-hals samt neurologi avklarade.

 

Neurologin som avslutades för drygt en vecka sedan visade sig vara fantastiskt spännande vilket mycket berodde på att placeringen vid neurokirurgen vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå samt de många patientmötena på neurologmottagningen vid Sundsvalls sjukhus var så stimulerande.

De bästa placeringarna i mitt tycke är de där jag som student har möjlighet att möta patienter, aktivt lyssna på omständigheterna till varför patienterna får behandling och även genomföra en del undersökningar: Den absolut bästa träningen inför framtida skarpa lägen.

En överhängande positiv placering medför naturligtvis tankar om att i framtiden söka sig till det området.

Jakten på att hitta ett "hem" inom medicinen pågår aktivt om än stillsamt, jag känner ingen större stress, men det vore förstås fint att känna sig säker eller i alla fall känna en stark dragning till en viss specialitet. Jag vet att vissa som går termin 9 gör just det.

Jag har långt ifrån bestämt mig, men jag kan konstatera att jag lägger till neurologi till de specialiteter som jag kanske kan komma att välja i framtiden.

---

Jag tenderar att fråga läkare som är klara specialister varför de har valt sin specialitet. Svaren varierer. Så här kan det låta:

* "Mitt första vik var här, det var så trevligt, jag fastnade"

* "Jag bestämde mig redan under utbildningen"

* "Slumpen!"

* "Jag skulle bli ... men det var för mycket jourtid"

* "Mja, det brukar bli så att man blir specialist inom det område man mest ogillade under utbildningen"

 

Säkert finns ett stort antal andra förklaringar -- och så här långt ser jag ingen riktig röd tråd i beslutsgången mellan de olika personer jag frågat. Men trivas bör man ju och visst kan jag tro att en del är mer lämpade för t ex kirurgi och andra för psykiatri.

Den lilla trumslagarflickan

Författaren John Le Carré har fått ett uppsving -- på TV.

Som författare har Le Carré varit spiongenrens okrönte mästare sedan 1960-talet då dennes Spionen som kom in från kylan beskrev underrättelsekriget mellan öst och väst, en grå värld där rätt och fel kan vara svårt att urskilja.

Fördelen med Le Carré är att berättelserna vittnar om små berättelser i den stora berättelsen -- dvs personliga utmaningar inom systemet under det kalla kriget -- och under senare år, i den värld som uppstod därefter med terrorism, kriget mot densamma, organiserad brottslighet, med mera.

Observera. Hos Le Carré kan det finnas en och annan pistol -- men det är inte pang-pang det hela handlar om.

 

Under åren har en rad filmer och TV-serier producerats som bygger på Le Carrés romaner. Många av dem är lyckade, såsom filmatiseringen av Spionen som kom in från kylan (1965) med Richard Burton i huvudrollen. Filmen är dessvärre rätt bortglömd, men lätt att få tag i för den som känner sig bekväm med t ex Amazon.

TV-serierna Mullvaden (1979) och Vinnare och förlorare (1982) med Alec Guinness i rollen som George Smiley är fantastiska -- och dessutom extraordinära tidsdokument.

Smiley är för Le Carré vad James Bond är för Ian Flemming -- dock med den väsentliga skillnaden att Smiley är gift, dessutom med en hustru som ständigt bedrar honom. Smiley är även lite långsam, knappast någon fd elitsoldat. Däremot en tänkare med ett särskilt intresse för tysk poesi.

 

Flera filmer och TV-serier har kommit under åren, men ett visst uppsving går nu att skönja.

Serien The Night Manager (2016) regisserad av Susanne Bier blev närmast en global succé och prisad med flera Golden Globes -- den är klart sevärd, inte minst för Hugh Laurie som ärkerutten vapenhandlare.

Förra året hade TV-serien Den lilla trumslagarflickan premiär på BBC, vilken baseras på romanen med samma namn från 1983. Den har tidigare filmatiserats med Diane Keaton i huvudrollen i en något mindre lyckad produktion från 1984.

 

Berättelsen är unik i det avseendet att den försöker ge en bild/förståelse av på vilket sätt och på vilka grunder en vanlig medborgare blir spion. Vilka drivkrafter finns? Vad tjänar denne på att anta utmaningen? Spänning? Äventyrslust? Kärlek? Ideologi? Hat?

Här kommer en spoiler - observera!

 

Just den frågeställningen besvaras här med en kombination av äventyrslystnad (verklighetsflykt) och kärlek. Men för TV-serien, där enastående och övertygande Florence Pugh spelar rollen som Charlie, den splittrade amatörteateraktrisen med revolutionära ambitioner och ett rotat Israelhat, fungerar detta sådär.

Charlie blir nämligen värvad av israelisk underrättelsetjänst i jakten på de palestinier som dödar israeler i Europa. Men vad får henne att gå Israels ärenden när hon så med kraft och engagemang går på kurser för att starta revolution och när hon så innerligt hatar Israel?

Det som får henne att vända är kärleken till en israelisk underrättelseofficer som lindar henne runt sitt finger -- i kombination med hennes behov av äventyr, plus att hon får en hängiven publik. Den senare tar formen av det team av israeliska underrättelsemänniskor som lotsar, peppar och följer hennes steg närmare in i den palestinska rörelse de jagar. Charlie blir en infiltratör.

Att just hennes vändning från vänsterrevoltör till israelisk agent inte helt övertygar beror inte primärt på Florence Pugh. Hon levererar både vänsterromantik - radical chic - och äventyrsbehov med bravur. Men det beror desto mer på regissören och, får jag nog tyvärr säga, Alexander Skarsgård, som spelar den israeliske underrättelseofficeren Becker på ett mindre övertygande sätt. Den kärlek som växer fram hos honom gentemot Charlie är som påklistrad.

Att kärleken kan vara en stark kraft vet vi -- men för att det ska fungera i rörliga bilder krävs något alldeles extra, särskilt när så mycket står på spel som i detta underrättelsedrama.

 

TV-serien är likväl mycket sevärd. Ploten är trovärdig, medryckande, problematiserande och grå till sin karaktär. Här finns kanske några vardagshjältar, men framförallt finns här en värld fylld av manipulationer, taktik, lurendrejeri och svek.

Mer hjälp från FRA >> polisen

Enligt regeringens proposition 2018/19:96 - följande förslag till lagtext:

"Förbud mot användning av uppgifter 1 §    Uppgifter i underrättelser som Försvarets radioanstalt rapporterat till en annan myndighet i enlighet med lagen (2000:130) om försvarsunderrättelseverksamhet får inte användas för att utreda brott.

Tillgång till uppgifter 2 §    De brottsbekämpande myndigheterna ska se till att tillgången till sådana uppgifter som avses i 1 § begränsas till vad var och en behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Det ska särskilt beaktas att uppgifterna inte får användas för att utreda brott.

Tillsyn 3 §    Bestämmelser om tillsyn över Polismyndighetens och Säkerhetspolisens tillämpning av denna lag finns i lagen (2007:980) om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet."

 

Information som inhämtats inom ramen för försvarsunderrättelser ska således inte användas för att utreda brott. Frågan som sådan är inte ny och liknande lagstiftning finns i andra länder.

 

Det finns en rad aspekter att begrunda i den rådande lagstiftningen och i den proposition som här nämns.

 

Frågan kring hur försvarsunderrättelsemyndigheterna kan bistå t ex Polisen är reglerat så här sedan tidigare:

"Inom försvarsunderrättelseverksamheten får det inte vidtas åtgärder som syftar till att lösa uppgifter som enligt lagar eller andra föreskrifter ligger inom ramen för Polismyndighetens, Säkerhetspolisens och andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande verksamhet. Om det inte finns hinder enligt andra bestämmelser, får dock försvarsunderrättelsemyndigheterna lämna stöd till andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande verksamhet (4 § lagen om försvarsunderrättelseverksamhet)."

 

FRA får således lämna stöd om det inte finns hinder enligt andra bestämmelser.

 

Men vilka begränsningar finns för FRA när de bedriver signalspaning?

"Inhämtning genom signalspaning får ske både i etern och i tråd (kabel). Inhämtning som sker i tråd får bara avse signaler som förs över Sveriges gräns i tråd som ägs av en operatör (2 § lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet). För att inhämtningen ska kunna genomföras är de operatörer som berörs skyldiga att överföra signaler till s.k. samverkanspunkter. Inhämtning får inte avse signaler mellan en avsändare och mottagare som båda befinner sig i Sverige, om det inte är fråga om signaler mellan sändare och mottagare på utländska statsfartyg, statsluftfartyg eller militära fordon. Om signaler mellan en avsändare och mottagare som båda befinner sig i Sverige inte kan avskiljas redan vid inhämtningen, ska upptagningen eller uppteckningen förstöras så snart det står klart att signalerna har hämtats in (2 a § lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet). Inhämtning av signaler i tråd ska ske automatiserat och får bara avse signaler som identifierats genom sökbegrepp. Också vid annan automatiserad inhämtning ska sökbegrepp användas för identifiering av signaler. Sökbegreppen ska utformas och användas med respekt för enskildas personliga integritet och så att signalspaningen medför ett så begränsat integritetsintrång som möjligt. Sökbegrepp som är direkt hänförliga till en viss fysisk person får användas bara om det är av synnerlig vikt för verksamheten (3 § lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet). Försvarets radioanstalt ska ansöka hos Försvarsunderrättelsedomstolen om tillstånd för signalspaning." (Min fetstil)

 

Här kan man särskilt notera att inhämtning inte får ske av signaler där både avsändare och mottage befinner sig i Sverige -- undantaget utländska statsfartyg, statsluftsfartyg eller militära fordon.

Det är lätt att tänka sig scenarion där både avsändare och mottagare befinner sig i Sverige och där det finns en säkerhetsproblematik relevant att granska (terrorister, spioner). Men alltså nej, enligt lagstiftningen.

 

Det regeringen trycker på i propositionen är att försvarsunderrättelser inte får ingå i brottsutredningar. Men vad innebär det i praktiken?

"Som redovisas i avsnitt 6.1 bedömer regeringen att polisens tillgång till uppgifter från signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet bör utökas på det sättet att Säkerhetspolisen och Nationella operativa avdelningen i Polismyndigheten ges möjlighet att inrikta signalspaning och ta emot underrättelser med uppgifter från signalspaning även om det pågår en förundersökning. Utökningen bör, som framgår av avsnitt 6.2, göras genom att det införs en ny reglering som förbjuder att uppgifterna används för att utreda brott."

Således bör polisens tillgång till signalspaningen utökas -- även då en förundersökning pågår -- men att informationen som sådan inte ska kunna användas för att utreda brott.

Detta kan tyckas vara en paradox.

Ytterligare några rader kan vara av intresse visavi detta:

"Förbudet bör därför, i linje med det som JO anför, inte hindra t.ex. att uppgifter i underrättelser från Försvarets radioanstalt används inom underrättelseverksamheten för att få fram ytterligare uppgifter som i sin tur kan användas för att utreda brott."

Universitetssjukhuset!

Som fd doktorand vid Uppsala universitet har jag mycket att säga om arbetet på universitet -- som är den enda platsen där ett genuint intresse kan leda till sann förkovring (om din institution finner dina idéer relevanta).

För egen del är jag både lite stolt och glad över att jag spenderade fyra-fem år vid Uppsala universitet, men jag kände mig helt klar när jag valde att gå vidare från forskarmiljön.

Visst kan jag någon gång ibland drömma mig tillbaka, men på det stora hela har jag i dag inget sug för att bedriva forskning. (Men vem vet ...)

 

Det var i varje fall fantastiskt roligt att få en inblick i Norrlands universitetssjukhus (NUS) i Umeå i början av veckan. Under den ordinarie neurologplaceringen vid regionsjukhuset i Sundsvall ingår ett par dagar vid den neurokirurgiska kliniken vid NUS.

Jag har inga egentliga drömmar om att bli neurokirurg -- men kände mig otroligt bekväm, tillfreds i den lätt akademiska miljön som kom till ytan på morgonmötet: den där stillsamma, men självklara hierarkin, avancerade frågeställningar, spetskompetens, problemlösningsorienterade diskussioner och ett ganska gott humör.

På ett universitetssjukhus samlas och samsas akademisk kompetens med klinisk förmåga.

Neurokirurgi är väl socialt sett grädden på moset; det är naturligtvis prestigefyllt att vara neurokirurg.

Neurokirurger verkar arbeta oerhört mycket, 75 timmar varannan vecka är fullt normalt och ibland drar det upp mot 100 timmar.

Det brukar sägas att neurokirurger gillar fina klockor och snabba bilar.

 

Personligen är jag svag för multikompetenta personer som drivs av något annat än att bara vara sådär otroligt duktiga på vad de gör.

I det avseendet var det roligt att mycket kort få en glimt av neurokirurgen Rickard Sjöberg som är med. dr i psykologi och är sakkunnig om barns vittnesmål. Han uppmärksammade media på det så kallade Kevinfallet

Att sedan bli specialist inom neurokirurgi är ett stort steg. Imponerande.

För visst är det roligt med personer som inte enbart kan "allt" inom det fält denne arbetar. Läkare är generellt sätt mycket duktiga på sitt arbete men det är väl inte alltid som diskussioner om sådant som ligger bortom arbetet blir sådär särskilt stimulerande. Det beror nog på att många läkare är så oerhört intresserade av det de gör och verkligen fördjupar sig inom det dag och natt.

 

Neurologi har visat sig vara ett favoritämne helt plötsligt. Mycket beroende på att placeringen så här långt varit spännande och stimulerande.

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.
  • Senaste blogginläggen

Bloggar

Sport

Politikerbloggar