Logga in

Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

En fräckis till julen?

Det är tyvärr rätt sällan jag har tid att förkovra mig i humaniora numera. Men i och med att Slavoj Zizeks bok Zizek om Lacan fanns nära till hands läste jag ett halvt kapitel i all hast. Zizek är outgrundligt rolig - men jag håller kanske mer sällan med honom.

Nåväl, det var i Zizeks bok jag fann fräckisen, som tror jag, har östeuropeiskt ursprung. Fräckisen är, tycker jag, rörande och mer livsbejakande än vad man kanske skulle kunna tro när ordet ”fräckis” kommer på tal.

Jag skulle inte säga att jag är en person som brukar dra vitsar och än mindre fräckisar. Bara tanken på det senare gör att jag skruvar lite oroligt på mig.

Jag kan inte återge fräckisen ordagrant från boken, utan förmedlar det jag minns.

 

En alldaglig man och Cindy Crawford har råkat ut för ett skeppsbrott och har hamnat på en öde ö.

De har rätt tråkigt, det finns inte så mycket att göra, men livets begär tränger sig liksom på.

Mannen tycker det vore kul att få till det med Cindy. Cindy själv är kanske mindre intresserad, men de är ju alldeles ensamma och ingen räddning finns i sikte.

Efter en viss tid blir det som det blir och de får de till det.

Efteråt är mannen vemodig och Cindy frågar vad det är för fel, var det inte bra, var det något som blev fel?

Mannen svarar först svävande, han vill kanske inte riktigt säga som det är. Men till slut frågar han om inte Cindy kan klä ut sig till mannens bästa vän sedan 30 år.

Cindy undrar vad det är för perverst drag mannen har och känner inte för att klä ut sig till mannens kompis.

Men mannen fortsätter vara tung i sinnet och Cindy bestämmer sig till slut för att klä ut sig till mannens bästa kompis.

Mannen lyser upp och börjar engagerat berätta att han har haft sex med Cindy Crawford.

 

Vad är då sensmoralen?

Vänskapen naturligtvis! Den är viktig.

Jag kom att tänka på det nu i jultider, en högtid där familjen samlas. Jag passar nu också på att tänka på alla vänner som jag har haft, men som jag så sällan har kontakt med i dag. Jag är rätt dålig på att ha kontinuerlig och god kontakt med kompisar. Där vill jag bättra mig.

Spionernas arv

De senaste åren har en rad filmer och tv-serier producerats efter böcker skrivna av författaren och den före detta underrättelseofficeren John Le Carré.

För min del var det befriande att nu återigen läsa en av hans böcker, i stället för att se en dramatisering av hans alster.

Fast om sanningen ska fram lyssnade jag på Le Carré senaste bok Spionernas arv (2017). Jag har spenderat rätt mycket tid i bil och en ljudbok passade mig därför bra. Man skulle därför kunna säga att jag tog ytterligare del av en dramatisering, även om den naturligtvis inte är lika raffinerad och mångskiftande som säg en tv-serie.

 

Boken Spionernas arv var känd långt innan den såg dagens ljus eftersom Le Carrés antihjälte, den numera sedan länge pensionerade spionchefen George Smiley skulle vara tillbaka. Senast han var med i en av Le Carrés böcker var i boken I sanningens tjänst (1990) - redan då pensionär - och innan dess i Vinnare och förlorare (1979). Smiley spelade huvudrollen första gången redan 1961 i Telefon till den döde.

George Smiley får nog beskrivas som den litterära spiongenrens mest välutmejlsade och nyanserade karaktär. Vem skulle han möjligen kunna konkurrera med i det avseendet?

 

Spionernas arv är egentligen en uppföljare till Le Carrés genombrottsroman, mästerverket Spionen som kom in från kylan (1963). Jag vet inte om detta medför något slags rekord för uppföljare, men 54 år är en ansenlig tid.

Händelserna i Spionen som kom in från kylan ger läsaren inblick i en kall, hård värld fylld av förräderi och där dina ovänners ovänner blir dina vänner oavsett hur ruttna de är, så länge de tjänar dina syften. På det följer oskyldigas död, sorg och förtvivlan. Boken är mycket läsvärd.

Även i den nya boken är omständigheterna hårda. Men nu är det gamla underrättelsegardet som sätts åt av kyligt vassa jurister och sura ekonomer. Persongalleriet här är bekant till sin karaktär från Le Carrés senaste års produktion, där "de egna" framträder närmast som fiender.

Förmodligen är det så att under alla de gånger människor i maktposition på myndigheter "talar" undersåtar till rätta eller snäser av andra mindre maktfullkomliga personer som Le Carré lyssnar och antecknar som mest. Hans förmåga att i långa sjok beskriva maktmissbruk och illistigt beteende är obetalbart.

I Spionernas arv återkommer flera av de personer som spelade stor roll då för 54 år sedan. Antingen lever de och ger sin bakgrund till händelserna då och eller så sitter de fast i den gegga som uppkommit. Eller så framträder de i de uppförda dokument som beskriver det som hände kring händelserna i Spionen som kom in från kylan.

De moraliska frågeställningar som kommer till ytan kan kort beskrivas med: Var det värt det? Allt det som underrättelsetjänsten då såg sig tvungen att göra, var det verkligen rätt gjort?

George Smiley kommer till slut in i slutet av boken och det utgör naturligtvis en höjdpunkt i läsningen. Smiley presenterar ett slags motiv till varför han agerade som han gjorde under kalla kriget. Det jag funderar på nu är om Le Carré hade detta motiv i tankarna redan när han konstruerade Smiley i början av 1960-talet, eller om denna "motivation" är en efterkonstruktion givet de händelser som i dag präglar Storbritannien och Europa.

Nog finns det i Smileys djupa intresse för tysk poesi en antydan till den motivation som Le Carré nu beskriver, ett arbete för Europa -- inte primärt för England -- men jag är å andra sidan inte så säker på att motivationen konstruerades då, utan lutar åt att den framställts nu på grund av de föreställningar Le Carré har om dagens brittiska politiska situation.

 

En mycket "lyssningsvärd" bok.

Jag ryckte in som...

Det blev alltså fyra veckor som så kallad fokusreporter på Upsala Nya Tidning (UNT) den här sommaren.

Under sommaren 2018 gjorde jag ju comeback, får man väl ändå säga, som nyhetsreporter efter ett fyraårigt uppehåll från nyhetsbranschen (en och annan opinionsartikel och recension hade jag förstås skrivit i mellanperioden).

Det var å ena sidan bekvämlighet och å den andra sidan ett genuinit intresse som tog mig tillbaka till nyhetsvärlden även sommaren 2019.

Jag hade kunnat arbeta som underläkare under sommaren, men sökte aldrig något vikariat då det inte var aktuellt givet mitt behov att få mer tid med familjen. Ett sådant vikariat hade nog varat mellan åtta och elva veckor. Det är en annan historia: men privat har det i sommar blivit mycket tid på taket för ett grundläggande takarbete som absolut inte hade kunnat kombineras med ett underläkarvik.

Men nu var jag alltså en del av fokusgruppen som kort kan beskrivas som den del av redaktionen som arbetar lite djupare, lite bredare. Detta till skillnad från just nu-gruppen som arbetar mer rakt här och nu med snabbare och kanske med mer akuta nyheter. Jag arbetade inom just nu sommaren 2018 och trivdes bra med tempot och hann även där med några mer djuplodande artiklar.

Personligen tycker jag kanske att uppdelningen mellan fokus och just nu inte är helt lyckad. Åtminstone inte för min smak, jag vill göra både och. Skulle jag som fokusreporter lämna ifrån mig bra grejer bara för att de är mer akuta att få ut än de artiklar som ska pumpas ut av en fokusreporter? Eller skulle jag som just nu-reporter lämna ifrån mig bra grejer som uppenbarligen kräver lite mer tid? Knappast! Jag kan själv. Vill själv. Gör själv.

 

Den sammantagna bilden av tiden på UNT den här sommaren är att jag hade mycket tid för de arbeten jag gjorde. Antalet artiklar jag skrev var färre än förra sommaren, men jag kan nog tillstå att kvaliteten och genomarbetningen av de artiklar jag skrev i år i snitt var högre. Förra året tvingades jag dessutom skriva notiser efter att ha talat med polis och räddningstjänst i någon minut. Det ger artiklar av allmänt intresse, men rent journalistiskt rör det sig knappast om några större insatser: det handlar mer om att få rena upplysande citat och kunna ge ett begripligt sammanhang, än att följa upp komplexa resonamang och händelser och ställa motfrågor.

 

Sommaren 2019 på UNT kom att handla om ena sidan Försvarsmakten och dess miljöpåverkan samt sjukvården, mer specifikt Akademiska sjukhuset.

 

Sveriges gamla flygflottiljer använde under kalla kriget ett brandskum som innehåller det svårligen nedbrytbara ämnet PFAS, vilket bedöms som mycket giftigt. Användningen av detta vid gamla F16, Upplands flygflottilj, strax utanför centrala Uppsala, gjordes med statens goda minne och var helt okontroversiellt. Man kände kanske inte till PFAS som man i dag gör.
För att göra en lång historia kort så har detta ämne tagit sig ut i det vatten som Uppsalaborna dricker -- vilket är kostsamt att rena, och det finns ett behov av att hitta en permanent lösning. Går det att ta bort?

Försvarsmakten har närmast beskrivits som en bov i detta drama. Jag nyanserade bilden en aning i sommar då jag kunde beskriva Försvarsmaktens bild av det hela med helt nya uppgifter. De förnekar inte att PFAS har sitt ursprung från flygflottiljen, men ifrågasätter den stora bilden av föroreningarna i Uppsala genom att peka på vad de tycker är en orimlig spridning. De menar att det också finns andra källor till PFAS-föroreningar i Uppsala.
Det kan ha rätt i detta och en del talar för det. Men detta kräver en mycket större myndighetsgranskning som ännu inte är gjord.

Sedan hittade jag också, till min förvåning, en stämning på 225 miljoner kronor från Uppsala Vatten AB riktad mot Försvarsmakten på grund av kostnaderna med reningen av PFAS. Denna stämning borde någon på UNT ha hittat före mig då den lämnats in till Miljödomstolen minst en månad innan jag började. Men som reporter är man glad när man är först. Varken Svt Uppland eller Sveriges radio hade heller hittat den och rapporterat.

 

Resten av sommaren spenderade jag med att granska vården: Dels läkemedelsbristen som upprörande nog är påtaglig och dessutom blir större för varje år. Dels situationen på Akademiska sjukhusets akutmottagning.

Jag klurade länge på hur jag så att säga skulle angripa läget på akuten. Standardförfarandet är att ringa ett skyddsombud som larmar om läget, man antecknar entusiastiskt och sedan ställer man detta mot verksamhetschef eller chefsläkare. Vips, en artikel.

Detta sätt att arbeta är dock rätt tjatigt, läsaren har läst den artikeln förr, så att säga. Jag bestämde mig för att eftersöka medarbetare på akuten som ville träffas och berätta. Berättelserna var mycket mer alarmerande än jag kunde drömma om. Det beskrevs för mig hur patienter inte togs emot på avdelningar för att de var för tunga, hur de fastnade i korridoren med grava frakturer och allvarliga sjukdomar.

De syrror jag talade med var trötta, ledsna och skakade på huvudet gentemot ledningen på sjukhuset och politikerna bakom. Det var en berättelse från verkligheten jag kände mig glad att få dela med UNT:s läsare.

 

Ja, det var sommaren på UNT i stort -- sedan i måndags ägnar jag mig återigen åt läkarstudier.

Nya uppgifter: ubåt tvingades upp!

Det är i den nyutkomna boken Möta hejda slå (red. Bo Hugemark) som den före detta ubåtsjägaren Göran Frisk kommer med sensationella uppgifter om en sovjetisk ubåt som tvingas upp på svenskt vatten under en ubåtsjakt.

I kapitlet "Ytattacken - krigsförberedelser och skarp verksamhet" beskriver Göran Frisk den svenska marinens operativa förutsättningar under det kalla kriget, från andra världskrigets slut 1945 fram till Berlinmurens fall 1989.

Göran Frisk avslutar sin 17-sidiga text med att beskriva en planerad övning som övergår i skarp jakt av ubåt.

Men en eftermiddag, skriver Frisk, ringer en civil person från Ornö till örlogsbasen på Muskö: ett mastliknande föremål som kom upp ur vattnet har siktats.

Göran Frisk skriver: "Örlogsbasen vidtog två åtgärder. Utfrågare skickades till observatören med hkp 6. Ubåtsjaktstyrkan fick den preliminära rapporten och jag fick order att avbryta långtidsövningen och börja jaga skarpt."

Sedan följer Frisk beskrivning av jakten som involverar svenska ubåtar, fartyg, ubåtsjaktflygplan med mera.

Frisk skriver: "Sent på eftermiddagen kom en signal från ubåten Västergötland: 'Följer sovjetisk ubåt kurs NO fart fyra knop 5 distansmeter SO Huvudskär'".

Jakten intensifieras och beskrivs levande av Frisk: Sjunkbombanfall.

En tid senare: "Då hände något märkligt. En sovjetisk stor ubåt av typen Kilo intog ytläge och satte kurs mot sydost i låg fart mot territorialhavsgränsen."

Ett meddelande skickas från ubåten på dålig engelska om att det finns skadade på ubåten och att de behöver hjälp sin hemmahamn. Den sovjetiska ubåten tackar nej till den hjälp som erbjuds och sedan åtföljs den hela vägen till Baltisjk.

 

En tid senare kommer ett uttalande från den ryska Östersjömarinen. Han fördömer att svenskarna kan anfalla främmande ubåtar utan föregående varning.

Frisk avslutar underkapitlet med: "Vad UD och ÖB svarade på detta vet jag inte."

 

Min sammanfattning är kortfattad och jag rekommenderar starkt att intresserade läser boken och i synnerhet detta kapitel.

Drogerna på Löga

Jag ringer polisen Lisa Koblanck, gruppchef för lokalpolisområde Västervik, om polisens förebyggande insats mot våld och knark på Löga beach party för några dagar sedan.

Lisa Koblanck berättar att av de tio snabbtester som togs visade åtta positivt för droger.

Hon berättar att de definitiva svaren kommer om tio dagar från Rättsmedicinalverket.

Snabbsvaren kan inte användas som bevis i tingsrätten, men kan användas i förhör när polisen frågar om personen ifråga har tagit droger.

- Alla åtta sa att de inte egentligen tar droger, men att de blev bjudna. Det är många av oss som funderat på det. Det har aldrig hänt mig att någon vill bjuda på kokain, säger Lisa Koblanck.

Hur många snabbtester brukar sedan visa positivt i RMV:s svar?

- Från min erfarenhet mellan 85 och 99 procent.

Vad händer med de personer där RMV säger att testet är positivt?

- Det är ringa narkotikabrott och brukar ge böter på 1500 kronor, om de inte finns något ytterligare på dem.

 

Lisa Koblanck berättar att de som visade positivt på snabbtesterna var mellan 18 och 28 år. Hon menar att det finns insatser att genomföra för unga som använder droger. Socialtjänst och föräldrar kan underrättas.

- Äldre som börjat ta droger när de är unga slutar knarka bara om de blir frälsta eller djupt förälskade. Det är viktigt att stoppa unga tidigt. Många som tar kokain ser det inte som att de knarkar, de ser det som att de festar, säger Lisa Koblanck.

-----

// Rikard Ekholm, som i sommar arbetar på Upsala Nya Tidning. Intervjun har genomförts på min fritid.

Miljövänlig regering?

Aldrig någonsin tidigare har mijöfrågan varit så uppmärksammad i media. Flera tidningar har särskilda vinjetter där miljöartiklar publiceras, som Upsala Nya Tidnings (UNT) "Rädda klimatet" och Expressens "Klimat".

UNT:s miljörapportering handlar om det lokala, hur butiker sparar på plastpåsar och hur mammor och pappor äter mindre kött, flyger mindre, föregår med gott exempel inför barnen, osv.

Expressens ansats är mer nationell och internationell.

 

Den bästa miljögranskningen på senaste tid stod Kalla Fakta för när de kunde visa att den svenska statliga myndigheten Exportkreditnämnden gått in som garant med lånekrediter om 3,3 miljarder kronor för inköp av gasturbiner till ett gasutvinningsprojekt.

Projektet är lokaliserat till det synnerligen känsliga Arktis, närmare bestämt Jamalhalvön i Ryska Sibirien.

Man kan fråga sig varför svenska medborgare ska vara med och investera i det projekt som beräknas släppa ut 5,3 miljoner ton koldioxid varje år.

Som jämförelse: Hela Sverige totalt släpper ut 53 miljoner ton koldioxid varje år.

Källa: Expressen.

 

Anledningen till att Kalla Faktas reportage är bra miljöjournalistik är att reportaget indirekt visar hur skevt miljöarbetet blir. Svenska medborgare har, så att säga, mobiliserats att tänka miljö, att bita ihop kring bensinskatten, att återvinna, äta mindre kött, bojkotta sugrör, mm. Listan kan göras mycket lång.

Jag har t ex för egen del granskat ombyggnadsplaner av vägar mellan mindre tätorter och sett hur planeringsarbetet genomsyras av miljöfrågor. Ibland har jag t o m svårt att tro att nya vägar ens kan byggas -- som naturligtvis leder till mer utsläpp av koldioxid.

Samtidigt investerar som i exemplet ovan Sverige i ett stort projektet i ryska arktis där utvinningen av naturgas är omfattande och där koldioxidutsläppen alltså motsvarar en tiondel av hela Sveriges koldioxidutsläpp.

 

Det är regeringen som styr riket -- men hur miljövänlig är regeringen egentligen?

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.

Bloggar

Sport

Politikerbloggar