Logga in
Logga ut

Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

Extremt kraftullt uttalande

USA kommer att förstöra förbjudna ryska robotsystem, innan de blir redo att användas, om inte Ryssland avslutar sitt robotprogram.

Det sa USA:s ambassadör till NATO Kay Bailey Hutchison i dag, enligt Reuters.

"Russia must halt its covert development of a banned cruise missile system or the United States will seek to destroy it before it becomes operational, Washington’s envoy to NATO said on Tuesday."

 

Det är naturligtvis lätt att föreställa sig att det hela snabbt går åt helt fel håll härifrån.

 

Nyheten uppmärksammades stort i säkerhetspolitiska kretsar, men har, vad jag har sett, ännu inte slagit igenom i svensk nyhetsrapportering.

 

Originalartikeln från Reuters är väl värd att läsa ty uttalandet är mycket kraftfullt och är ett stort avsteg från tidigare amerikanska policys kring den ryska utvecklingen av framförallt kärnvapenbärande medeldistansrobotar som är reglerat i det så kallade INF-avtalet.

INF-avtalet slöts 1987 och var en de viktiga nedrustningsavtalen i slutet av kalla kriget.

 

Det debatteras nu om vad Hutchison egentligen sa, citerade Reuters henne korrekt, och vad menade hon egentligen ...

Det enda vi vet med säkerhet i det här läget att citaten i artikeln står fast även efter en längre tids närvaro på nätet.

 

Miljövänlig regering?

Aldrig någonsin tidigare har mijöfrågan varit så uppmärksammad i media. Flera tidningar har särskilda vinjetter där miljöartiklar publiceras, som Upsala Nya Tidnings (UNT) "Rädda klimatet" och Expressens "Klimat".

UNT:s miljörapportering handlar om det lokala, hur butiker sparar på plastpåsar och hur mammor och pappor äter mindre kött, flyger mindre, föregår med gott exempel inför barnen, osv.

Expressens ansats är mer nationell och internationell.

 

Den bästa miljögranskningen på senaste tid stod Kalla Fakta för när de kunde visa att den svenska statliga myndigheten Exportkreditnämnden gått in som garant med lånekrediter om 3,3 miljarder kronor för inköp av gasturbiner till ett gasutvinningsprojekt.

Projektet är lokaliserat till det synnerligen känsliga Arktis, närmare bestämt Jamalhalvön i Ryska Sibirien.

Man kan fråga sig varför svenska medborgare ska vara med och investera i det projekt som beräknas släppa ut 5,3 miljoner ton koldioxid varje år.

Som jämförelse: Hela Sverige totalt släpper ut 53 miljoner ton koldioxid varje år.

Källa: Expressen.

 

Anledningen till att Kalla Faktas reportage är bra miljöjournalistik är att reportaget indirekt visar hur skevt miljöarbetet blir. Svenska medborgare har, så att säga, mobiliserats att tänka miljö, att bita ihop kring bensinskatten, att återvinna, äta mindre kött, bojkotta sugrör, mm. Listan kan göras mycket lång.

Jag har t ex för egen del granskat ombyggnadsplaner av vägar mellan mindre tätorter och sett hur planeringsarbetet genomsyras av miljöfrågor. Ibland har jag t o m svårt att tro att nya vägar ens kan byggas -- som naturligtvis leder till mer utsläpp av koldioxid.

Samtidigt investerar som i exemplet ovan Sverige i ett stort projektet i ryska arktis där utvinningen av naturgas är omfattande och där koldioxidutsläppen alltså motsvarar en tiondel av hela Sveriges koldioxidutsläpp.

 

Det är regeringen som styr riket -- men hur miljövänlig är regeringen egentligen?

Underläkare, moi?

Eftersom jag klarade gårdagens muntliga tentamen får jag från och med nu vikariera som underläkare. Således innebär avklarad termin 9 på läkarprogrammet ett rätt stort steg för läkarstudenten.

För egen del känner mig en aning stolt, det kan jag ärligt medge.

Studietakten är intensiv och nivån på de teoretiska delarna såväl som de kliniska håller hög nivå och kräver, åtminstone för mig, en gedigen och ansträngande insats.

Här bör jag kanske tillägga att studierna inte enbart är krävande -- de är också stimulerande och jag har ofta på kliniken riktigt trevligt.

Jag är ändå extra glad i dag i och med att avklarad tenta innebär ledighet, sommaren är här -- och i förlängningen ser även hösten lovande ut.

Jag har sedan tidigare klart med examensprojekt under termin 10, med en engagerad handledare och ett ämne som vi har arbetat fram -- läkarnas privata och professionella beredskap när kriget eller krisen kommer. Jag har valt ett ämne som står mig nära.

Examensarbetet innebär även mer tid för familjen och mindre tid på plats i Sundsvall och på sjukhuset där. För även om jag trivs bra på plats är det välkommet med en termin som avviker från den rådande lunken.

Termin 11 -- den sista terminen -- inleds, om allt går planenligt, i mitten av januari 2020.

---

 

Trots att jag enligt Socialstyrelsen nu kan arbeta som underläkare kommer jag likväl att fortsätta som journalist den närmsta tiden. Jag har nämligen tackat ja till att arbeta som reporter vid Upsala Nya Tidning även denna sommar.

Redaktionschefen gav mig ett erbjudande jag inte helt kunde tacka nej till. Jag sa i och för sig nej till åtta veckors sommararbete -- det blir lite mycket (och är en anledning till att jag inte arbetar som underläkare). Jag behöver med ledighet och familjetid.

Men erbjudandet innabar också ett reporterjobb bortom den så kallade desken, vilket innebär att jag kommer att ha giltiga skäl att (oftast) undvika snabba uppdateringar på webben med en slags direktrapportering från mer eller mindre akuta händelser. Deskreportern ringer polis, räddningstjänst, etcetera och uppdaterar snabbt tidningens hemsida med allt det nya.

Deskarbetet som sådan har jag inget emot -- det fyller sin redaktionella funktion. Men som arbetsuppgift för undertecknad lockar det ringa.

Jag vill helst gräva, åtminstone en aning, ställa några följdfrågor och gärna få flera berördas perspektiv. Det går i princip inte från desken.

Med andra ord följer fyra veckor som reporter på UNT med lite mer fördjupande frågeställningar.

Skulle något akut hända och tidningen behöver någon på plats i verkligheten, där jag kan använda ögon och öron står jag gärna till förfogande.

Jag föredrar att gå och ut och se och känna om det regnar -- i stället för att ringa och fråga någon om saken. (Helst ska man ju ringa två, en som säger att det regnar och en som säger att det gör det inte).

 

Men först: Sol, bad och allt som tillhör.

Töntarnas tid är nu

Försvarsberedningen spricker. S vill vänta med besked om hur mycket pengar som ska tillföras Sveriges hårdbantade försvarsmakt, detta trots att regering och riksdag öppet talar om en kraftigt försämrad nära omvärld.

Men plötsligt kan allt nu vänta.

Till saken hör att försvarsminister Peter Hultqvist (S) talade varmt om ökade försvarsanslag när han var i opposition.

SD säger sig vara beredda att stödja S.

Borgarna är besvikna, de vill ha upp försvarsanslagen till 1,5 procent som andel av BNP till 2025.

Senast Alliansen styrde fortsatte hårdbantningen av försvaret.

Vänsterns Jonas Sjöstedt är besviken på de borgerliga partierna som nu drar sig ur.

 

Och alla försvarsintresserade är upprörda -- för att inte säga upprivna, bedrövade och sura.

 

Men allt är en liten, liten storm i ett vattenglas.

 

Saningen är, och detta vet alla, att försvarsanslag om 1,5 procent som andel av BNP är för lite -- och fortsatt minst bland länderna kring Östersjön.

Som jämförelse kommer Finland snart att ha försvarsanslag om 2 procent av BNP, vilket också motsvarar de riktlinjer som NATO-länderna har. Finland är ej medlem, i likhet med Sverige.

 

Sammanfattning: Detta landar i att svenska politiker inte vill satsa det som krävs för att försvara Sverige. De vill helt enkelt inte!

Sedan döljs detta i en diskussion om vem som hoppar av från försvarsberedningen eller inte och vem som vill satsa lite för lite eller mycket för lite.

Töntarnas tid är här och nu.

Neurolog kanske?

På måndag startar den sista delkursen "Ögon" för mig som går termin 9 på Läkarprogrammet vid Umeå universitet på Sundsvalls sjukhus.

Terminen har rusat fram, och så här långt är delkurserna psykiatri, Öron-näsa-hals samt neurologi avklarade.

 

Neurologin som avslutades för drygt en vecka sedan visade sig vara fantastiskt spännande vilket mycket berodde på att placeringen vid neurokirurgen vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå samt de många patientmötena på neurologmottagningen vid Sundsvalls sjukhus var så stimulerande.

De bästa placeringarna i mitt tycke är de där jag som student har möjlighet att möta patienter, aktivt lyssna på omständigheterna till varför patienterna får behandling och även genomföra en del undersökningar: Den absolut bästa träningen inför framtida skarpa lägen.

En överhängande positiv placering medför naturligtvis tankar om att i framtiden söka sig till det området.

Jakten på att hitta ett "hem" inom medicinen pågår aktivt om än stillsamt, jag känner ingen större stress, men det vore förstås fint att känna sig säker eller i alla fall känna en stark dragning till en viss specialitet. Jag vet att vissa som går termin 9 gör just det.

Jag har långt ifrån bestämt mig, men jag kan konstatera att jag lägger till neurologi till de specialiteter som jag kanske kan komma att välja i framtiden.

---

Jag tenderar att fråga läkare som är klara specialister varför de har valt sin specialitet. Svaren varierer. Så här kan det låta:

* "Mitt första vik var här, det var så trevligt, jag fastnade"

* "Jag bestämde mig redan under utbildningen"

* "Slumpen!"

* "Jag skulle bli ... men det var för mycket jourtid"

* "Mja, det brukar bli så att man blir specialist inom det område man mest ogillade under utbildningen"

 

Säkert finns ett stort antal andra förklaringar -- och så här långt ser jag ingen riktig röd tråd i beslutsgången mellan de olika personer jag frågat. Men trivas bör man ju och visst kan jag tro att en del är mer lämpade för t ex kirurgi och andra för psykiatri.

Den lilla trumslagarflickan

Författaren John Le Carré har fått ett uppsving -- på TV.

Som författare har Le Carré varit spiongenrens okrönte mästare sedan 1960-talet då dennes Spionen som kom in från kylan beskrev underrättelsekriget mellan öst och väst, en grå värld där rätt och fel kan vara svårt att urskilja.

Fördelen med Le Carré är att berättelserna vittnar om små berättelser i den stora berättelsen -- dvs personliga utmaningar inom systemet under det kalla kriget -- och under senare år, i den värld som uppstod därefter med terrorism, kriget mot densamma, organiserad brottslighet, med mera.

Observera. Hos Le Carré kan det finnas en och annan pistol -- men det är inte pang-pang det hela handlar om.

 

Under åren har en rad filmer och TV-serier producerats som bygger på Le Carrés romaner. Många av dem är lyckade, såsom filmatiseringen av Spionen som kom in från kylan (1965) med Richard Burton i huvudrollen. Filmen är dessvärre rätt bortglömd, men lätt att få tag i för den som känner sig bekväm med t ex Amazon.

TV-serierna Mullvaden (1979) och Vinnare och förlorare (1982) med Alec Guinness i rollen som George Smiley är fantastiska -- och dessutom extraordinära tidsdokument.

Smiley är för Le Carré vad James Bond är för Ian Flemming -- dock med den väsentliga skillnaden att Smiley är gift, dessutom med en hustru som ständigt bedrar honom. Smiley är även lite långsam, knappast någon fd elitsoldat. Däremot en tänkare med ett särskilt intresse för tysk poesi.

 

Flera filmer och TV-serier har kommit under åren, men ett visst uppsving går nu att skönja.

Serien The Night Manager (2016) regisserad av Susanne Bier blev närmast en global succé och prisad med flera Golden Globes -- den är klart sevärd, inte minst för Hugh Laurie som ärkerutten vapenhandlare.

Förra året hade TV-serien Den lilla trumslagarflickan premiär på BBC, vilken baseras på romanen med samma namn från 1983. Den har tidigare filmatiserats med Diane Keaton i huvudrollen i en något mindre lyckad produktion från 1984.

 

Berättelsen är unik i det avseendet att den försöker ge en bild/förståelse av på vilket sätt och på vilka grunder en vanlig medborgare blir spion. Vilka drivkrafter finns? Vad tjänar denne på att anta utmaningen? Spänning? Äventyrslust? Kärlek? Ideologi? Hat?

Här kommer en spoiler - observera!

 

Just den frågeställningen besvaras här med en kombination av äventyrslystnad (verklighetsflykt) och kärlek. Men för TV-serien, där enastående och övertygande Florence Pugh spelar rollen som Charlie, den splittrade amatörteateraktrisen med revolutionära ambitioner och ett rotat Israelhat, fungerar detta sådär.

Charlie blir nämligen värvad av israelisk underrättelsetjänst i jakten på de palestinier som dödar israeler i Europa. Men vad får henne att gå Israels ärenden när hon så med kraft och engagemang går på kurser för att starta revolution och när hon så innerligt hatar Israel?

Det som får henne att vända är kärleken till en israelisk underrättelseofficer som lindar henne runt sitt finger -- i kombination med hennes behov av äventyr, plus att hon får en hängiven publik. Den senare tar formen av det team av israeliska underrättelsemänniskor som lotsar, peppar och följer hennes steg närmare in i den palestinska rörelse de jagar. Charlie blir en infiltratör.

Att just hennes vändning från vänsterrevoltör till israelisk agent inte helt övertygar beror inte primärt på Florence Pugh. Hon levererar både vänsterromantik - radical chic - och äventyrsbehov med bravur. Men det beror desto mer på regissören och, får jag nog tyvärr säga, Alexander Skarsgård, som spelar den israeliske underrättelseofficeren Becker på ett mindre övertygande sätt. Den kärlek som växer fram hos honom gentemot Charlie är som påklistrad.

Att kärleken kan vara en stark kraft vet vi -- men för att det ska fungera i rörliga bilder krävs något alldeles extra, särskilt när så mycket står på spel som i detta underrättelsedrama.

 

TV-serien är likväl mycket sevärd. Ploten är trovärdig, medryckande, problematiserande och grå till sin karaktär. Här finns kanske några vardagshjältar, men framförallt finns här en värld fylld av manipulationer, taktik, lurendrejeri och svek.

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.
  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Sport

Politikerbloggar