Logga in

Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

Kan du erkänna hur mycket du dricker?

Givet att du är vuxen, frisk och gör valet att dricka alkohol - hur mycket bör du dricka? Och gör det egentligen någon skillnad om du dricker vin, öl eller sprit?

För egen del kan jag gott bekänna att jag dricker alkohol då och då sedan den dagen jag tog studenten för 20 år sedan.

Förutom någon vecka i början av studietiden i Uppsala har jag nog aldrig druckit mer än det som rekommenderas.

Jag tillhör dem som gärna tar en öl eller två i goda vänners lag eller gör en cocktail under helgen. Mer än så blir det mycket sällan, jag dricker med andra ord måttligt. Men jag kan njuta av alkohol - en riktigt kall öl på verandan en stekhet sommardag, ett glas vin till maten ibland eller en riktigt välbalanserad cocktail en uppsluppen lördagkväll. Toppen, tycker jag.

 

Jag såg aldrig mina föräldrar dricka alkhol när jag var barn - det fanns ingen alkohol hemma då. Och jag själv kände inget sug alls under gymnasiet när många ändå drack rätt mycket, vill jag minnas.

Just den delen av svensk alkoholkultur har jag väldigt svårt att förstå. Minderåriga får inte köpa alkohol - de ska inte dricka, det är direkt skadligt; det är svårt att veta hur mycket man tål eller vilka sidor som kommer fram hos sig själv eller sina vänner. Men ändå dricker en del barn stora mängder alkohol - jag förstår det bara inte. Föräldrar antingen ser det inte (tveksamt!) eller bryr sig inte (mer sannolikt). Alla föräldrar har kanske inte heller förmågan eller inflytandet att sätta gränser kring alkohol. Jag tycker, helt ärligt, att denna problematik är mycket ledsam.

Jag minns vänner från tonåren som absolut inte kunde hantera alkohol, drack ofta, drack för mycket, blev radikalt personlighetsförändrade - och jag vet också att för vissa har problematiken bitit sig kvar.

 

Förutom att något glas vin kan göra dig trött och okoncentrerad - och en direkt livsfara i trafiken - är ett större alkoholintag associerat med för tidig död, högt blodtryck, leversjukdomar etcetera, samt generell missbruksproblematik som innebär att det kan vara svårt att behålla jobb, ha en familj, med mera.

Dessutom finns kring alkohol och särskilt överintag av alkohol en skamproblematik. Det kan således vara svårt att erkänna sitt alkholintag och då också att göra något åt det, om så behövs. En bra hälsocentral med engagerade läkare har verktyg att hantera denna sida av problematiken.

 

Men hur mycket kan du då dricka innan alkoholintaget bedöms som ett riskbruk och är associerat med fysisk eller psykisk ohälsa?

Risknivåer för alkohol (standardglas/vecka) Källa: Folkhälsomyndigheten.

Ett standardglas motsvarar 12 g alkohol. Denna mängd alkohol finns i ett glas (15 cl) vin, en flaska (33 cl) starköl (5 %) eller 4 cl starksprit.

  • Kvinna: 9 standardglas/vecka = 2 flaskor vin eller 10 flaskor starköl/vecka eller 40 cl stark­sprit/vecka

  • Man: 14 standardglas/vecka = 3 flaskor vin eller 15 flaskor starköl/vecka eller 60 cl starksprit/vecka

Som riskkonsumtion/riskbruk räknas också all konsumtion motsvarande 5 (män) respektive 4 (kvinnor) standardglas vid ett enda avgränsat tillfälle ("intensivkonsumtion").

Under graviditet är det okänt ifall en liten mängd alkohol kan intas utan risk för fostret, varför rekommendationen är att helt avstå från alkohol.

På ett individuellt plan kan det vara förenat med hälsofara att dricka mindre än dessa gränsvärden. Lyssna på din kropp.

Nyligen har forskning kring alkoholkonsumtion uppmärksammats som säger att dessa gränsvärden är för höga, läs själv och gör en egen bedömning. Värderna ovan är hittills de som gäller från Folkhälsomyndigheten.

 

Det som kan vara svårt med alkoholintag är känslan eller bilden av proportioner. Det vill säga, en vecka har gått - hur mycket blev det sammantaget? Några folköl, ett glas vin och några drinkar? Hur mycket är det då?

Systembolaget har en enkel sammanställning om alkholmängden i olika drycker. Det kan vara lätt, tror jag, att inte tänka på att en starköl om 33 cl motsvarar samma alkholmängd som en folköl om 50 cl = cirka 4 cl 40% sprit.

Således. Dricker du tre folköl en kväll har du fått i dig cirka 12 cl starksprit. En mängd som de flesta ryggar tillbaka ifrån, skulle jag gissa. Tänk dig en megacocktail, "en tolva" på krogen...

 

Finns någon nytta med alkohol?

Om detta tvistas det, kan man väl ändå säga. Det finns studier som säger att det finns en skyddande effekt gentemot hjärtkärlsjukdomar och diabetes och att den uppnås vid mycket låg konsumtion: motsvarande under ett glas vin per dag för män i 70-årsåldern, och under ½ glas per dag för kvinnor i samma ålder. Men forskningen är inte entydig.

För personer under 40 år finns inget - absolut inget - som talar för att det finns några fördelar med att dricka alkohol alls utifrån ett hälsoperspektiv.

Observera. Det finns inga säkra belägg för att rekommendera alkohol som förebyggande behandling och inga belägg alls att rekommendera alkohol som medicin.

Rätt är "materielbrist"

Vi var många som fnissade när varje mediekanal inklusive myndigheter envisades med att skriva "materialbrist" när Region Uppsala drabbades av materielbrist. Drabbades är förvisso kanske att ta i.

De förorsakade detta på egen hand då de inte säkerställde att den nya leverantören skulle kunna leverera engångsmaterial i tid.

Men var man än vände sig så insisterade tidningarna ändå på att det var materialbrist, som om det var murbruk eller järnmalm som saknades.

Material används för att konstruera materiel. Järn används för att göra en såg.

---

Jag tror att det var dag 1 under värnplikten som befälen introducerade de materiel vi som soldater skulle ha ansvar för och på vilket sätt vi skulle ta hand om dem.

Det var noggrant då att vi inte skulle blanda ihop våra persedlar med sten och jord via ett slarvigt språkbruk.

---

Men tiderna ändras. När jag efter en tid tog kontakt med en kamrat på en av de tidningar som envisas med att skriva material fast det ska vara materiel, så fick jag efter en tid tillbaka det här svaret:

"Man kan säga BÅDA😌☝️ vi har undersökt".

Samtalet var öppenhjärtigt och fördes med gott humör, kan jag lägga till.

---

När jag bad om källan så mindes inte vederbörande den just då.

Men när jag googlar på "material materiel" kommer den så kallade Frågelådan upp hos Institutet för språk och folkminnen. Där tas material och materiel upp. LÄS HÄR.

Slutsatsen där är: "Vi rekommenderar att man genomgående använder material". Dvs om både tegelsten och blodprovsnålar.

Resonemanget fram till slutsatsen är dock rätt dunkel och gör en poäng av ordens gemensamma latinska "materia". Läs och bedöm själv.

---

Min undran är ändå, varför denna slutsats rekommenderas - varför vill ett språkinstitut göra språket fattigare och minde nyansrikt?

Jag har aldrig förstått språkliga reduktionister, de som ser urvattningen som självändamål - förenkla, förenkla, förenkla.

I språket kan tankens nyanser komma till ytan. Jag, för egen del, ställer mig positiv till artikulation, mångfald och nyansrikedom.

Eller om man så vill. Skillnaden på stål och en pincett.

Så här reagerar kritikerna på litteraturpriset

SvD:s bevakning av Nobelpriset i litteratur tillfrågas författare och kritiker vad de tycker om att Peter Handke och Olga Tokarczuk får priset för 2018 respektive 2019.

Flera reaktioner är löjliga om än välbekanta.

---

- Olga Tokarczuk känner jag inte till, men det är väl underbart med en kvinna från Polen, säger författaren David Lagercrantz.

Men varför då - för att hon är kvinna? För att hon är från just Polen? Både och?

Men varför - är nationalitet och kön relevant? Gör något av detta den litterära insatsen bättre?

Tveksamt, säger jag.

---

- Med Olga Tokarczuk har man kanske haft en tanke på hennes roll i Polen och hennes dissidentstatus. Hon är absolut en värdig pristagare, säger kritikern Cecila Hansson.

Hennes roll? Dissidentstatus?

Men de litterära insatserna då, hur var det med den?

"Att det blev en österrikare tycker Cecilia Hansson är väldigt roligt.

– Det är ett stort kulturland, där olika röster kan finnas. När österrikiska författare kommer in i bilden blir det alltid en joker. Elfriede Jelinek skakade ju också om på sitt sätt."

??

---

Svenska akademien får naturligtvis välja och vraka som de vill och man kan kritisera deras val som man vill -- men nationalitet, kön och roller? Det är inte de sociala omständigheterna som ska bedömas. Det är litteraturen.

Agent eller dubbelagent

I den sevärda Netflix-dokumentären The Spy Who Fell to Earth (2019) regisserad av Tom Meadmore, beskrivs den egyptiske statstjänstemannen Ashraf Marwan som å ena sidan agent för Israels räkning eller å den andra som dubbelagent för Egypten.

Det vill säga: Antingen erbjöd han Israel hemliga uppgifter om Egypten eller så gav han på uppdrag av Egypten till Israel falska eller förvridna uppgifter om Egypten.

Hur han uppfattas beror på vem man frågar. Israeliska tjänstemän inom Mossad menar att han arbetade för dem, medan Egyptiska företrädare ser honom som någon som lurade Israel.

Men vad är sant?

---

Jag får en känsla av att han var både och. Med andra ord, både agent och dubbelagent. Samtidigt.

Min känsla bygger enbart på antagandet att saker och ting inte behöver vara antingen eller. De kan vara både och.

---

Grundteorin om en person som förråder sitt land och berättar för ett annat lands underrättelsetjänst att snart kommer mitt land att attackera er på det här sättet och planen är si och så - är att denne gör det för egen vinning (t ex pengar) eller av ideologiska skäl (politisk övertygelse, religion t ex).

Föreställningen om dubbelagenten är egentligen densamma fast lite mer komplex.

Dubbelagenten avslöjar egentligen inte hemligheter om sitt eget land för ett annat lands räkning. Det bara ser så ut för det andra landet. Men egentligen spelas ett dubbelspel där falsk eller semifalsk information i stället förvillar motståndaren.

Tanken är förstås att detta ska gagna det egna landet och dubbelagenten prisas i hemlighet med t ex pengar och ära.

---

Men historien är fylld av människor som har fått förtroendet av båda sidor: som är hjältar i båda lägren. Just sådan är bilden av Ashraf Marwan. Han fick en ståtlig, officiell begravning i Kario efter sin död med höga dignitärer på plats -- och han pekas samtidigt ut om en stor hjälte i Israel.

---

Marwan gifte sig tidigt med Egyptens president Nassers dotter -- men fick inte den höga position som hand hade förväntat sig. Blev han bitter? Växte en känsla av revansch?

Efter Nassers död fick han å andra sidan en hög position hos Sadat -- och det var då han ska ha börjat avslöja egyptiska statshemligheter för Israel. Något han sägs ha belönats rikligt för.

---

Men man skulle kunna säga att det finns en bild av att spionens drivkraft, trots sitt svek, är en känsla av lojalitet mot endera parten; att det inom spionen finns en fast kärna som speglar en konsekvent hållning. Ungefär: Jag spionerar för X på grund av motiv Y -- och att detta är något gripbart, logiskt och rationellt.

---

Samtidigt vet vi att inte varför många spioner förråder sina länder. Det hela är något som kan återberättas, de gjorde det, men det blir aldrig riktigt klarlagt varför, även om olika självbilder framträder, som "det var bra för avspänningen länderna emellan, egentligen gjorde jag det för freden" eller "de jävlarna behandlade mig som skit från dag ett, jag sparade lite material här och där för en regning dag" osv.

---

Här måste man dock förlika sig med att i vissa fall vet vi helt enkelt inte varför de förråder, och spionerna själva vet nog inte heller fullt ut alla gånger. Till ytan kommer ibland inte mer än att spioneriet var ett alternativ som fanns och det började hända och fortsatte därefter hända, eller något i den stilen.

Det skriver jag inte som ett försvar. Absolut nej.

---

När det kommer till Ashraf Marwan kan det vara så att antingen Egypten eller Israel har rätt. Men det kan vara så att båda har rätt -- eller fel, beroende på hur man ser på saken.

Det vill säga, han kan ha agerat för bådas räkning. Inte för att han tyckte att båda länderna hade "rätt".

Men varför? För att han kunde. För att han fick betalt av båda. För att det gav honom mening. För att han sågs som betydelsefull. Det gav hon makt. Han fick de mäktiga att lyssna. Etc.

Vem vet? Se dokumentären. Bedöm själv.

Sverige ger upp!

I skriften Om kriget kommer, först producerad av Försvarsstaben 1943, står det bl a så här:

"Sverige vill försvara sig, kan försvara sig, och skall försvara sig!" och "Vi ger aldrig upp! Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt!"

Flera uppdaterade utgåvor gavs ut under åren.

---

Om den senaste tidens nyheter om icke-satsningarna på det svenska försvaret skulle sammanfattas i en ny broschyr från Försvaret skulle det kunna se ut så här:

 

Sverige vill inte försvara sig, kan inte försvara sig, och skall inte försvara sig! Vi ger upp! Varje meddelande om ett dugligt och fungerande försvar är falskt!

 

---

Det är ett vidunderligt understatement att säga att den svenska Försvarsmakten under kalla kriget är blott ett minne.

---

Svenska politiker har aktivt och med hårt arbete gjort allt som står i deras makt för att utarma, nedmontera och destruera den svenska försvarsmakten.

---

Det som en gång var folkförankrat i vilja och numerär har omvandlats till ett särintresse för de få.

---

 

När rapporterna i mars kom om att försvarsberedningen sprack pga osämja kring finansieringen var det många som höjde på ögonbrynen. Kunde det vara möjligt, vill inte politikerna satsa på Försvarsmakten trots att utredningen pekar på ett behov?

För egen del var jag inte förvånad. Dessutom hade satsningen gett långt ifrån ett fullt funktionsdugligt försvar om kriget skulle komma.

---

En tid efter utredningen och den spruckna försvarsberedningen kom så några bud, jo det skulle bli en liten satsning ändå. Flera partier enades, men det är ju så mycket som kostar, mumlades det från finansdepartementet.

Nåväl. För just Försvarsmakten behöver vi nu således höja skatten. Inte för allt det där andra som kostar. Men för försvaret. Ack och ve. Suck och stön. Lät det från finansen.

---

Så skatten höjs. S, MP, L och C tittar förnöjt på.

Men så kom då beskedet. Nja, det blir inte så stor höjning som vi sa. Vi har förvisso höjt skatten, men det hela är inte uppräknat som det ska och det hela innebär en sisådär fyra miljarder mindre till Försvaret än vi sagt och planerat.

S, MP, L och C nickar vidare. Förnöjt. Med ny höjd skatt. Utan dugligt försvar.

Kort sagt: Sverige ger upp!

De ska ju ändå dö

"De ska ju ändå dö" uttalades av Folkfrontens (PFLP:s) operationschef Wadie Haddad till svensken Gunnar Ekberg, när Haddad beskrev de palestinier som skulle utföra sabotagen/självmordsdåden gentemot Israel i början av 1970-talet. Synen på sina undersåtar var med andra ord cynisk.

Uttalandet har sedan blivit titeln på den bok Ekberg har skrivit: De ska ju ändå dö: Tio år i svensk underrättelsetjänst som nyligen kom som ljudbok, inläst av Christian Arnet. Boken publicerades ursprungligen 2009.

---

Gunnar Ekberg träffade Wadie Haddad i egenskap av underrättelseofficer inom det som har blivit känt som IB (senare kallat GBU, därefter SSI -- och numera KSI). Varken Haddad eller den svenska vänstern kände till att Ekberg arbetade för IB för att inhämta uppgifter till Sverige -- och senare även till Israel.

Ekberg hade för IB sedan många år infiltrerat den svenska vänsterrörelsen genom att gå med i svenska vänsterorganisationer med kopplingar till Kina, Sovjetunionen och flera palestinska rörelser.

Att Ekberg hade gjort värnplikten som röjdykare sågs som en positiv sak av den del av vänsterrörelsen som såg som sina uppgifter att med slagord, pengar och handling stötta den militanta palestinarörelsen i mellanöstern.

Ekberg fick som aktiv inom vänstern flera uppdrag i mellanöstern, bland annat att träna och förbereda palestinska dykare för en attack mot en större båt med civila, med målet att sänka fartyget och döda så många som möjligt. 

---

Eftersom Ekberg kunde läcka terroristernas planer kunde de civila räddas, men dock inte fartyget.

Det här var en tid när palestinska organisationer kapade flygplan, överföll och dödade israeliska OS-deltagare vid OS i München och genomförde en rad andra terrorattacker runt om i världen.

---

Gunnar Ekbergs arbete avslöjades i den så kallade IB-affären när Jan Guillou och Peter Bratt hängde ut flera medarbetare i underrättelsetjänsten med namn och bild i tidskriften Folket i Bild (FIB) 1973.

Underrättelsemannen Håkan Isacsson hade läckt uppgifterna om IB som låg till grund för artiklarna i FIB.

---

Som journalister var Guillou och Bratt inte helt konsekvensneutrala, om man säger så. Guillou var djupt insyltad i palestinarörelsen och hade t ex i ett skede (innan publiceringen) skrivit ett brev riktat till en högt uppsats person i mellanöstern och där pekat ut Ekberg som just infiltratör och krävt att denne skulle förhöras.

Hade Haddad trott på Guillous uppgifter kan man vara rätt säker på att Ekberg hade dödats.

Men av någon anledning hyste Haddad större förtroende för Ekberg än Guillou i det läget.

---

Både Guillou och Bratt hade dessutom starka sympatier för icke-demokratiska stater. Bratt ursäktade DDR och menade att det var ett ekonomiskt jämställt land. Guillou höjde parallellt Irak till skyarna.

---

Men nog var IB-affären en stor sak. Men kanske inte på det sätt som FIB avsåg. Guillou och Bratt dömdes till fängelse för spioneri och IB försvann knappast -- men blev däremot en officiell, icke-hemlig del av den svenska underrättelsetjänsten. Än i dag är KSI:s arbete förvisso hemligt i detalj, men något annat vore heller inte rimligt.

---

Boken De ska ju ändå dö: Tio år i svensk underrättelsetjänst ger en enastående insyn i en svensk underrättelseofficers arbete -- och inte minst en ovärderlig bild inifrån den svenska ofta mycket märkliga dåtida vänsterrörelsen vars doktriner och mässande både var världsfrånvänt och i flera fall direkt fientligt gentemot den svenska samhället.

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.
  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Sport

Politikerbloggar