Logga in
Logga ut

Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

Den lilla trumslagarflickan

Författaren John Le Carré har fått ett uppsving -- på TV.

Som författare har Le Carré varit spiongenrens okrönte mästare sedan 1960-talet då dennes Spionen som kom in från kylan beskrev underrättelsekriget mellan öst och väst, en grå värld där rätt och fel kan vara svårt att urskilja.

Fördelen med Le Carré är att berättelserna vittnar om små berättelser i den stora berättelsen -- dvs personliga utmaningar inom systemet under det kalla kriget -- och under senare år, i den värld som uppstod därefter med terrorism, kriget mot densamma, organiserad brottslighet, med mera.

Observera. Hos Le Carré kan det finnas en och annan pistol -- men det är inte pang-pang det hela handlar om.

 

Under åren har en rad filmer och TV-serier producerats som bygger på Le Carrés romaner. Många av dem är lyckade, såsom filmatiseringen av Spionen som kom in från kylan (1965) med Richard Burton i huvudrollen. Filmen är dessvärre rätt bortglömd, men lätt att få tag i för den som känner sig bekväm med t ex Amazon.

TV-serierna Mullvaden (1979) och Vinnare och förlorare (1982) med Alec Guinness i rollen som George Smiley är fantastiska -- och dessutom extraordinära tidsdokument.

Smiley är för Le Carré vad James Bond är för Ian Flemming -- dock med den väsentliga skillnaden att Smiley är gift, dessutom med en hustru som ständigt bedrar honom. Smiley är även lite långsam, knappast någon fd elitsoldat. Däremot en tänkare med ett särskilt intresse för tysk poesi.

 

Flera filmer och TV-serier har kommit under åren, men ett visst uppsving går nu att skönja.

Serien The Night Manager (2016) regisserad av Susanne Bier blev närmast en global succé och prisad med flera Golden Globes -- den är klart sevärd, inte minst för Hugh Laurie som ärkerutten vapenhandlare.

Förra året hade TV-serien Den lilla trumslagarflickan premiär på BBC, vilken baseras på romanen med samma namn från 1983. Den har tidigare filmatiserats med Diane Keaton i huvudrollen i en något mindre lyckad produktion från 1984.

 

Berättelsen är unik i det avseendet att den försöker ge en bild/förståelse av på vilket sätt och på vilka grunder en vanlig medborgare blir spion. Vilka drivkrafter finns? Vad tjänar denne på att anta utmaningen? Spänning? Äventyrslust? Kärlek? Ideologi? Hat?

Här kommer en spoiler - observera!

 

Just den frågeställningen besvaras här med en kombination av äventyrslystnad (verklighetsflykt) och kärlek. Men för TV-serien, där enastående och övertygande Florence Pugh spelar rollen som Charlie, den splittrade amatörteateraktrisen med revolutionära ambitioner och ett rotat Israelhat, fungerar detta sådär.

Charlie blir nämligen värvad av israelisk underrättelsetjänst i jakten på de palestinier som dödar israeler i Europa. Men vad får henne att gå Israels ärenden när hon så med kraft och engagemang går på kurser för att starta revolution och när hon så innerligt hatar Israel?

Det som får henne att vända är kärleken till en israelisk underrättelseofficer som lindar henne runt sitt finger -- i kombination med hennes behov av äventyr, plus att hon får en hängiven publik. Den senare tar formen av det team av israeliska underrättelsemänniskor som lotsar, peppar och följer hennes steg närmare in i den palestinska rörelse de jagar. Charlie blir en infiltratör.

Att just hennes vändning från vänsterrevoltör till israelisk agent inte helt övertygar beror inte primärt på Florence Pugh. Hon levererar både vänsterromantik - radical chic - och äventyrsbehov med bravur. Men det beror desto mer på regissören och, får jag nog tyvärr säga, Alexander Skarsgård, som spelar den israeliske underrättelseofficeren Becker på ett mindre övertygande sätt. Den kärlek som växer fram hos honom gentemot Charlie är som påklistrad.

Att kärleken kan vara en stark kraft vet vi -- men för att det ska fungera i rörliga bilder krävs något alldeles extra, särskilt när så mycket står på spel som i detta underrättelsedrama.

 

TV-serien är likväl mycket sevärd. Ploten är trovärdig, medryckande, problematiserande och grå till sin karaktär. Här finns kanske några vardagshjältar, men framförallt finns här en värld fylld av manipulationer, taktik, lurendrejeri och svek.

Mer hjälp från FRA >> polisen

Enligt regeringens proposition 2018/19:96 - följande förslag till lagtext:

"Förbud mot användning av uppgifter 1 §    Uppgifter i underrättelser som Försvarets radioanstalt rapporterat till en annan myndighet i enlighet med lagen (2000:130) om försvarsunderrättelseverksamhet får inte användas för att utreda brott.

Tillgång till uppgifter 2 §    De brottsbekämpande myndigheterna ska se till att tillgången till sådana uppgifter som avses i 1 § begränsas till vad var och en behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Det ska särskilt beaktas att uppgifterna inte får användas för att utreda brott.

Tillsyn 3 §    Bestämmelser om tillsyn över Polismyndighetens och Säkerhetspolisens tillämpning av denna lag finns i lagen (2007:980) om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet."

 

Information som inhämtats inom ramen för försvarsunderrättelser ska således inte användas för att utreda brott. Frågan som sådan är inte ny och liknande lagstiftning finns i andra länder.

 

Det finns en rad aspekter att begrunda i den rådande lagstiftningen och i den proposition som här nämns.

 

Frågan kring hur försvarsunderrättelsemyndigheterna kan bistå t ex Polisen är reglerat så här sedan tidigare:

"Inom försvarsunderrättelseverksamheten får det inte vidtas åtgärder som syftar till att lösa uppgifter som enligt lagar eller andra föreskrifter ligger inom ramen för Polismyndighetens, Säkerhetspolisens och andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande verksamhet. Om det inte finns hinder enligt andra bestämmelser, får dock försvarsunderrättelsemyndigheterna lämna stöd till andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande verksamhet (4 § lagen om försvarsunderrättelseverksamhet)."

 

FRA får således lämna stöd om det inte finns hinder enligt andra bestämmelser.

 

Men vilka begränsningar finns för FRA när de bedriver signalspaning?

"Inhämtning genom signalspaning får ske både i etern och i tråd (kabel). Inhämtning som sker i tråd får bara avse signaler som förs över Sveriges gräns i tråd som ägs av en operatör (2 § lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet). För att inhämtningen ska kunna genomföras är de operatörer som berörs skyldiga att överföra signaler till s.k. samverkanspunkter. Inhämtning får inte avse signaler mellan en avsändare och mottagare som båda befinner sig i Sverige, om det inte är fråga om signaler mellan sändare och mottagare på utländska statsfartyg, statsluftfartyg eller militära fordon. Om signaler mellan en avsändare och mottagare som båda befinner sig i Sverige inte kan avskiljas redan vid inhämtningen, ska upptagningen eller uppteckningen förstöras så snart det står klart att signalerna har hämtats in (2 a § lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet). Inhämtning av signaler i tråd ska ske automatiserat och får bara avse signaler som identifierats genom sökbegrepp. Också vid annan automatiserad inhämtning ska sökbegrepp användas för identifiering av signaler. Sökbegreppen ska utformas och användas med respekt för enskildas personliga integritet och så att signalspaningen medför ett så begränsat integritetsintrång som möjligt. Sökbegrepp som är direkt hänförliga till en viss fysisk person får användas bara om det är av synnerlig vikt för verksamheten (3 § lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet). Försvarets radioanstalt ska ansöka hos Försvarsunderrättelsedomstolen om tillstånd för signalspaning." (Min fetstil)

 

Här kan man särskilt notera att inhämtning inte får ske av signaler där både avsändare och mottage befinner sig i Sverige -- undantaget utländska statsfartyg, statsluftsfartyg eller militära fordon.

Det är lätt att tänka sig scenarion där både avsändare och mottagare befinner sig i Sverige och där det finns en säkerhetsproblematik relevant att granska (terrorister, spioner). Men alltså nej, enligt lagstiftningen.

 

Det regeringen trycker på i propositionen är att försvarsunderrättelser inte får ingå i brottsutredningar. Men vad innebär det i praktiken?

"Som redovisas i avsnitt 6.1 bedömer regeringen att polisens tillgång till uppgifter från signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet bör utökas på det sättet att Säkerhetspolisen och Nationella operativa avdelningen i Polismyndigheten ges möjlighet att inrikta signalspaning och ta emot underrättelser med uppgifter från signalspaning även om det pågår en förundersökning. Utökningen bör, som framgår av avsnitt 6.2, göras genom att det införs en ny reglering som förbjuder att uppgifterna används för att utreda brott."

Således bör polisens tillgång till signalspaningen utökas -- även då en förundersökning pågår -- men att informationen som sådan inte ska kunna användas för att utreda brott.

Detta kan tyckas vara en paradox.

Ytterligare några rader kan vara av intresse visavi detta:

"Förbudet bör därför, i linje med det som JO anför, inte hindra t.ex. att uppgifter i underrättelser från Försvarets radioanstalt används inom underrättelseverksamheten för att få fram ytterligare uppgifter som i sin tur kan användas för att utreda brott."

Universitetssjukhuset!

Som fd doktorand vid Uppsala universitet har jag mycket att säga om arbetet på universitet -- som är den enda platsen där ett genuint intresse kan leda till sann förkovring (om din institution finner dina idéer relevanta).

För egen del är jag både lite stolt och glad över att jag spenderade fyra-fem år vid Uppsala universitet, men jag kände mig helt klar när jag valde att gå vidare från forskarmiljön.

Visst kan jag någon gång ibland drömma mig tillbaka, men på det stora hela har jag i dag inget sug för att bedriva forskning. (Men vem vet ...)

 

Det var i varje fall fantastiskt roligt att få en inblick i Norrlands universitetssjukhus (NUS) i Umeå i början av veckan. Under den ordinarie neurologplaceringen vid regionsjukhuset i Sundsvall ingår ett par dagar vid den neurokirurgiska kliniken vid NUS.

Jag har inga egentliga drömmar om att bli neurokirurg -- men kände mig otroligt bekväm, tillfreds i den lätt akademiska miljön som kom till ytan på morgonmötet: den där stillsamma, men självklara hierarkin, avancerade frågeställningar, spetskompetens, problemlösningsorienterade diskussioner och ett ganska gott humör.

På ett universitetssjukhus samlas och samsas akademisk kompetens med klinisk förmåga.

Neurokirurgi är väl socialt sett grädden på moset; det är naturligtvis prestigefyllt att vara neurokirurg.

Neurokirurger verkar arbeta oerhört mycket, 75 timmar varannan vecka är fullt normalt och ibland drar det upp mot 100 timmar.

Det brukar sägas att neurokirurger gillar fina klockor och snabba bilar.

 

Personligen är jag svag för multikompetenta personer som drivs av något annat än att bara vara sådär otroligt duktiga på vad de gör.

I det avseendet var det roligt att mycket kort få en glimt av neurokirurgen Rickard Sjöberg som är med. dr i psykologi och är sakkunnig om barns vittnesmål. Han uppmärksammade media på det så kallade Kevinfallet

Att sedan bli specialist inom neurokirurgi är ett stort steg. Imponerande.

För visst är det roligt med personer som inte enbart kan "allt" inom det fält denne arbetar. Läkare är generellt sätt mycket duktiga på sitt arbete men det är väl inte alltid som diskussioner om sådant som ligger bortom arbetet blir sådär särskilt stimulerande. Det beror nog på att många läkare är så oerhört intresserade av det de gör och verkligen fördjupar sig inom det dag och natt.

 

Neurologi har visat sig vara ett favoritämne helt plötsligt. Mycket beroende på att placeringen så här långt varit spännande och stimulerande.

Har gjort mitt val

Under termin 9 på läkarprogrammet krävs en mindre insats på termin 10, skulle man kunna säga.

Jag syftar på de förberedelser inför examensarbetet under termin 10 som behöver grundas redan under innevarande termin 9.

En rad ämnen finns att välja på och flera handledare står redo att bistå studenterna, peppa och mana på - eller något åt det hållet, skulle man kunna tro.

Examensarbetet tar upp hela termin 10.

 

Uppsatser/egna arbeten är alltid roliga, tycker jag - men kräver en liten annorlunda insats än det vanliga pluggtugget.

Jag minns med glädje det så kallade specialarbetet på gymnasiet, då jag valde att skriva om Ingmar Bergmans så kallade filmtrilogi: Såsom i en spegel, Nattvardsgästerna och Tystnaden.

Uppsatsen blev inget mästerverk, om jag säger så.

 

Men allt sedan dess har egna arbeten, där jag inbillar mig att jag kan vända och vrida på saker lockat mig.

Under min akademiska bana har jag knåpat ihop: Två B-uppsatser, två C-uppsatser, två magisteruppsatser (varav den ena av någon outgrundlig anledning inhämtades av Konstbiblioteket) samt en avhandling.

Men dessa "arbeten" är formade mot bakgrund av humaniorans vetenskapsteori -- numera är jag läkarstudent och de vetenskapliga kraven är om inte väsensskilda så i flera avseenden annorlunda.

 

Jag fick häromveckan klart med ämne och handledare och hann i dag med ett möte med en central person inom Region Västernorrland som verkar kunna hjälpa mig fram.

I och med att jag hyser ett stort intresse för läkaryrket men också inför civilförsvar, beredskap och andra närbesläktade ämnen bestämde jag mig för att se om det fanns möjligheter att dessa kunde samköras, så att säga, inom gränserna för examensarbetet.

 

Jag hade vid ett tillfälle samtalat rätt ingående med en lektor och läkare om just krisberedskap, sjukvård och den allmänna (o)förmågan till personlig krisberedskap.

Nu återkopplade jag till denne under ett möte och det visade sig att vi liksom fann varandra kring dessa ämnen, skulle man väl kunna säga.

Rätt befriande faktiskt.

Sagt och gjort: ämnen för examensarbetet spikades väl där och då och jag kommer spendera nästa termin med att vetenskapligt undersöka beredskapen inom sjukvården i relation till större kriser. Jag har naturligtvis en rad mer specifika frågeställningar, men jag lämnar de därhän för tillfället.

 

Det man kort kan säga kring ämnet är att det civila försvaret återigen har hamnat på tapeten och en del pengar satsas ånyo på detta - men uppförsbacken är rätt brant. Detta på grund av att det mesta i synkront samspel med försvarsmaktens devalvering - har nedmonterats och i flera fall till och med destruerats.

Orsakerna till denna negativa process är rätt dunkla, men kan vara ett ämne i sig för en djupare granskning (dock inte min).

 

I dag satt jag i varje fall på ett ytterst spännande möte med en person centralt placerad kring dessa frågor.

Där satt vi och pratade om signalskydd, ofred och beredskapsövningar.

Det blev en bra start på ett examensarbete som egentligen kör igång efter sommaren.

Återstår att se hur den riktiga arbetsinsatsen blir.

Men varför i varje fall inte välja ett ämne som intresserar!

Kontraspionaget berättar

En gång om året händer det. Nästan alltid kommer SÄPO med något anmärkningsvärt på presskonferensen när den så kallade Årsboken presenteras.
Jag lade några minuter på att skriva ned en del av det som sades när kontraspionaget presenterades.
Några anmärkningsvärda uppgifter förmedlades: som ryska investeringar nära försvarsanläggningar i underrättelsesyfte.
---
 
"Kontinuerlig konflikt utan krig, det vi kallar för gråzonen. Säkerhetspolisen definierar gråzon som när stater har en tydlig avsikt och en väl utvecklad förmåga att påverka stater dolt eller öppet. Genom att använda sig av de här verktygen försöker andra stater skaffa sig ett övertag som de kan använda mot andra länder. Gråzonen är ett brett spektrum av åtgärder som är samordnade.
 
Samordnade aktiviteter mot Sverige pågår nu, inte i någon diffus framtid, vi är inne i gråzonen. Andra staters, då framförallt Rysslands, säkerhetspolitiska inflytande i gråzonen är en realitet. När det gäller Ryssland så vill man nå sina mål utan att gå över i militär konflikt så långt det är möjligt och här är det viktigt att understryka att Sverige fortfarande kan dras in i en militär konflikt i vårt närområde. Så gråzonshotbilden kompletterar därmed den militära hotbilden.
 
För att nå sina behov eller göra sina strategiska förflyttningar eller kanske för att bibehålla ett oförändrat läge identifierar statliga aktörer olika mål och hävstänger som sedan används för instrument eller verktyg. Det kan t ex röra sig om politiska verktyg, kommersiella, mediala, religiösa verktyg, kulturella verktyg och ibland också militära verktyg och självklart också underrättelseverktyget. Många av dessa verktyg används av Ryssland mot Sverige i syfte att begränsa vår handlingsfrihet och stödja ryska säkerhetspolitiska mål. En del verktyg är olagliga som att spionera, andra är fullt lagliga som investeringar i kritisk infrastruktur. Aktiviteter genomförs även utanför Sveriges gränser som i en förlängning påverkar Sveriges handlingsfrihet som att hänga ut och förtala forskare, och journalister. Försök att tysta den fria forskningen och fri press innebär att svensk handlingsfrihet begränsas.
 
Gråzonen uppstår i kombinationen av flera av Ryssland kontrollerade aktiviteter och säkerhetspolisen har flera exempel på det här. Hur Ryssland använder sina verktyg. Ryssland försöker påverka bilden av Sverige via olika kanaler både öppna och dolda. Ett exempel på det här är hur ryska statskontrollerade medier målande beskriver Sverige som ett land i ständig kris. Säkerhetspolisen känner även till ryska aktörer dolt bedriver påverkans och informationsoperationer riktade mot Sverige. Ryssland etablerar fotfästen och plattformar i Sverige, både fysiska fotfästen på marken och ideologiska eller sociala fotfästen.
 
Exempel finns på investeringar i kritisk infrastruktur och underrättelseverksamhet som är riktad mot kritisk infrastruktur.
Kontakter med intresseorganisationer och extremistgrupper platsar också i det här exemplet. Syftet med att använda de här plattformarna är att man kan använda dem både nu och men också i en möjlig framtid där den säkerhetspolitiska relationen till Ryssland kan vara betydligt sämre än vad den är nu. I syfte att få insteg i kritisk infrastruktur nyttjar stater legala finansiella flöden för investeringar och uppköp och det här sker för att få insteg i kritisk infrastruktur men också som ett sätt att etablera underrättelseplattformar t ex nära militära anläggningar. Som säkerhetspolisen rapporterat förr om åren så bedrivs – så även i år – bedrivs spionage i Sverige till stöd för rysk militär förmågehöjning.
 
Det bedrivs spionage för inhämtning av spetsteknik, politisk inhämtning, ekonomisk inhämtning och kartläggning av infrastruktur för att nämna några områden. I praktiken samtliga inhämtningsdiscipliner används av Ryssland i Sverige som t ex att driva mänskliga källor, bedriva signalspaning och öppna källor. Säkerhetspolisen vet att statliga aktörers underrättelse- och säkerhetstjänster genomför elektroniska attacker mot mål i Sverige för att kartlägga specifika objekt, inhämta information och som ett led i att bedriva påverkansoperationer.
 
Den tekniska utvecklingen har lett till att statliga aktörers cyberinhämtning har blivit allt mer avancerad. Samtidigt pågår den traditionella personbaserade inhämtningen, att värva agenter. Och rekryteringen av dessa görs t ex av underrättelseofficerare under diplomatisk täckmantel. Kombinationen av cyberinhämtning och personbaserad inhämtning skapar både bredd och djup i den verksamheten. En effekt eller kanske till och med ett syfte med gråzonen är svårigheten att avgöra var på konfliktskalan man befinner sig. Genom att över tid använda eller inte använda kan hotnivån anpassas till främmande makts säkerhetspolitiska mål och en normalbild blir näst intill omöjlig att etablera, vilket i sig gynnar de här ländernas säkerhetspolitiska mål."
---
Denna text i dag publicerad på SÄPO:s hemsida rekommenderas: Underrättelsehotet mot Sverige är ett säkerhetshot.
Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.
  • Senaste blogginläggen

Bloggar

Sport

Politikerbloggar