Logga in
Logga ut

Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

Lata journalister ...

Är journalistiken döende? Ibland har jag svårt att tro något annat.

Svensk media har mer eller mindre abdikerat från att granska landsting och vård.

Jag tänker på den egna, redaktionella granskningen – inte de rapporter från IVO eller pressreleaser från landstingsledningar som bekvämt hamnar i knät hos en reporter.

Jag tänker på den granskning som bygger på kontakter inom vården och landstingen – som ger en bild av vad som faktiskt pågår, hur sjuksystrar, läkare – och alla andra anställda mår.

Och hur patienterna har det, naturligtvis.

 

Upsala Nya Tidning som jag arbetade för i somras - som ett exempel - har en mycket sparsam bevakning av vården – detta trots att Uppsala är Sveriges fjärde största kommun och trots att ett av Sveriges största och viktigaste universitetssjukhus ligger i staden. Det händer saker på Akademiska – och i regionen. Men bevakningen?

Däremot rapporterade UNT fullödigt om att kommunpolitikern Stefan Hanna uteslöts ur Centern med artikel efter artikel efter artikel – sajten fullkomligt exploderade med artiklar med olika perspektiv på saken: Vad sa Hanna själv, varför petades han, vad sa hans vänner, fiender …

Visst, en systematisk granskning var väl bra.

Samtidigt gick Akademiska upp i stabsläge – inställda operationer. Osäkert för patienterna? Vårdgarantin? Vad innebär en inställd operation för en specifik patient? Hur är situationen på Ackis? Vad händer? Varför stabsläge? Vad säger läkarna? Sjuksystrarna? Patientföreningar, läkarförbundet, vårdförbundet? Vad kan vi förvänta oss nu? Varför brister det om och om igen?

Vad blev det – en artikel?

Runt om i Sverige krisar vården, bristen på sjuksköterskor är stor överallt, bristen på läkare likaså. Vårdplatserna minskar. Media skriver om … något annat. Eller i bästa fall om en pressrelease från landstingsdirektören.

Så här: Vet du som läsare av din lokaltidning hur många sjuksköterskor som fattas på ditt sjukhus? Vilken vård har försvunnit från sjukhuset och varför? Hur många läkare fattas? Hur långa är väntetiderna? Hur många vårdplatser finns det? Vet du sedan något om hur de som arbetar på ett sjukhus mår – och har du någon bild av hur kroniskt sjuka har det? Fungerar diabetesvården på vårdcentralerna? Har du någon aning?

 

Vården rör oss alla och hålls upp av en engagerade välutbildade personer som gör allt – dygnet runt.

 

Jag brukar skämta och säga att det är lika svårt att bevaka vården som den militära underrättelsetjänsten. Men den senare kan i alla fall hänvisa till rikets säkerhet när man frågar. Vårdens representanter har inget sådant – även om sekretessen inom vården är helig (men gäller naturligtvis patienten).

Vården är svårgranskad. Det är ju också så att personer som tar sig ton inom vården och inte har stöd från fack eller ledning kan ha det motigt efteråt. Något som i sin tur också behöver granskas.

Som journalist har jag många gånger intervjuat personal som kritiserat organisationen.

Vid säg femtio gånger fler tillfällen har jag fått engagerade tips anonymt:  ”så här är det, du bara måste skriva om det, prata med den och den, säg si och så … jag kan inte säga något, jag är anonym. Och du kan inte nämna att du hört detta när du frågar den och den.”

Det respekteras alltid till 100 procent.

Men det blir ofta svårt att skriva.

 

A och O – rent principiellt – är att landstingsvården, dess organisation, ledning och struktur utgörs av en offentlig förvaltning. Den är skattefinansierad av oss alla för oss alla.

Genomlysning är inte bara något viktigt, utan en grund för att medborgarna ska förstå vad som händer, hur vården fungerar (och inte fungerar), och till syvende och sist för att vi på riktigt ska kunna ta ställning till de val som politiker gör kring vår vård.

 

Media behöver göra mer. Lata journalister är nästan det värsta jag vet.

Töntarnas tid är nu

Försvarsberedningen spricker. S vill vänta med besked om hur mycket pengar som ska tillföras Sveriges hårdbantade försvarsmakt, detta trots att regering och riksdag öppet talar om en kraftigt försämrad nära omvärld.

Men plötsligt kan allt nu vänta.

Till saken hör att försvarsminister Peter Hultqvist (S) talade varmt om ökade försvarsanslag när han var i opposition.

SD säger sig vara beredda att stödja S.

Borgarna är besvikna, de vill ha upp försvarsanslagen till 1,5 procent som andel av BNP till 2025.

Senast Alliansen styrde fortsatte hårdbantningen av försvaret.

Vänsterns Jonas Sjöstedt är besviken på de borgerliga partierna som nu drar sig ur.

 

Och alla försvarsintresserade är upprörda -- för att inte säga upprivna, bedrövade och sura.

 

Men allt är en liten, liten storm i ett vattenglas.

 

Saningen är, och detta vet alla, att försvarsanslag om 1,5 procent som andel av BNP är för lite -- och fortsatt minst bland länderna kring Östersjön.

Som jämförelse kommer Finland snart att ha försvarsanslag om 2 procent av BNP, vilket också motsvarar de riktlinjer som NATO-länderna har. Finland är ej medlem, i likhet med Sverige.

 

Sammanfattning: Detta landar i att svenska politiker inte vill satsa det som krävs för att försvara Sverige. De vill helt enkelt inte!

Sedan döljs detta i en diskussion om vem som hoppar av från försvarsberedningen eller inte och vem som vill satsa lite för lite eller mycket för lite.

Töntarnas tid är här och nu.

Neurolog kanske?

På måndag startar den sista delkursen "Ögon" för mig som går termin 9 på Läkarprogrammet vid Umeå universitet på Sundsvalls sjukhus.

Terminen har rusat fram, och så här långt är delkurserna psykiatri, Öron-näsa-hals samt neurologi avklarade.

 

Neurologin som avslutades för drygt en vecka sedan visade sig vara fantastiskt spännande vilket mycket berodde på att placeringen vid neurokirurgen vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå samt de många patientmötena på neurologmottagningen vid Sundsvalls sjukhus var så stimulerande.

De bästa placeringarna i mitt tycke är de där jag som student har möjlighet att möta patienter, aktivt lyssna på omständigheterna till varför patienterna får behandling och även genomföra en del undersökningar: Den absolut bästa träningen inför framtida skarpa lägen.

En överhängande positiv placering medför naturligtvis tankar om att i framtiden söka sig till det området.

Jakten på att hitta ett "hem" inom medicinen pågår aktivt om än stillsamt, jag känner ingen större stress, men det vore förstås fint att känna sig säker eller i alla fall känna en stark dragning till en viss specialitet. Jag vet att vissa som går termin 9 gör just det.

Jag har långt ifrån bestämt mig, men jag kan konstatera att jag lägger till neurologi till de specialiteter som jag kanske kan komma att välja i framtiden.

---

Jag tenderar att fråga läkare som är klara specialister varför de har valt sin specialitet. Svaren varierer. Så här kan det låta:

* "Mitt första vik var här, det var så trevligt, jag fastnade"

* "Jag bestämde mig redan under utbildningen"

* "Slumpen!"

* "Jag skulle bli ... men det var för mycket jourtid"

* "Mja, det brukar bli så att man blir specialist inom det område man mest ogillade under utbildningen"

 

Säkert finns ett stort antal andra förklaringar -- och så här långt ser jag ingen riktig röd tråd i beslutsgången mellan de olika personer jag frågat. Men trivas bör man ju och visst kan jag tro att en del är mer lämpade för t ex kirurgi och andra för psykiatri.

Den lilla trumslagarflickan

Författaren John Le Carré har fått ett uppsving -- på TV.

Som författare har Le Carré varit spiongenrens okrönte mästare sedan 1960-talet då dennes Spionen som kom in från kylan beskrev underrättelsekriget mellan öst och väst, en grå värld där rätt och fel kan vara svårt att urskilja.

Fördelen med Le Carré är att berättelserna vittnar om små berättelser i den stora berättelsen -- dvs personliga utmaningar inom systemet under det kalla kriget -- och under senare år, i den värld som uppstod därefter med terrorism, kriget mot densamma, organiserad brottslighet, med mera.

Observera. Hos Le Carré kan det finnas en och annan pistol -- men det är inte pang-pang det hela handlar om.

 

Under åren har en rad filmer och TV-serier producerats som bygger på Le Carrés romaner. Många av dem är lyckade, såsom filmatiseringen av Spionen som kom in från kylan (1965) med Richard Burton i huvudrollen. Filmen är dessvärre rätt bortglömd, men lätt att få tag i för den som känner sig bekväm med t ex Amazon.

TV-serierna Mullvaden (1979) och Vinnare och förlorare (1982) med Alec Guinness i rollen som George Smiley är fantastiska -- och dessutom extraordinära tidsdokument.

Smiley är för Le Carré vad James Bond är för Ian Flemming -- dock med den väsentliga skillnaden att Smiley är gift, dessutom med en hustru som ständigt bedrar honom. Smiley är även lite långsam, knappast någon fd elitsoldat. Däremot en tänkare med ett särskilt intresse för tysk poesi.

 

Flera filmer och TV-serier har kommit under åren, men ett visst uppsving går nu att skönja.

Serien The Night Manager (2016) regisserad av Susanne Bier blev närmast en global succé och prisad med flera Golden Globes -- den är klart sevärd, inte minst för Hugh Laurie som ärkerutten vapenhandlare.

Förra året hade TV-serien Den lilla trumslagarflickan premiär på BBC, vilken baseras på romanen med samma namn från 1983. Den har tidigare filmatiserats med Diane Keaton i huvudrollen i en något mindre lyckad produktion från 1984.

 

Berättelsen är unik i det avseendet att den försöker ge en bild/förståelse av på vilket sätt och på vilka grunder en vanlig medborgare blir spion. Vilka drivkrafter finns? Vad tjänar denne på att anta utmaningen? Spänning? Äventyrslust? Kärlek? Ideologi? Hat?

Här kommer en spoiler - observera!

 

Just den frågeställningen besvaras här med en kombination av äventyrslystnad (verklighetsflykt) och kärlek. Men för TV-serien, där enastående och övertygande Florence Pugh spelar rollen som Charlie, den splittrade amatörteateraktrisen med revolutionära ambitioner och ett rotat Israelhat, fungerar detta sådär.

Charlie blir nämligen värvad av israelisk underrättelsetjänst i jakten på de palestinier som dödar israeler i Europa. Men vad får henne att gå Israels ärenden när hon så med kraft och engagemang går på kurser för att starta revolution och när hon så innerligt hatar Israel?

Det som får henne att vända är kärleken till en israelisk underrättelseofficer som lindar henne runt sitt finger -- i kombination med hennes behov av äventyr, plus att hon får en hängiven publik. Den senare tar formen av det team av israeliska underrättelsemänniskor som lotsar, peppar och följer hennes steg närmare in i den palestinska rörelse de jagar. Charlie blir en infiltratör.

Att just hennes vändning från vänsterrevoltör till israelisk agent inte helt övertygar beror inte primärt på Florence Pugh. Hon levererar både vänsterromantik - radical chic - och äventyrsbehov med bravur. Men det beror desto mer på regissören och, får jag nog tyvärr säga, Alexander Skarsgård, som spelar den israeliske underrättelseofficeren Becker på ett mindre övertygande sätt. Den kärlek som växer fram hos honom gentemot Charlie är som påklistrad.

Att kärleken kan vara en stark kraft vet vi -- men för att det ska fungera i rörliga bilder krävs något alldeles extra, särskilt när så mycket står på spel som i detta underrättelsedrama.

 

TV-serien är likväl mycket sevärd. Ploten är trovärdig, medryckande, problematiserande och grå till sin karaktär. Här finns kanske några vardagshjältar, men framförallt finns här en värld fylld av manipulationer, taktik, lurendrejeri och svek.

Mer hjälp från FRA >> polisen

Enligt regeringens proposition 2018/19:96 - följande förslag till lagtext:

"Förbud mot användning av uppgifter 1 §    Uppgifter i underrättelser som Försvarets radioanstalt rapporterat till en annan myndighet i enlighet med lagen (2000:130) om försvarsunderrättelseverksamhet får inte användas för att utreda brott.

Tillgång till uppgifter 2 §    De brottsbekämpande myndigheterna ska se till att tillgången till sådana uppgifter som avses i 1 § begränsas till vad var och en behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Det ska särskilt beaktas att uppgifterna inte får användas för att utreda brott.

Tillsyn 3 §    Bestämmelser om tillsyn över Polismyndighetens och Säkerhetspolisens tillämpning av denna lag finns i lagen (2007:980) om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet."

 

Information som inhämtats inom ramen för försvarsunderrättelser ska således inte användas för att utreda brott. Frågan som sådan är inte ny och liknande lagstiftning finns i andra länder.

 

Det finns en rad aspekter att begrunda i den rådande lagstiftningen och i den proposition som här nämns.

 

Frågan kring hur försvarsunderrättelsemyndigheterna kan bistå t ex Polisen är reglerat så här sedan tidigare:

"Inom försvarsunderrättelseverksamheten får det inte vidtas åtgärder som syftar till att lösa uppgifter som enligt lagar eller andra föreskrifter ligger inom ramen för Polismyndighetens, Säkerhetspolisens och andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande verksamhet. Om det inte finns hinder enligt andra bestämmelser, får dock försvarsunderrättelsemyndigheterna lämna stöd till andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande verksamhet (4 § lagen om försvarsunderrättelseverksamhet)."

 

FRA får således lämna stöd om det inte finns hinder enligt andra bestämmelser.

 

Men vilka begränsningar finns för FRA när de bedriver signalspaning?

"Inhämtning genom signalspaning får ske både i etern och i tråd (kabel). Inhämtning som sker i tråd får bara avse signaler som förs över Sveriges gräns i tråd som ägs av en operatör (2 § lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet). För att inhämtningen ska kunna genomföras är de operatörer som berörs skyldiga att överföra signaler till s.k. samverkanspunkter. Inhämtning får inte avse signaler mellan en avsändare och mottagare som båda befinner sig i Sverige, om det inte är fråga om signaler mellan sändare och mottagare på utländska statsfartyg, statsluftfartyg eller militära fordon. Om signaler mellan en avsändare och mottagare som båda befinner sig i Sverige inte kan avskiljas redan vid inhämtningen, ska upptagningen eller uppteckningen förstöras så snart det står klart att signalerna har hämtats in (2 a § lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet). Inhämtning av signaler i tråd ska ske automatiserat och får bara avse signaler som identifierats genom sökbegrepp. Också vid annan automatiserad inhämtning ska sökbegrepp användas för identifiering av signaler. Sökbegreppen ska utformas och användas med respekt för enskildas personliga integritet och så att signalspaningen medför ett så begränsat integritetsintrång som möjligt. Sökbegrepp som är direkt hänförliga till en viss fysisk person får användas bara om det är av synnerlig vikt för verksamheten (3 § lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet). Försvarets radioanstalt ska ansöka hos Försvarsunderrättelsedomstolen om tillstånd för signalspaning." (Min fetstil)

 

Här kan man särskilt notera att inhämtning inte får ske av signaler där både avsändare och mottage befinner sig i Sverige -- undantaget utländska statsfartyg, statsluftsfartyg eller militära fordon.

Det är lätt att tänka sig scenarion där både avsändare och mottagare befinner sig i Sverige och där det finns en säkerhetsproblematik relevant att granska (terrorister, spioner). Men alltså nej, enligt lagstiftningen.

 

Det regeringen trycker på i propositionen är att försvarsunderrättelser inte får ingå i brottsutredningar. Men vad innebär det i praktiken?

"Som redovisas i avsnitt 6.1 bedömer regeringen att polisens tillgång till uppgifter från signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet bör utökas på det sättet att Säkerhetspolisen och Nationella operativa avdelningen i Polismyndigheten ges möjlighet att inrikta signalspaning och ta emot underrättelser med uppgifter från signalspaning även om det pågår en förundersökning. Utökningen bör, som framgår av avsnitt 6.2, göras genom att det införs en ny reglering som förbjuder att uppgifterna används för att utreda brott."

Således bör polisens tillgång till signalspaningen utökas -- även då en förundersökning pågår -- men att informationen som sådan inte ska kunna användas för att utreda brott.

Detta kan tyckas vara en paradox.

Ytterligare några rader kan vara av intresse visavi detta:

"Förbudet bör därför, i linje med det som JO anför, inte hindra t.ex. att uppgifter i underrättelser från Försvarets radioanstalt används inom underrättelseverksamheten för att få fram ytterligare uppgifter som i sin tur kan användas för att utreda brott."

Universitetssjukhuset!

Som fd doktorand vid Uppsala universitet har jag mycket att säga om arbetet på universitet -- som är den enda platsen där ett genuint intresse kan leda till sann förkovring (om din institution finner dina idéer relevanta).

För egen del är jag både lite stolt och glad över att jag spenderade fyra-fem år vid Uppsala universitet, men jag kände mig helt klar när jag valde att gå vidare från forskarmiljön.

Visst kan jag någon gång ibland drömma mig tillbaka, men på det stora hela har jag i dag inget sug för att bedriva forskning. (Men vem vet ...)

 

Det var i varje fall fantastiskt roligt att få en inblick i Norrlands universitetssjukhus (NUS) i Umeå i början av veckan. Under den ordinarie neurologplaceringen vid regionsjukhuset i Sundsvall ingår ett par dagar vid den neurokirurgiska kliniken vid NUS.

Jag har inga egentliga drömmar om att bli neurokirurg -- men kände mig otroligt bekväm, tillfreds i den lätt akademiska miljön som kom till ytan på morgonmötet: den där stillsamma, men självklara hierarkin, avancerade frågeställningar, spetskompetens, problemlösningsorienterade diskussioner och ett ganska gott humör.

På ett universitetssjukhus samlas och samsas akademisk kompetens med klinisk förmåga.

Neurokirurgi är väl socialt sett grädden på moset; det är naturligtvis prestigefyllt att vara neurokirurg.

Neurokirurger verkar arbeta oerhört mycket, 75 timmar varannan vecka är fullt normalt och ibland drar det upp mot 100 timmar.

Det brukar sägas att neurokirurger gillar fina klockor och snabba bilar.

 

Personligen är jag svag för multikompetenta personer som drivs av något annat än att bara vara sådär otroligt duktiga på vad de gör.

I det avseendet var det roligt att mycket kort få en glimt av neurokirurgen Rickard Sjöberg som är med. dr i psykologi och är sakkunnig om barns vittnesmål. Han uppmärksammade media på det så kallade Kevinfallet

Att sedan bli specialist inom neurokirurgi är ett stort steg. Imponerande.

För visst är det roligt med personer som inte enbart kan "allt" inom det fält denne arbetar. Läkare är generellt sätt mycket duktiga på sitt arbete men det är väl inte alltid som diskussioner om sådant som ligger bortom arbetet blir sådär särskilt stimulerande. Det beror nog på att många läkare är så oerhört intresserade av det de gör och verkligen fördjupar sig inom det dag och natt.

 

Neurologi har visat sig vara ett favoritämne helt plötsligt. Mycket beroende på att placeringen så här långt varit spännande och stimulerande.

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.
  • Senaste blogginläggen

Bloggar

Sport

Politikerbloggar