Logga in
Logga ut

Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

Lata journalister ...

Är journalistiken döende? Ibland har jag svårt att tro något annat.

Svensk media har mer eller mindre abdikerat från att granska landsting och vård.

Jag tänker på den egna, redaktionella granskningen – inte de rapporter från IVO eller pressreleaser från landstingsledningar som bekvämt hamnar i knät hos en reporter.

Jag tänker på den granskning som bygger på kontakter inom vården och landstingen – som ger en bild av vad som faktiskt pågår, hur sjuksystrar, läkare – och alla andra anställda mår.

Och hur patienterna har det, naturligtvis.

 

Upsala Nya Tidning som jag arbetade för i somras - som ett exempel - har en mycket sparsam bevakning av vården – detta trots att Uppsala är Sveriges fjärde största kommun och trots att ett av Sveriges största och viktigaste universitetssjukhus ligger i staden. Det händer saker på Akademiska – och i regionen. Men bevakningen?

Däremot rapporterade UNT fullödigt om att kommunpolitikern Stefan Hanna uteslöts ur Centern med artikel efter artikel efter artikel – sajten fullkomligt exploderade med artiklar med olika perspektiv på saken: Vad sa Hanna själv, varför petades han, vad sa hans vänner, fiender …

Visst, en systematisk granskning var väl bra.

Samtidigt gick Akademiska upp i stabsläge – inställda operationer. Osäkert för patienterna? Vårdgarantin? Vad innebär en inställd operation för en specifik patient? Hur är situationen på Ackis? Vad händer? Varför stabsläge? Vad säger läkarna? Sjuksystrarna? Patientföreningar, läkarförbundet, vårdförbundet? Vad kan vi förvänta oss nu? Varför brister det om och om igen?

Vad blev det – en artikel?

Runt om i Sverige krisar vården, bristen på sjuksköterskor är stor överallt, bristen på läkare likaså. Vårdplatserna minskar. Media skriver om … något annat. Eller i bästa fall om en pressrelease från landstingsdirektören.

Så här: Vet du som läsare av din lokaltidning hur många sjuksköterskor som fattas på ditt sjukhus? Vilken vård har försvunnit från sjukhuset och varför? Hur många läkare fattas? Hur långa är väntetiderna? Hur många vårdplatser finns det? Vet du sedan något om hur de som arbetar på ett sjukhus mår – och har du någon bild av hur kroniskt sjuka har det? Fungerar diabetesvården på vårdcentralerna? Har du någon aning?

 

Vården rör oss alla och hålls upp av en engagerade välutbildade personer som gör allt – dygnet runt.

 

Jag brukar skämta och säga att det är lika svårt att bevaka vården som den militära underrättelsetjänsten. Men den senare kan i alla fall hänvisa till rikets säkerhet när man frågar. Vårdens representanter har inget sådant – även om sekretessen inom vården är helig (men gäller naturligtvis patienten).

Vården är svårgranskad. Det är ju också så att personer som tar sig ton inom vården och inte har stöd från fack eller ledning kan ha det motigt efteråt. Något som i sin tur också behöver granskas.

Som journalist har jag många gånger intervjuat personal som kritiserat organisationen.

Vid säg femtio gånger fler tillfällen har jag fått engagerade tips anonymt:  ”så här är det, du bara måste skriva om det, prata med den och den, säg si och så … jag kan inte säga något, jag är anonym. Och du kan inte nämna att du hört detta när du frågar den och den.”

Det respekteras alltid till 100 procent.

Men det blir ofta svårt att skriva.

 

A och O – rent principiellt – är att landstingsvården, dess organisation, ledning och struktur utgörs av en offentlig förvaltning. Den är skattefinansierad av oss alla för oss alla.

Genomlysning är inte bara något viktigt, utan en grund för att medborgarna ska förstå vad som händer, hur vården fungerar (och inte fungerar), och till syvende och sist för att vi på riktigt ska kunna ta ställning till de val som politiker gör kring vår vård.

 

Media behöver göra mer. Lata journalister är nästan det värsta jag vet.

Läkarprogrammet: Början på slutet?

Rubriken speglar den pågående terminen - men säger kanske också något om läkarprogrammet.

Terminen (T8) går mot sitt slut. Just nu pågår sista veckan av tre på hudkliniken vid Sundsvalls sjukhus. Placeringen där är mycket bra och frågan är om inte just hud, vid sidan av handkirurgin, är den i alla avseenden trevligaste placeringen så här långt under programmet.

Det säger väl en del om hur bra jag upplever just den här terminen då både hud och handkirurgi betas av under denna höst/vinter.

Det kan måhända låta en aning ytligt att så betona "trevligt", men hur mottagandet är på den klinik där jag är placerad kan inte överskattas. Desto trevligare det är, ju mer välkommen känner jag mig ju och desto roligare och öppnare känns det. Det blir lättare att ställa frågor till läkarna om det är högt i tak, enklare att prata med sjuksystrarna, mindre forcerat med patienterna, osv.

 

Nästa vecka och de efterföljande två är de sista på terminen innan juluppehållet. Placeringen är på infektion. Det verkar, vad jag har hört, vara intensivt och spännande.

Tentorna på Läkarprogrammet är alltid helterminstentor och kommer alltid efter julen (på höstterminerna förstås). Hur ledig du kan vara beror således på hur mycket du har kvar att läsa in under julen. Detta varierar stort studenter emellan. För egen del kan jag erkänna att jag läser mer under "julledigheten" än jag någonsin skulle vilja.

Sådant är livet.

 

Början till slutet?

Jovars. En ljusglimt av livet bortom läkarexamen kan jag väl ibland skönja. Så även om vintermörkret här i Västernorrland ibland kan göra det lite svårt att se just ljuset.

De tidiga morgnarna, med promenaden till sjukhuset ger mycket, men ofta är det dessvärre rätt mörkt vid hemgång.

Har ibland svårt att förstå varför våra förfäder vandrade norrut...

 

Funderingar kring val av specialitet?

Har egentligen inte kommit så långt där. Men det var mycket givande med den vårdcentralsplacering om två veckor som vi alla har genomfört den här terminen. Jag ordnade på egen hand en placering på en synnerligen välorganiserad vårdcentral i Västmanland.

Där fanns flera specialister, ST-läkare och AT-läkare. Därtill sjukgymnaster, arbetsterapeut, kurator, sjuksyrror, uskor och sekreterare.

Det var otroligt givande två veckor - där jag från och till blev riktigt integrerad i verksamheten och kunde genomföra mindre operationer, möta patienter, granska EKG:n, följa med på hembesök, mm, etc, osv.

Kanske seglade rollen som distriktsläkare där och då upp som ett möjligt framtida alternativ?

Det är dessutom bra arbetstider - och jag gillar den vardagliga lunken, träffa vanligt folk. Och sen bredden på åkommor och problem. Intressant, helt klart.

Men det där med att vara på sjukhus, förstås...

 

Avslut: ubåten

Senast jag skrev här kommenterade jag DN:s uppgifter om den misstänkta ubåt som siktades utanför Lidingö i Stockholm i somras. Läs mitt inlägg HÄR.

 

DN:s uppgifter genererade pådrag med intervjuer i P1, stort genomslag i den allmänna nyhetsrapporteringen, dessutom sammanställde DN uppgifterna i en engelskspråkig artikel, vilket tidningen gör när de tror att allmänintresset är så stort att det sträcker sig utanför Sveriges gränser.

Till en början föreföll Försvarsmakten närmast mållös och kanske till och med oinformerad. Uppgifterna från DN var att Försvarsmakten inte hade någon undervattensverksamhet i området då den misstänkta ubåten siktades.

DN verkade rätt övertygade och DN:s försvarsreporter Mikael Holmström sa i Sveriges radio att det sannolikt var en ubåt och att främmande verksamhet bedrivs mot Sverige.

Mikael Holmström är Sveriges ende riktige försvarsreporter och är med allt sammanvägt en mycket stabil reporter.

 

Men så bestämde sig ändå Försvarsmakten att ta till orda.

- Det är ingen ubåt, sa Jesper Tengroth, pressekreterare vid Försvarsmakten, plötsligt till TT.

Försvarsmaktens uppfattning nu är att det varken var en ubåt eller något främmande.

Men Försvarsmakten vill inte berätta vad det var som uppfattades som en ubåt och som fångades på bild den där sommardagen.

– Det tror jag inte vi kommer att göra. Det handlar om vilka metoder vi har och därför vill vi inte berätta vad vår analys har kommit fram till mer än vad vi redan sagt, sa Jesper Tengroth till TT.

 

I Svt står samme Tengroth och berättar att Försvarsmakten haft kunskap om vad det hela var, men att man inte velat säga något. Men nu när DN rapporterat om det och det blivit stor uppmärksamhet så får de riva av plåstret och berätta som det är.

Men det är bara det att Försvarsmakten inte vill säga vad det var som siktades - bara berätta att det inte var en ubåt och att den var inte främmande.

Man kan ju undra varför inte Försvarsmakten vill säga något om vad det var då det ska röra sig om en icke-främmande, icke-ubåt? Vilka metoder avslöjar de om de berättar vad det var som gled fram där i vattnet?

 

För DN:s del handlade det nu att få ihop något om vad det var som hade siktats. Skulle Försvarsmakten ha fel?

Snabbt spred sig ryktet att den farkost som siktades (vi får ändå anta att det var en farkost) var en så kallad Seal Carrier, en dykarfarkost som tillverkas av JFD Sweden på Rindö i Stockholmstrakten.

Men enligt DN skulle inte företaget eller någon av dess kunder ha haft en sådan Seal Carrier i området vid tillfället.

Företagets VD säger till DN: "Jag tycker inte att föremålet ser ut som en Seal Carrier över huvud taget och jag är ju ganska van att se den."

 

Trots detta rapporteras det om en Seal Carrier i närheten av det området som DN rapporterar om på DEN HÄR BLOGGEN. Här finns även en intressant film.

 

För egen del får jag konstatera att jag inte vet vad det var som siktades. Men att det inte kommer att vara sista gången föremål i svenska vatten kommer att rendera en hel del uppmärksamhet.

Ett avslut av det hela. I alla fall tillsvidare.

Allt du behöver veta nu: Ubåten

Här några aspekter att ta hänsyn till kring de uppgifter som Dagens Nyheter i går publicerade om att barn och ledare vid ett seglarläger sett vad som kan vara en ubåt utanför Lidingö i Stockholmstrakten. Den film som DN publicerar i anslutning till artikeln går att se, vad jag förstår, även för dem som inte prenumerar på tidningen. Inslaget rekommenderas.

I anslutning till vittensuppgifterna finns rörliga bilder och stillbilder av den misstänkta ubåten.

Den fd underrättelsechefen kommendör Nils-Ove Johansson konstaterar utifrån uppgifterna han har tagit del av att det rör sig om en sannolik ubåt. Vad innebär då det?

På den femgradiga skala som Johansson använder sig av ska det med säkerhet gå att säga att 5 motsvarar icke ubåt. 1 motsvarar säker ubåt. Då ska man förstå att 1 innebär att ubåten har gått på grund eller motsvarande. 2 som alltså är sannolik ubåt utgör stark misstanke om ubåt så långt det kan gå utan att ubåtens plåt har påkänts.

 

Men frågorna hopar sig naturligtvis. Några aspekter viktiga att beakta:

1. DN rapporterar att Försvarsmakten har bekräftat att ingen svensk ubåt har rört sig i området vid den aktuella tidpunkten.

2. DN:s reporter Mikael Holmström säger till Sveriges radio att ingen privatägd ubåt ska ha befunnit sig på platsen vid tillfället.

3. Om det hade varit ett officiellt från t ex Frankrike eller Tyskland hade ubåten gått under synlig nationalitetsflagg - inget tyder på att den i sammanhanget omskrivna ubåten uppvisade någon flagga. (Att rutinerna är sådana har en person med insyn i dem berättat).

4. Hur trovärdiga är vittensuppgifterna? Enligt Nils-Ove Johansson har barn sällan förutfattade meningar i de här fallen utan berättar ofta rakt om vad de ser.

5. Bilderna talar sitt eget språk - bedöm själv. Inget talar i dag för att den kvalitet de kända bilderna uppvisar kan utgöra grund för att bestämma nationalitet på den misstänkta ubåten.

6. Varför visar den misstänkta ubåten sig så synligt? Enligt Johansson är området öster om platsen där den synts grunt - det kan vara en anledning till att den behöver gå upp.

7. Går någon slutsats att dra utifrån det rapporterade. Mikael Holmström själv menar kort att "det var sannolikt en ubåt" och "någon typ av främmande verksamhet bedrivs mot Sverige".

 

Bland ubåtsförnekarna är punkt 7 naturligtvis upprörande. Vi andra som nyfiket följer utvecklingen skakar knappast på huvudet, utan ådrar oss ett flertal liknande händelser.

En aspekt som Nils-Ove Johansson betonar är incidentberedskapen. Förr stod helikoptrar redo att inom 30 minuter agera på uppgifter som bedömdes relevanta. I dag finns ingen sådan beredskap.

 

Försvarsmakten lägger locket på (sekretess), det blir tydligt inte minst när Sveriges radio rapporterar. Frågan är när Försvarsmakten fick uppgifterna om händelsen och hur de agerade. Vad har de gjort för att säkerställa om vad som har hänt - vilken förmåga har Försvarsmakten för att inhämta information, analysera och dra slutsatser?

Är regeringen informerad -- i så fall när, och varför har inte händelsen nått allmänheten innan Dagens Nyheter rapporterar om den?

 

Den som ser en ubåt ska ringa direkt till Försvarsmakten: 08-788 75 00.

Begär vakthavande befäl Marinen
E-post: marinen-tips@mil.se

Just nu: Läkarprogrammet T8

Terminen rusar. Högt tempo. Ingen rast, ingen ro. Etc, osv, mm...

Snart halvvägs in och här en kort uppdatering.

Det kändes en aning motigt att köra igång efter sommaren i och med att de tre studielediga månaderna bjöd på ihållande sommarvärme och allt vad det innebär med utomhusliv, lättsam stämning, bad - och kvällscocktails i trädgården.

Jag hade ju även förmånen att ha ett stimulerande sommararvik på Upsala Nya Tidning.

Är det något jag saknat under tiden på Läkarprogrammet är det just arbete, känslan av att bidra, att vara nyttig i någon mening.

Visst kan man göra gott som läkarstudent, man kan höra en sjuk lunga genom stetoskopet, vilket föranleder en remiss för lungröntgen t ex ...

Men man är ju på plats för att lära sig - inte göra avgörande medicinska insatser.

 

Men jag ska erkänna att studierna på termin 8 på Läkarprogrammet vid Umeå universitet och som för min del är förlagda vid Sundsvalls sjukhus har varit riktigt bra, så här långt.

Terminen innehåller: Anatomi, ortopedi, handkirurgi, reumatologi, rehabilitation, infektion, hud och allmänmedicin - och allt betas av i ett rasande tempo.

Terminens höjdpunkt är hittills handkirurgin - och som ofta när det blir en fullträff - beror det på det engagemang som erbjuds från den sektion som håller i undervisningen.

Det är ju en sak att som student känna ett särskilt intresse för ett visst område, då är det kanske roligt med det ämnet bara därför. Men det kan ändå vara avgörande när lärarna och hela undervisningsmiljön är sådär riktigt trevligt välkomnande.

Så var det alltså på handkirurgin. Toppbetyg från mig till dem.

 

Annars pågår den sista av två veckor klinisk ortopedi - med operationer, mottagnings- och avdelningsarbete.

Ortopederna verkar överlag vara ett avslappnat släkte - det brukar sägas att de är jordnära och gillade att leka med mekano som små. Vad vet jag - men trevlig stämning är det på ortopeden i Sundsvall i varje fall, om än med rätt kort om personal - i varje fall i jämförelse med den uppställning grannsektionen Kirurgin kan ställa upp.

 

Nästa vecka är det dags för den terminsåterkommande kursen Personlig utveckling - samt ett mindre teoriblock om Allmänmedicin.

Under de därefter två följande veckorna är det nämligen dags för praktik på Hälsocentral - där tanken är att utbildning och arbete ska komma närmare varandra. Vi slussas successivt in mot arbete - och att känna oss hemma med att ta ansvar, möta patienter, ta beslut, osv.

Av vänner i terminer över mig har jag hört mycket positivt om dessa två praktikveckor. Jag håller naturligtvis tummarna att det hela blir lyckat.

 

I övrigt har jag inte lärt känna Sundsvall så mycket mer än tidigare - men jag har insett att den idé som fanns med mig när jag valde Sundsvall, att få vara närmare havet (än i Umeå) var något av en chimär. 

Visst är det så att Sundsvall ligger vid havet, men tillgängligheten därom är inte riktigt som i t ex Västervik.

Cyklar man där längs Gamlebyviken ned mot sta'n följer vattnet hela vägen och väl nere i stan ligger inloppet; blåsten, doften, närheten till klipporna, hamnen.

Sundsvall är annorlunda. För det första är staden inte uppbyggd så att havet blir en del av helhetsupplevelsen. På vissa platser dyker en fantastisk vy upp, men det rör sig om få undantag och man blir alltid lika glad.

Ger man sig upp till Södra berget och skidstationen där är utsikten närmast sublim, men där kan man ju inte hänga varje dag.

Sen detta att vara vid havet - hamnen är en gammal industrihamn och nu bygger Sundsvall sakta men säkert ut med bostadsrätter. Men mötet land-hav har ingen riktigt naturlig del i livet här. Det förbryllar mig. Ingen restaurang med havsutsikt? Inga kaféer eller sköna strandpromenader?

Jag får inte ens känslan av hav här - den där kalla bitande vinden (hatkärleken) som jag är så van vid från Västervik.

Nåväl. Jag klagar inte egentligen, det är bara en reflektion. Varje plats har sina förutsättningar som ger sin särskilda upplevelse.

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.
  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Politikerbloggar