Logga in

Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

Lata journalister ...

Är journalistiken döende? Ibland har jag svårt att tro något annat.

Svensk media har mer eller mindre abdikerat från att granska landsting och vård.

Jag tänker på den egna, redaktionella granskningen – inte de rapporter från IVO eller pressreleaser från landstingsledningar som bekvämt hamnar i knät hos en reporter.

Jag tänker på den granskning som bygger på kontakter inom vården och landstingen – som ger en bild av vad som faktiskt pågår, hur sjuksystrar, läkare – och alla andra anställda mår.

Och hur patienterna har det, naturligtvis.

 

Upsala Nya Tidning som jag arbetade för i somras - som ett exempel - har en mycket sparsam bevakning av vården – detta trots att Uppsala är Sveriges fjärde största kommun och trots att ett av Sveriges största och viktigaste universitetssjukhus ligger i staden. Det händer saker på Akademiska – och i regionen. Men bevakningen?

Däremot rapporterade UNT fullödigt om att kommunpolitikern Stefan Hanna uteslöts ur Centern med artikel efter artikel efter artikel – sajten fullkomligt exploderade med artiklar med olika perspektiv på saken: Vad sa Hanna själv, varför petades han, vad sa hans vänner, fiender …

Visst, en systematisk granskning var väl bra.

Samtidigt gick Akademiska upp i stabsläge – inställda operationer. Osäkert för patienterna? Vårdgarantin? Vad innebär en inställd operation för en specifik patient? Hur är situationen på Ackis? Vad händer? Varför stabsläge? Vad säger läkarna? Sjuksystrarna? Patientföreningar, läkarförbundet, vårdförbundet? Vad kan vi förvänta oss nu? Varför brister det om och om igen?

Vad blev det – en artikel?

Runt om i Sverige krisar vården, bristen på sjuksköterskor är stor överallt, bristen på läkare likaså. Vårdplatserna minskar. Media skriver om … något annat. Eller i bästa fall om en pressrelease från landstingsdirektören.

Så här: Vet du som läsare av din lokaltidning hur många sjuksköterskor som fattas på ditt sjukhus? Vilken vård har försvunnit från sjukhuset och varför? Hur många läkare fattas? Hur långa är väntetiderna? Hur många vårdplatser finns det? Vet du sedan något om hur de som arbetar på ett sjukhus mår – och har du någon bild av hur kroniskt sjuka har det? Fungerar diabetesvården på vårdcentralerna? Har du någon aning?

 

Vården rör oss alla och hålls upp av en engagerade välutbildade personer som gör allt – dygnet runt.

 

Jag brukar skämta och säga att det är lika svårt att bevaka vården som den militära underrättelsetjänsten. Men den senare kan i alla fall hänvisa till rikets säkerhet när man frågar. Vårdens representanter har inget sådant – även om sekretessen inom vården är helig (men gäller naturligtvis patienten).

Vården är svårgranskad. Det är ju också så att personer som tar sig ton inom vården och inte har stöd från fack eller ledning kan ha det motigt efteråt. Något som i sin tur också behöver granskas.

Som journalist har jag många gånger intervjuat personal som kritiserat organisationen.

Vid säg femtio gånger fler tillfällen har jag fått engagerade tips anonymt:  ”så här är det, du bara måste skriva om det, prata med den och den, säg si och så … jag kan inte säga något, jag är anonym. Och du kan inte nämna att du hört detta när du frågar den och den.”

Det respekteras alltid till 100 procent.

Men det blir ofta svårt att skriva.

 

A och O – rent principiellt – är att landstingsvården, dess organisation, ledning och struktur utgörs av en offentlig förvaltning. Den är skattefinansierad av oss alla för oss alla.

Genomlysning är inte bara något viktigt, utan en grund för att medborgarna ska förstå vad som händer, hur vården fungerar (och inte fungerar), och till syvende och sist för att vi på riktigt ska kunna ta ställning till de val som politiker gör kring vår vård.

 

Media behöver göra mer. Lata journalister är nästan det värsta jag vet.

Termin 11: On it's way!

Likt en rymdraket tillsynes evigt resande till främmande planeter -- så har det nog lite känts ibland att gå Läkarprogrammet för mig.

Till slut är raketen på väg tillbaka mot jorden. Jag är med andra ord inne på T11, den sista terminen på den här fem och halvt år långa utbildningen.

Det är en lätt svindlande känsla -- och jag kan nästan inte vänta på att få börja arbeta som läkare.

Men först ska terminen som innehåller framförallt gynekologi, obstretrik och pediatrik genomföras.

---

Introduktionsveckan (förra veckan) betades av i raskt tempo och jag gjorde min första gynundersökning på tisdagen och tränade barn-HLR på onsdagen. Ständigt nya utmaningar. Övning. Teori. Övning. Teori.

Vecka 2 (nu) innehåller barn och ungdomspsykiatri, ett ämne som intresserar mig, men som är knepigt och känsligt.

Hej och hå. Full fart. Etc. Med mera. Och så vidare.

---

Sundsvall är sig likt, men onekligen är vintern även här i Västernorrland riktigt mild. Lite slask ena dagen, lite knagglig is på gångvägen den andra.

Just nu pågår i mig en slags omställning, kan man väl säga, från den fria "forskningen" med examensarbetet under T10 mot lunken på kliniken och kvällsstudierna.

På måndag är det jag och studentkollega som står i givakt på förlossningen, redo att hjälpa till/assistera/observera ett barns födelse. Livet på läkarprogrammet i ett nötskal.

De fria jägarförbanden - få berättar

Det fria kriget I april 1992 kunde Dagens Nyheter med text och bild berätta om hemliga sabotageförband under andra världskriget som fram tills dess mycket få hade hört något om. Artikeln med rubriken "Svensk gerilla under kriget - nya fakta avslöjar kommandogrupperna" var en stor överraskning - men vad hände med informationen sedan? Inte mycket. Svenska specialförband då och nu omgärdas av stort hemlighetsmakeri. Artikeln i DN skriven av Carin Stenström rekommenderas och den nås genom DN Arkiv tillgängligt för prenumeranter.

---

De som i texten kallas en hemlig svensk gerilla, eller mer formellt "de fria jägarna" utbildades mitt under andra världskriget bland annat för att genomgöra sabotage och likvidering av fientliga nyckelpersoner. Utbildningen var svår men angelägen givet att Sverige befanns sig på randen till krig. Planen var att dessa fria jägarförband skulle finnas som lokalförsvarsförband och fältförband.

---

Det som gör artikeln särskilt intressant är att en av de som tjänstgjorde inom organisationen kommer till tals, Halvar Danils (bosatt i Åtvidaberg då, men numera avliden). Han blev 1944 utsedd att utbilda dessa jägarplutoner inom milo IV (ett specifikt militärdistrikt). Mellan åren 1944-47 ska Danils ha utbildat en stab och sex fria jägarplutoner. Förbanden utbildades med andra ord även efter krigsslutet.

Utbildningen ska ha genomförts i Malexander i Östergötland.

Halvar Danils berättar att det största problemet var att hitta lämpliga soldater, då de fysiska och mentala påfrestningarna vida översteg normal soldattjänstgöring.

---

Halvar Danils berättar också att verksamheten byggdes upp i nära samarbete med västländerna och här nämns särskilt OSS (föregångare till CIA). Danils konstaterar:

"Vi hade anmärkningsvärt större och bättre resurser än försvaret i övrigt."

Sedan dras ytterligare paralleller mellan Sveriges samarbete med väst under andra världskriget och därefter, trots att Sveriges officiella hållning (i alla fall gentemot svenska folket) var att landet var alliansfritt i fred och neutrala i krig.

---

Men mycket lite fördjupning kring dessa fria jägare (som en slags föregångare till nuvarande Särskilda Operationsgruppen SOG) och samarbetet med västländer har efter artikeln nått svensk dagspress.

1996 publicerar Göteborgs-Posten artikeln "Jag var med i Sveriges hemliga gerilla - 50 år efter kriget bryter Johansson tystnaden" där ytterligare en "fri jägare", Allan Johansson, berättar hur han lärde sig att, som det beskrivs i artikeln: "sabotera, mörda och kidnappa."

Johansson utbildades i Bohuslän och Dalsland och även i det här fallet beskrivs utbildningen som synnerligen tuff. Målet var att operera bakom fiendens linjer. Jag citerar ett stycke som visar hur en övning kunde se ut (beskriven av Johansson):

"Jag tillhörde grupp Håkansson. Vår chef, Håkansson, var kapten på I15 i Borås och hade hand om utbildningen. Vi var sex plutoner, cirka 150 man. Förläggningen i Smeberg låg knappt en mil från norska gränsen. Slutövningen var stenhård. Soldaterna tog sig till fots genom skogarna, över de frusna sjöarna från Smeberg till Bäckefors i Dalsland. Det tog sex dagar.
Soldaterna rörde sig i känsliga trakter. Bara några mil bort fanns tyskarna i det ockuperade Norge. Varje grupp hade en radioaapparat. Den bestod av tre delar och sattes ihop varje gång den skulle användas. Vi fick avlyssna, sända fick bara göra på vissa tider. Annars skulle vi avslöja oss. Vi hade också brevduvor som vi använde för att meddela staben när uppdragen var utförda. Partisanerna tog sig fram i skogarna och på skogsvägar. De skulle förflytta sig så osynligt som möjligt. Striderna och överfallen skedde på nätterna. Tidig morgon användes till spaning."

Artikeln i GP är omfattande och mycket läsvärd.

---

När Carin Stenström återvänder till ämnet i Dagen i september 1996 konstaterar hon att Danils och hon själv trodde att berättelsen i DN, 1992, skulle leda till viss uppmärksamhet. Men de kunde tvärtom konstatera att allt förblev ganska tyst (förutom artikeln i GP då). Hon avslutar sin text i Dagen så här:

"De fria jägarna hade ett speciellt kännetecken på uniformen, en grön snodd. Jag frågade Halvar Danils om han inte av militära kollegor, fått frågor om vad snodden stod för. - Nej, aldrig, man frågar inte.

Så kan man nog sammanfatta den maktkultur som uppenbarligen har ett stort utrymme för hemliga nätverk, brödraskap och regelrätta organisationer. Man frågar inte. En svensk tiger, också när sanningen är uppenbar."

Bortkastade skattepengar

Dina pengar  

På DN Debatt i går presenterar Sven-Erik Österberg, ordföranden för Delegationen för korrekta utbetalningar från välfärdssystemen sex förslag om hur felaktiga utbetalningar ska motverkas.

Sedan 2005 har 300 miljarder betalats ut fel.

Per år innebär det, enligt beräkningarna, minst 11, kanske 18, eventuellt 27 miljarder kronor slussas iväg fel varje år.

18 miljarder per år är den siffra som delegationen använder som mest trolig.

---

Hur ska man då förstå siffran? Miljarder blir lätt abstrakt.

Ta budgeten för Västerviks kommun i jämförelse på en bit över 2 miljarder kronor.

Eller Uppsala kommun, Sveriges fjärde största stad, som har en budget för 2019 på 11,9 miljarder kronor.

---

Med andra ord: en storstad och en liten stad tillsammas uppnår inte i budget den totala summa som staten kastar bort av medborgarnas pengar på felaktiga utbetalningar.

Statens hantering av skatteintäkter är således: katastrofalt dålig.

Avgå alla

Materielkrisen Materielkrisen i Region Uppsala och i de andra regioner som har samma upphandlingsavtal blev ett faktum i början av oktober. Enligt Dagens Medicin har 480 operationer ställts in på grund av krisen. Förvirring råder ännu och en utredning ska visa vad som gick fel.

Helt kort: Att Regionerna inte kan upphandla ett redigt avtal kring materielförsörjningen är katastrofalt både avseende vården i sig, men också avseende medborgarnas förtroende kring den offentligt finansierade och politiskt styrda sjukvården. Har i övrigt inget gott att säga om Apotekstjänst.

---

Krisen är ett tydligt tecken på att sjukvården behöver en sammanhållen totalförsvarslösning både för materiel och läkemedel. Det ska inte kunna uppstå en nationell, regional eller lokal brist på materiel eller läkemedel. Inte i Sverige, 2019, om det inte är mycket särskilda omständigheter som större samhällskriser och krig. Dit räknas inte dåliga avtal.

---

I övrigt måste tjänstemannansvar återinföras och politiker stå sitt kast, med andra ord avgå med omedelbar verkan. I övrigt måste media granska, i meningen avkräva svar och inte bara rapa upp politiska plattityder.

---

I går kom ytterligare ett exempel på hur fjompigt allt är. Under rubriken "Leveranserna måste börja fungera" (obs SVT har ändrat sin rubrik) rapporterar SVT Uppsala hur Varuförsörjningsnämnden resonerar. Nämnden är gemensam för Dalarna, Västmanland, Södermanland, Uppsala och Örebro och arbetar för att materiel ska finnas på plats.

Ingressen till artikeln (min selektiva fetmarkering): "Om inte leveranserna av sjukvårdsmaterial har kommit i ordning i januari kommer Apotekstjänst mista en femtedel av leveranserna till Region Uppsala och de andra regionerna. Det beslutade Varuförsörjningsnämnden under måndagen, rapporterar Dagens medicin."

---

Förlåt, vad?

Mista en femtedel av leveranserna för att regionerna vänder sig till annan leverantör? Januari?

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

---

Det ska inte ens uppstå en materielkris. Gör om avtalet omedelbart. Det hela rör inte en allmän intresseförening som viker pappersplan, utan sjukvården i fem regioner, inställda operationer, ökat lidande, längre vårdköer, frustration och tappade förhoppningar på ett fungerande svenskt samhälle.

Avgå alla.

Termin 10: mot sitt slut

Deadline  

Termin 10 på läkarprogrammet vid Umeå universitet, Sundsvalls sjukhus, börjar gå mot sitt slut. Examensarbetet har varit (och är) mycket roligt och stimulerande att arbeta med.

I går var det deadline för att skicka text till de redovisningsdagar som hålls i Umeå i början av januari.

Det har blivit några hektiska veckor sedan alla enkätsvar trillat in och analys- och sammanställningsarbetet tagit över.

Den preliminära titeln på mitt arbete är: Så klarar läkarna vid Sundsvalls sjukhus en kris.

Kris innebär händelse med samhällspåverkan, inte t ex stor olycka på motorvägen med fem multiskadade personer.

---

Uppsatsen har krävt mycket arbete. Det hela började redan förra terminen med att idén för projektet började ta form. Jag knöt an till en lärare på programmet som jag talat med om frågor om krisberedskap, totalförsvaret och liknande.

Jag är glad att jag från början har varit med om att utforma idén till projektet. Det är inte ovanligt att uppslagen till examensarbetena är rätt tydligt utformade av handledaren från början.

Just detta var något av en överraskning när jag började arbetet, då jag kommer från humanioran och där själva idéen till uppsatsen oftast härör hos den som skriver uppsatsen och i förlängningen blir det till del avgörande för framtida forskningsansatser.

(Som tidigare disputerad forskare kanske man kan tro att jag nu dras till forskningen igen - och visst är det roligt - men jag vill bli en redig kliniker)

---

Än är terminen inte över. Jag ska på måndag dra resultaten inför beredskapsenheten på Sundsvalls sjukhus, något jag känner mig särskilt glad för då de daglidags arbetar med beredskapsfrågor. Sedan följer en dragning för klassen i Sundsvall och sedan i januari redovisningen i Umeå. Därefter lägger jag det allra sista på uppsatstexten.

---

I rask takt kommer sedan termin 11, den allra sista terminen på läkarprogrammet (tjohoo!). Jag ser väldigt mycket fram emot den terminen av uppenbara skäl. Mycket glad att ha kommit så här långt. Det känns nästan lite overkligt när jag tänker på de rätt nervösa stegen jag tog mot stora aulan inför uppropet sensommardagen 2014.

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.
  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Sport

Politikerbloggar