Logga in
Logga ut

Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

Men hur är egentligen läkarstudenten?

Jag vet att många har både frågor och en hel del uppfattningar om både läkare och läkarprogrammet; jag tänkte passa på att ta upp några av dem.

Läkarprogrammet. Hur omfattande är utbildningen?

- Läkarprogrammet är den längsta utbildningen du kan gå - elva terminer, 330 högskolepoäng; fem och ett halvt år. Utbildningen är uppdelad i två delar: En mer eller mindre rent teoretisk del (preklina studier) som vid Umeå universitet pågår i två och ett halv år. Och en klinisk del som innefattar både teoretiska och pratiska studier på plats på sjukhuset. Här ingår också ett examensarbete.

Hur fungerar det med tentor och annat under utbildningen?

- Terminerna är oftast indelade i enstaka kurser som tar upp en hel termin, vilket innebär att det blir rätt massiva tentor i slutet av varje termin. Det är mycket man ska komma ihåg för att klara tentorna och inte bara generella förklaringar, utan specifika kunskaper och detaljer. Under den senare delen av utbildningen är det utöver teoretiska tentor också en slags praktiska tentor, där man testas i situationer som skulle kunna vara verkliga. Det kan då handla om att kunna inhämta information på rätt sätt i relation till vad en patient söker för eller att på korrekt sätt genomföra hjärt-lungräddning.

Är det någon del av utbildningen som är svårare än en annan?

- Nja. Det beror kanske på vilken fallenhet man har. För egen del var det en synnerligen stor omställning att komma från arbetslivet och sen börja med "Cellen", en cellbiologisk-biokemikurs på termin ett. Stundtals var det riktigt svårt. Men med god hjälp av de nya klasskamraterna och en intensiv plugginsats gick det vägen. Även om jag klarade tentan vill jag nog påstå att den där första kursen, under hösten 2014, var den tuffaste. Jag har ibland liknat den kursen med att försöka memorera ryska glosor utan att förstå innebörden av dem. Så kändes det faktiskt ibland, men en intressant sak har varit att se hur mycket från kursen som har återkommit under senare terminer och då fallit på plats.

Hur är det att gå från de preklina till de kliniska studierna?

- För mig var det en mycket positiv sak att gå från det ena till det andra. Att sitta i skolbänken under två och ett halv år utan att se mycket av vårdverksamheten mer konkret kändes ibland främmande och abstrakt. Det är nog också först nu en bit in i de kliniska studierna jag riktigt ser värdet av att ha läst t ex medicinsk fysiologi eller anatomi på ett teoretiskt plan. De är nyckelkunskaper i det arbete en läkare gör och som särskiljer läkaren från andra yrkeskategorier inom vården. Just nu går jag termin 7 - en kirurgtermin och utan en anatomisk förståelse skulle mycket vara obegripligt. När en läkare eftersöks på sjukhuset är det inte för att ett förband ska läggas om, utan för att läkaren ska bedöma vilken bakomliggande orsak som finns till bensåret t ex - och hur problemet kan lösas långsiktigt. På kliniska terminerna följer man läkarna i deras arbete, assisterar och genomför även undersökningar och gör ibland även mindre ingrepp med handledning.

Hur är läkarstudenten generellt?

- Jag skulle inte säga att det finns något särskilt personlighetsdrag som förenar alla läkarstudenter: Det finns elitsatsande idrottare, litteraturintresserade studenter, friluftsmänniskor, tv-spelsintresserade, samhällsintresserade, personer som drömt om yrket sedan dagis och andra som kanske bara ville testa om det gick att komma in och sen fastnade. Och politiskt spretar det som i övriga livet, skulle jag säga. Jag har ju läst så pass mycket innan, så skulle jag ändå säga något generellt om läkarstudenten är det att jag ofta kan se en kamratanda som sticker ut; de flesta vill verkligen hjälpa varandra, svara på frågor, klura tillsammans och det är definitivt hjärtevärmande att se. Jag har mycket goda erfarenheter av studentvänner som har hjälpt mig mycket i kluriga situationer - de vet vilka de är! Och det är väl en slags plikt att försöka hjälpa tillbaka, eller hjälpa någon annan som undrar över något komplext fenomen. Sen måste man väl konstatera att läkarstudenten generellt ofta är driven, målmedveten och väl inövad i att prestera på någon slags toppnivå. Läkarstudierna är krävande. Det går inte att komma ifrån.

Läkarna då, hur är det att plötsligt gå bredvid dem?

- Det är verkligen kul att se smörgåsbordet successivt dukas upp - vad man kan arbeta med som läkare, vad de olika specialiteterna egentligen handlar om. Alla läkare jag har träffat hittills är verkligen proffs, men ibland ser man den där veteranen som hanterar allt från personliga kontakter med patienter, labbvärden, instrument och remisser som att det vore den enklaste sak i världen. Då är det lätt att fascineras lite extra. Jag minns särskilt en vecka på en mindre vårdcentral i nordöstra Uppland jag besökte under en vecka. Jag gick med en professor i allmänmedicin som vurmade så mycket för just den här vårdcentralen. Han var några år över pensionsåldern men var entusiastisk som en pojke och mötte varje patient med engagemang och gott humör. En förebild att komma ihåg de där dagarna när man är trött och lite hängig. Det är viktigt att komma ihåg att för patienten är mötet med läkaren yttest viktigt! Vi gör det här krävande arbetet för patienten.

Utöver det medicinska - lär ni er något annat?

- Helt klart ligger vikten på det medicinska - att känna igen och skilja sjukdomar ifrån varandra. Att lära sig hur de behandlas och så vidare. Men under utbildningens gång handlar det också om att förstå hur man pratar med patienter, hur man ställer frågor, ger tunga besked med mera. Jag tror det är viktigt och bra.

Vilken specialitet ska du ha när du är klar?

- Standardfrågan. Det är viktigt att komma ihåg att efter fem och ett halvt års studier följer två år som AT-läkare. Då arbetar man, men är ockå en slags student. Först därefter kan man påbörja specialistutbildningen och man börjar då som ST-läkare. Den utbildningen (och man jobbar hela tiden då med) pågår under fem år. Sen är man klar specialist. Jag vet helt enkelt inte vad jag vill bli än - säkert beroende framförallt på att jag ännu inte har sett alla specialiteter. Återkommer.

En fräckis till julen?

Det är tyvärr rätt sällan jag har tid att förkovra mig i humaniora numera. Men i och med att Slavoj Zizeks bok Zizek om Lacan fanns nära till hands läste jag ett halvt kapitel i all hast. Zizek är outgrundligt rolig - men jag håller kanske mer sällan med honom.

Nåväl, det var i Zizeks bok jag fann fräckisen, som tror jag, har östeuropeiskt ursprung. Fräckisen är, tycker jag, rörande och mer livsbejakande än vad man kanske skulle kunna tro när ordet ”fräckis” kommer på tal.

Jag skulle inte säga att jag är en person som brukar dra vitsar och än mindre fräckisar. Bara tanken på det senare gör att jag skruvar lite oroligt på mig.

Jag kan inte återge fräckisen ordagrant från boken, utan förmedlar det jag minns.

 

En alldaglig man och Cindy Crawford har råkat ut för ett skeppsbrott och har hamnat på en öde ö.

De har rätt tråkigt, det finns inte så mycket att göra, men livets begär tränger sig liksom på.

Mannen tycker det vore kul att få till det med Cindy. Cindy själv är kanske mindre intresserad, men de är ju alldeles ensamma och ingen räddning finns i sikte.

Efter en viss tid blir det som det blir och de får de till det.

Efteråt är mannen vemodig och Cindy frågar vad det är för fel, var det inte bra, var det något som blev fel?

Mannen svarar först svävande, han vill kanske inte riktigt säga som det är. Men till slut frågar han om inte Cindy kan klä ut sig till mannens bästa vän sedan 30 år.

Cindy undrar vad det är för perverst drag mannen har och känner inte för att klä ut sig till mannens kompis.

Men mannen fortsätter vara tung i sinnet och Cindy bestämmer sig till slut för att klä ut sig till mannens bästa kompis.

Mannen lyser upp och börjar engagerat berätta att han har haft sex med Cindy Crawford.

 

Vad är då sensmoralen?

Vänskapen naturligtvis! Den är viktig.

Jag kom att tänka på det nu i jultider, en högtid där familjen samlas. Jag passar nu också på att tänka på alla vänner som jag har haft, men som jag så sällan har kontakt med i dag. Jag är rätt dålig på att ha kontinuerlig och god kontakt med kompisar. Där vill jag bättra mig.

Vilket värde har KSI?

I ett mycket läsvärt blogginlägg av Jägarchefen beskrivs hur Försvarsmakten kommunicerar kring Transportstyrelsens bristande hantering av hemlig information, vilket uppdagades 2017.

Det finns anledning, tycker jag, att dra Jägarchefens resonemang lite längre.

Resonemanget som kommer till ytan i blogginlägget är att Försvarsmakten förmedlar två grundläggande perspektiv kring det som har hänt:

  1. De personer inom Försvarsmakten som har skyddsidentiteter bedöms som röjda i och med hur Transportstyrelsen hanterat deras uppgifter. Bedömt rör detta framförallt KSI (Kontoret för särskild inhämtning) och den personbaserade inhämtningen av försvarsunderrättelser.
  2. Försvarsmakten anser dock att detta a) ”inte märkbart påverkat försvarsunderrättelseförmågan”, och att detta b) ”inte haft någon påtaglig påverkan på Försvarsmaktens samlade operativa förmåga”.

 

Den fråga som inte avhandlas explicit i blogginlägget är hur Försvarsmakten förhåller sig till KSI – vilket värde ser Försvarsmakten i det arbete som en rad individer med skyddsidentiteter gör och har gjort?

 

För om de är röjda – dvs de kan inte fortsätta göra jobbet och nya personer måste vaskas fram, rekryteras, utbildas, tränas, testas – men förlusten av dem inte medför någon märkbar påverkan av försvarsunderrättelseförmågan eller någon negativ inverkan på den samlade operativa förmågan, vad ger/gav deras insatser Försvarsmakten? Ger deras arbete bara lite extra krydda till redan existerande, tunga underrättelser inhämtade från FRA eller från annat underrättelseorgan? Eller kort sagt: är deras arbete av ringa betydelse på det stora hela? Det är lätt att tro det utifrån punkt 2 ovan.

 

Frågorna ska inte tolkas som att det är min uppfattning att deras arbete är av ringa betydelse. Min uppfattning är en annan. Frågorna initieras endast av hur Försvarsmakten kommunicerar kring läckan från Transportstyrelsen.

 

Min egen bild av läckan från Transportstyrelsen har inte ändrats sedan jag skrev om det tidigare HÄR.

Lata journalister ...

Är journalistiken döende? Ibland har jag svårt att tro något annat.

Svensk media har mer eller mindre abdikerat från att granska landsting och vård.

Jag tänker på den egna, redaktionella granskningen – inte de rapporter från IVO eller pressreleaser från landstingsledningar som bekvämt hamnar i knät hos en reporter.

Jag tänker på den granskning som bygger på kontakter inom vården och landstingen – som ger en bild av vad som faktiskt pågår, hur sjuksystrar, läkare – och alla andra anställda mår.

Och hur patienterna har det, naturligtvis.

 

Upsala Nya Tidning som jag arbetade för i somras - som ett exempel - har en mycket sparsam bevakning av vården – detta trots att Uppsala är Sveriges fjärde största kommun och trots att ett av Sveriges största och viktigaste universitetssjukhus ligger i staden. Det händer saker på Akademiska – och i regionen. Men bevakningen?

Däremot rapporterade UNT fullödigt om att kommunpolitikern Stefan Hanna uteslöts ur Centern med artikel efter artikel efter artikel – sajten fullkomligt exploderade med artiklar med olika perspektiv på saken: Vad sa Hanna själv, varför petades han, vad sa hans vänner, fiender …

Visst, en systematisk granskning var väl bra.

Samtidigt gick Akademiska upp i stabsläge – inställda operationer. Osäkert för patienterna? Vårdgarantin? Vad innebär en inställd operation för en specifik patient? Hur är situationen på Ackis? Vad händer? Varför stabsläge? Vad säger läkarna? Sjuksystrarna? Patientföreningar, läkarförbundet, vårdförbundet? Vad kan vi förvänta oss nu? Varför brister det om och om igen?

Vad blev det – en artikel?

Runt om i Sverige krisar vården, bristen på sjuksköterskor är stor överallt, bristen på läkare likaså. Vårdplatserna minskar. Media skriver om … något annat. Eller i bästa fall om en pressrelease från landstingsdirektören.

Så här: Vet du som läsare av din lokaltidning hur många sjuksköterskor som fattas på ditt sjukhus? Vilken vård har försvunnit från sjukhuset och varför? Hur många läkare fattas? Hur långa är väntetiderna? Hur många vårdplatser finns det? Vet du sedan något om hur de som arbetar på ett sjukhus mår – och har du någon bild av hur kroniskt sjuka har det? Fungerar diabetesvården på vårdcentralerna? Har du någon aning?

 

Vården rör oss alla och hålls upp av en engagerade välutbildade personer som gör allt – dygnet runt.

 

Jag brukar skämta och säga att det är lika svårt att bevaka vården som den militära underrättelsetjänsten. Men den senare kan i alla fall hänvisa till rikets säkerhet när man frågar. Vårdens representanter har inget sådant – även om sekretessen inom vården är helig (men gäller naturligtvis patienten).

Vården är svårgranskad. Det är ju också så att personer som tar sig ton inom vården och inte har stöd från fack eller ledning kan ha det motigt efteråt. Något som i sin tur också behöver granskas.

Som journalist har jag många gånger intervjuat personal som kritiserat organisationen.

Vid säg femtio gånger fler tillfällen har jag fått engagerade tips anonymt:  ”så här är det, du bara måste skriva om det, prata med den och den, säg si och så … jag kan inte säga något, jag är anonym. Och du kan inte nämna att du hört detta när du frågar den och den.”

Det respekteras alltid till 100 procent.

Men det blir ofta svårt att skriva.

 

A och O – rent principiellt – är att landstingsvården, dess organisation, ledning och struktur utgörs av en offentlig förvaltning. Den är skattefinansierad av oss alla för oss alla.

Genomlysning är inte bara något viktigt, utan en grund för att medborgarna ska förstå vad som händer, hur vården fungerar (och inte fungerar), och till syvende och sist för att vi på riktigt ska kunna ta ställning till de val som politiker gör kring vår vård.

 

Media behöver göra mer. Lata journalister är nästan det värsta jag vet.

Läkarprogrammet: Början på slutet?

Rubriken speglar den pågående terminen - men säger kanske också något om läkarprogrammet.

Terminen (T8) går mot sitt slut. Just nu pågår sista veckan av tre på hudkliniken vid Sundsvalls sjukhus. Placeringen där är mycket bra och frågan är om inte just hud, vid sidan av handkirurgin, är den i alla avseenden trevligaste placeringen så här långt under programmet.

Det säger väl en del om hur bra jag upplever just den här terminen då både hud och handkirurgi betas av under denna höst/vinter.

Det kan måhända låta en aning ytligt att så betona "trevligt", men hur mottagandet är på den klinik där jag är placerad kan inte överskattas. Desto trevligare det är, ju mer välkommen känner jag mig ju och desto roligare och öppnare känns det. Det blir lättare att ställa frågor till läkarna om det är högt i tak, enklare att prata med sjuksystrarna, mindre forcerat med patienterna, osv.

 

Nästa vecka och de efterföljande två är de sista på terminen innan juluppehållet. Placeringen är på infektion. Det verkar, vad jag har hört, vara intensivt och spännande.

Tentorna på Läkarprogrammet är alltid helterminstentor och kommer alltid efter julen (på höstterminerna förstås). Hur ledig du kan vara beror således på hur mycket du har kvar att läsa in under julen. Detta varierar stort studenter emellan. För egen del kan jag erkänna att jag läser mer under "julledigheten" än jag någonsin skulle vilja.

Sådant är livet.

 

Början till slutet?

Jovars. En ljusglimt av livet bortom läkarexamen kan jag väl ibland skönja. Så även om vintermörkret här i Västernorrland ibland kan göra det lite svårt att se just ljuset.

De tidiga morgnarna, med promenaden till sjukhuset ger mycket, men ofta är det dessvärre rätt mörkt vid hemgång.

Har ibland svårt att förstå varför våra förfäder vandrade norrut...

 

Funderingar kring val av specialitet?

Har egentligen inte kommit så långt där. Men det var mycket givande med den vårdcentralsplacering om två veckor som vi alla har genomfört den här terminen. Jag ordnade på egen hand en placering på en synnerligen välorganiserad vårdcentral i Västmanland.

Där fanns flera specialister, ST-läkare och AT-läkare. Därtill sjukgymnaster, arbetsterapeut, kurator, sjuksyrror, uskor och sekreterare.

Det var otroligt givande två veckor - där jag från och till blev riktigt integrerad i verksamheten och kunde genomföra mindre operationer, möta patienter, granska EKG:n, följa med på hembesök, mm, etc, osv.

Kanske seglade rollen som distriktsläkare där och då upp som ett möjligt framtida alternativ?

Det är dessutom bra arbetstider - och jag gillar den vardagliga lunken, träffa vanligt folk. Och sen bredden på åkommor och problem. Intressant, helt klart.

Men det där med att vara på sjukhus, förstås...

 

Avslut: ubåten

Senast jag skrev här kommenterade jag DN:s uppgifter om den misstänkta ubåt som siktades utanför Lidingö i Stockholm i somras. Läs mitt inlägg HÄR.

 

DN:s uppgifter genererade pådrag med intervjuer i P1, stort genomslag i den allmänna nyhetsrapporteringen, dessutom sammanställde DN uppgifterna i en engelskspråkig artikel, vilket tidningen gör när de tror att allmänintresset är så stort att det sträcker sig utanför Sveriges gränser.

Till en början föreföll Försvarsmakten närmast mållös och kanske till och med oinformerad. Uppgifterna från DN var att Försvarsmakten inte hade någon undervattensverksamhet i området då den misstänkta ubåten siktades.

DN verkade rätt övertygade och DN:s försvarsreporter Mikael Holmström sa i Sveriges radio att det sannolikt var en ubåt och att främmande verksamhet bedrivs mot Sverige.

Mikael Holmström är Sveriges ende riktige försvarsreporter och är med allt sammanvägt en mycket stabil reporter.

 

Men så bestämde sig ändå Försvarsmakten att ta till orda.

- Det är ingen ubåt, sa Jesper Tengroth, pressekreterare vid Försvarsmakten, plötsligt till TT.

Försvarsmaktens uppfattning nu är att det varken var en ubåt eller något främmande.

Men Försvarsmakten vill inte berätta vad det var som uppfattades som en ubåt och som fångades på bild den där sommardagen.

– Det tror jag inte vi kommer att göra. Det handlar om vilka metoder vi har och därför vill vi inte berätta vad vår analys har kommit fram till mer än vad vi redan sagt, sa Jesper Tengroth till TT.

 

I Svt står samme Tengroth och berättar att Försvarsmakten haft kunskap om vad det hela var, men att man inte velat säga något. Men nu när DN rapporterat om det och det blivit stor uppmärksamhet så får de riva av plåstret och berätta som det är.

Men det är bara det att Försvarsmakten inte vill säga vad det var som siktades - bara berätta att det inte var en ubåt och att den var inte främmande.

Man kan ju undra varför inte Försvarsmakten vill säga något om vad det var då det ska röra sig om en icke-främmande, icke-ubåt? Vilka metoder avslöjar de om de berättar vad det var som gled fram där i vattnet?

 

För DN:s del handlade det nu att få ihop något om vad det var som hade siktats. Skulle Försvarsmakten ha fel?

Snabbt spred sig ryktet att den farkost som siktades (vi får ändå anta att det var en farkost) var en så kallad Seal Carrier, en dykarfarkost som tillverkas av JFD Sweden på Rindö i Stockholmstrakten.

Men enligt DN skulle inte företaget eller någon av dess kunder ha haft en sådan Seal Carrier i området vid tillfället.

Företagets VD säger till DN: "Jag tycker inte att föremålet ser ut som en Seal Carrier över huvud taget och jag är ju ganska van att se den."

 

Trots detta rapporteras det om en Seal Carrier i närheten av det området som DN rapporterar om på DEN HÄR BLOGGEN. Här finns även en intressant film.

 

För egen del får jag konstatera att jag inte vet vad det var som siktades. Men att det inte kommer att vara sista gången föremål i svenska vatten kommer att rendera en hel del uppmärksamhet.

Ett avslut av det hela. I alla fall tillsvidare.

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.

Bloggar

Politikerbloggar