Logga in

Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

Mer hjälp från FRA >> polisen

Enligt regeringens proposition 2018/19:96 - följande förslag till lagtext:

"Förbud mot användning av uppgifter 1 §    Uppgifter i underrättelser som Försvarets radioanstalt rapporterat till en annan myndighet i enlighet med lagen (2000:130) om försvarsunderrättelseverksamhet får inte användas för att utreda brott.

Tillgång till uppgifter 2 §    De brottsbekämpande myndigheterna ska se till att tillgången till sådana uppgifter som avses i 1 § begränsas till vad var och en behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Det ska särskilt beaktas att uppgifterna inte får användas för att utreda brott.

Tillsyn 3 §    Bestämmelser om tillsyn över Polismyndighetens och Säkerhetspolisens tillämpning av denna lag finns i lagen (2007:980) om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet."

 

Information som inhämtats inom ramen för försvarsunderrättelser ska således inte användas för att utreda brott. Frågan som sådan är inte ny och liknande lagstiftning finns i andra länder.

 

Det finns en rad aspekter att begrunda i den rådande lagstiftningen och i den proposition som här nämns.

 

Frågan kring hur försvarsunderrättelsemyndigheterna kan bistå t ex Polisen är reglerat så här sedan tidigare:

"Inom försvarsunderrättelseverksamheten får det inte vidtas åtgärder som syftar till att lösa uppgifter som enligt lagar eller andra föreskrifter ligger inom ramen för Polismyndighetens, Säkerhetspolisens och andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande verksamhet. Om det inte finns hinder enligt andra bestämmelser, får dock försvarsunderrättelsemyndigheterna lämna stöd till andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande verksamhet (4 § lagen om försvarsunderrättelseverksamhet)."

 

FRA får således lämna stöd om det inte finns hinder enligt andra bestämmelser.

 

Men vilka begränsningar finns för FRA när de bedriver signalspaning?

"Inhämtning genom signalspaning får ske både i etern och i tråd (kabel). Inhämtning som sker i tråd får bara avse signaler som förs över Sveriges gräns i tråd som ägs av en operatör (2 § lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet). För att inhämtningen ska kunna genomföras är de operatörer som berörs skyldiga att överföra signaler till s.k. samverkanspunkter. Inhämtning får inte avse signaler mellan en avsändare och mottagare som båda befinner sig i Sverige, om det inte är fråga om signaler mellan sändare och mottagare på utländska statsfartyg, statsluftfartyg eller militära fordon. Om signaler mellan en avsändare och mottagare som båda befinner sig i Sverige inte kan avskiljas redan vid inhämtningen, ska upptagningen eller uppteckningen förstöras så snart det står klart att signalerna har hämtats in (2 a § lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet). Inhämtning av signaler i tråd ska ske automatiserat och får bara avse signaler som identifierats genom sökbegrepp. Också vid annan automatiserad inhämtning ska sökbegrepp användas för identifiering av signaler. Sökbegreppen ska utformas och användas med respekt för enskildas personliga integritet och så att signalspaningen medför ett så begränsat integritetsintrång som möjligt. Sökbegrepp som är direkt hänförliga till en viss fysisk person får användas bara om det är av synnerlig vikt för verksamheten (3 § lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet). Försvarets radioanstalt ska ansöka hos Försvarsunderrättelsedomstolen om tillstånd för signalspaning." (Min fetstil)

 

Här kan man särskilt notera att inhämtning inte får ske av signaler där både avsändare och mottage befinner sig i Sverige -- undantaget utländska statsfartyg, statsluftsfartyg eller militära fordon.

Det är lätt att tänka sig scenarion där både avsändare och mottagare befinner sig i Sverige och där det finns en säkerhetsproblematik relevant att granska (terrorister, spioner). Men alltså nej, enligt lagstiftningen.

 

Det regeringen trycker på i propositionen är att försvarsunderrättelser inte får ingå i brottsutredningar. Men vad innebär det i praktiken?

"Som redovisas i avsnitt 6.1 bedömer regeringen att polisens tillgång till uppgifter från signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet bör utökas på det sättet att Säkerhetspolisen och Nationella operativa avdelningen i Polismyndigheten ges möjlighet att inrikta signalspaning och ta emot underrättelser med uppgifter från signalspaning även om det pågår en förundersökning. Utökningen bör, som framgår av avsnitt 6.2, göras genom att det införs en ny reglering som förbjuder att uppgifterna används för att utreda brott."

Således bör polisens tillgång till signalspaningen utökas -- även då en förundersökning pågår -- men att informationen som sådan inte ska kunna användas för att utreda brott.

Detta kan tyckas vara en paradox.

Ytterligare några rader kan vara av intresse visavi detta:

"Förbudet bör därför, i linje med det som JO anför, inte hindra t.ex. att uppgifter i underrättelser från Försvarets radioanstalt används inom underrättelseverksamheten för att få fram ytterligare uppgifter som i sin tur kan användas för att utreda brott."

Rätt är "materielbrist"

Vi var många som fnissade när varje mediekanal inklusive myndigheter envisades med att skriva "materialbrist" när Region Uppsala drabbades av materielbrist. Drabbades är förvisso kanske att ta i.

De förorsakade detta på egen hand då de inte säkerställde att den nya leverantören skulle kunna leverera engångsmaterial i tid.

Men var man än vände sig så insisterade tidningarna ändå på att det var materialbrist, som om det var murbruk eller järnmalm som saknades.

Material används för att konstruera materiel. Järn används för att göra en såg.

---

Jag tror att det var dag 1 under värnplikten som befälen introducerade de materiel vi som soldater skulle ha ansvar för och på vilket sätt vi skulle ta hand om dem.

Det var noggrant då att vi inte skulle blanda ihop våra persedlar med sten och jord via ett slarvigt språkbruk.

---

Men tiderna ändras. När jag efter en tid tog kontakt med en kamrat på en av de tidningar som envisas med att skriva material fast det ska vara materiel, så fick jag efter en tid tillbaka det här svaret:

"Man kan säga BÅDA😌☝️ vi har undersökt".

Samtalet var öppenhjärtigt och fördes med gott humör, kan jag lägga till.

---

När jag bad om källan så mindes inte vederbörande den just då.

Men när jag googlar på "material materiel" kommer den så kallade Frågelådan upp hos Institutet för språk och folkminnen. Där tas material och materiel upp. LÄS HÄR.

Slutsatsen där är: "Vi rekommenderar att man genomgående använder material". Dvs om både tegelsten och blodprovsnålar.

Resonemanget fram till slutsatsen är dock rätt dunkel och gör en poäng av ordens gemensamma latinska "materia". Läs och bedöm själv.

---

Min undran är ändå, varför denna slutsats rekommenderas - varför vill ett språkinstitut göra språket fattigare och minde nyansrikt?

Jag har aldrig förstått språkliga reduktionister, de som ser urvattningen som självändamål - förenkla, förenkla, förenkla.

I språket kan tankens nyanser komma till ytan. Jag, för egen del, ställer mig positiv till artikulation, mångfald och nyansrikedom.

Eller om man så vill. Skillnaden på stål och en pincett.

Så här reagerar kritikerna på litteraturpriset

SvD:s bevakning av Nobelpriset i litteratur tillfrågas författare och kritiker vad de tycker om att Peter Handke och Olga Tokarczuk får priset för 2018 respektive 2019.

Flera reaktioner är löjliga om än välbekanta.

---

- Olga Tokarczuk känner jag inte till, men det är väl underbart med en kvinna från Polen, säger författaren David Lagercrantz.

Men varför då - för att hon är kvinna? För att hon är från just Polen? Både och?

Men varför - är nationalitet och kön relevant? Gör något av detta den litterära insatsen bättre?

Tveksamt, säger jag.

---

- Med Olga Tokarczuk har man kanske haft en tanke på hennes roll i Polen och hennes dissidentstatus. Hon är absolut en värdig pristagare, säger kritikern Cecila Hansson.

Hennes roll? Dissidentstatus?

Men de litterära insatserna då, hur var det med den?

"Att det blev en österrikare tycker Cecilia Hansson är väldigt roligt.

– Det är ett stort kulturland, där olika röster kan finnas. När österrikiska författare kommer in i bilden blir det alltid en joker. Elfriede Jelinek skakade ju också om på sitt sätt."

??

---

Svenska akademien får naturligtvis välja och vraka som de vill och man kan kritisera deras val som man vill -- men nationalitet, kön och roller? Det är inte de sociala omständigheterna som ska bedömas. Det är litteraturen.

Agent eller dubbelagent

I den sevärda Netflix-dokumentären The Spy Who Fell to Earth (2019) regisserad av Tom Meadmore, beskrivs den egyptiske statstjänstemannen Ashraf Marwan som å ena sidan agent för Israels räkning eller å den andra som dubbelagent för Egypten.

Det vill säga: Antingen erbjöd han Israel hemliga uppgifter om Egypten eller så gav han på uppdrag av Egypten till Israel falska eller förvridna uppgifter om Egypten.

Hur han uppfattas beror på vem man frågar. Israeliska tjänstemän inom Mossad menar att han arbetade för dem, medan Egyptiska företrädare ser honom som någon som lurade Israel.

Men vad är sant?

---

Jag får en känsla av att han var både och. Med andra ord, både agent och dubbelagent. Samtidigt.

Min känsla bygger enbart på antagandet att saker och ting inte behöver vara antingen eller. De kan vara både och.

---

Grundteorin om en person som förråder sitt land och berättar för ett annat lands underrättelsetjänst att snart kommer mitt land att attackera er på det här sättet och planen är si och så - är att denne gör det för egen vinning (t ex pengar) eller av ideologiska skäl (politisk övertygelse, religion t ex).

Föreställningen om dubbelagenten är egentligen densamma fast lite mer komplex.

Dubbelagenten avslöjar egentligen inte hemligheter om sitt eget land för ett annat lands räkning. Det bara ser så ut för det andra landet. Men egentligen spelas ett dubbelspel där falsk eller semifalsk information i stället förvillar motståndaren.

Tanken är förstås att detta ska gagna det egna landet och dubbelagenten prisas i hemlighet med t ex pengar och ära.

---

Men historien är fylld av människor som har fått förtroendet av båda sidor: som är hjältar i båda lägren. Just sådan är bilden av Ashraf Marwan. Han fick en ståtlig, officiell begravning i Kario efter sin död med höga dignitärer på plats -- och han pekas samtidigt ut om en stor hjälte i Israel.

---

Marwan gifte sig tidigt med Egyptens president Nassers dotter -- men fick inte den höga position som hand hade förväntat sig. Blev han bitter? Växte en känsla av revansch?

Efter Nassers död fick han å andra sidan en hög position hos Sadat -- och det var då han ska ha börjat avslöja egyptiska statshemligheter för Israel. Något han sägs ha belönats rikligt för.

---

Men man skulle kunna säga att det finns en bild av att spionens drivkraft, trots sitt svek, är en känsla av lojalitet mot endera parten; att det inom spionen finns en fast kärna som speglar en konsekvent hållning. Ungefär: Jag spionerar för X på grund av motiv Y -- och att detta är något gripbart, logiskt och rationellt.

---

Samtidigt vet vi att inte varför många spioner förråder sina länder. Det hela är något som kan återberättas, de gjorde det, men det blir aldrig riktigt klarlagt varför, även om olika självbilder framträder, som "det var bra för avspänningen länderna emellan, egentligen gjorde jag det för freden" eller "de jävlarna behandlade mig som skit från dag ett, jag sparade lite material här och där för en regning dag" osv.

---

Här måste man dock förlika sig med att i vissa fall vet vi helt enkelt inte varför de förråder, och spionerna själva vet nog inte heller fullt ut alla gånger. Till ytan kommer ibland inte mer än att spioneriet var ett alternativ som fanns och det började hända och fortsatte därefter hända, eller något i den stilen.

Det skriver jag inte som ett försvar. Absolut nej.

---

När det kommer till Ashraf Marwan kan det vara så att antingen Egypten eller Israel har rätt. Men det kan vara så att båda har rätt -- eller fel, beroende på hur man ser på saken.

Det vill säga, han kan ha agerat för bådas räkning. Inte för att han tyckte att båda länderna hade "rätt".

Men varför? För att han kunde. För att han fick betalt av båda. För att det gav honom mening. För att han sågs som betydelsefull. Det gav hon makt. Han fick de mäktiga att lyssna. Etc.

Vem vet? Se dokumentären. Bedöm själv.

Sverige ger upp!

I skriften Om kriget kommer, först producerad av Försvarsstaben 1943, står det bl a så här:

"Sverige vill försvara sig, kan försvara sig, och skall försvara sig!" och "Vi ger aldrig upp! Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt!"

Flera uppdaterade utgåvor gavs ut under åren.

---

Om den senaste tidens nyheter om icke-satsningarna på det svenska försvaret skulle sammanfattas i en ny broschyr från Försvaret skulle det kunna se ut så här:

 

Sverige vill inte försvara sig, kan inte försvara sig, och skall inte försvara sig! Vi ger upp! Varje meddelande om ett dugligt och fungerande försvar är falskt!

 

---

Det är ett vidunderligt understatement att säga att den svenska Försvarsmakten under kalla kriget är blott ett minne.

---

Svenska politiker har aktivt och med hårt arbete gjort allt som står i deras makt för att utarma, nedmontera och destruera den svenska försvarsmakten.

---

Det som en gång var folkförankrat i vilja och numerär har omvandlats till ett särintresse för de få.

---

 

När rapporterna i mars kom om att försvarsberedningen sprack pga osämja kring finansieringen var det många som höjde på ögonbrynen. Kunde det vara möjligt, vill inte politikerna satsa på Försvarsmakten trots att utredningen pekar på ett behov?

För egen del var jag inte förvånad. Dessutom hade satsningen gett långt ifrån ett fullt funktionsdugligt försvar om kriget skulle komma.

---

En tid efter utredningen och den spruckna försvarsberedningen kom så några bud, jo det skulle bli en liten satsning ändå. Flera partier enades, men det är ju så mycket som kostar, mumlades det från finansdepartementet.

Nåväl. För just Försvarsmakten behöver vi nu således höja skatten. Inte för allt det där andra som kostar. Men för försvaret. Ack och ve. Suck och stön. Lät det från finansen.

---

Så skatten höjs. S, MP, L och C tittar förnöjt på.

Men så kom då beskedet. Nja, det blir inte så stor höjning som vi sa. Vi har förvisso höjt skatten, men det hela är inte uppräknat som det ska och det hela innebär en sisådär fyra miljarder mindre till Försvaret än vi sagt och planerat.

S, MP, L och C nickar vidare. Förnöjt. Med ny höjd skatt. Utan dugligt försvar.

Kort sagt: Sverige ger upp!

De ska ju ändå dö

"De ska ju ändå dö" uttalades av Folkfrontens (PFLP:s) operationschef Wadie Haddad till svensken Gunnar Ekberg, när Haddad beskrev de palestinier som skulle utföra sabotagen/självmordsdåden gentemot Israel i början av 1970-talet. Synen på sina undersåtar var med andra ord cynisk.

Uttalandet har sedan blivit titeln på den bok Ekberg har skrivit: De ska ju ändå dö: Tio år i svensk underrättelsetjänst som nyligen kom som ljudbok, inläst av Christian Arnet. Boken publicerades ursprungligen 2009.

---

Gunnar Ekberg träffade Wadie Haddad i egenskap av underrättelseofficer inom det som har blivit känt som IB (senare kallat GBU, därefter SSI -- och numera KSI). Varken Haddad eller den svenska vänstern kände till att Ekberg arbetade för IB för att inhämta uppgifter till Sverige -- och senare även till Israel.

Ekberg hade för IB sedan många år infiltrerat den svenska vänsterrörelsen genom att gå med i svenska vänsterorganisationer med kopplingar till Kina, Sovjetunionen och flera palestinska rörelser.

Att Ekberg hade gjort värnplikten som röjdykare sågs som en positiv sak av den del av vänsterrörelsen som såg som sina uppgifter att med slagord, pengar och handling stötta den militanta palestinarörelsen i mellanöstern.

Ekberg fick som aktiv inom vänstern flera uppdrag i mellanöstern, bland annat att träna och förbereda palestinska dykare för en attack mot en större båt med civila, med målet att sänka fartyget och döda så många som möjligt. 

---

Eftersom Ekberg kunde läcka terroristernas planer kunde de civila räddas, men dock inte fartyget.

Det här var en tid när palestinska organisationer kapade flygplan, överföll och dödade israeliska OS-deltagare vid OS i München och genomförde en rad andra terrorattacker runt om i världen.

---

Gunnar Ekbergs arbete avslöjades i den så kallade IB-affären när Jan Guillou och Peter Bratt hängde ut flera medarbetare i underrättelsetjänsten med namn och bild i tidskriften Folket i Bild (FIB) 1973.

Underrättelsemannen Håkan Isacsson hade läckt uppgifterna om IB som låg till grund för artiklarna i FIB.

---

Som journalister var Guillou och Bratt inte helt konsekvensneutrala, om man säger så. Guillou var djupt insyltad i palestinarörelsen och hade t ex i ett skede (innan publiceringen) skrivit ett brev riktat till en högt uppsats person i mellanöstern och där pekat ut Ekberg som just infiltratör och krävt att denne skulle förhöras.

Hade Haddad trott på Guillous uppgifter kan man vara rätt säker på att Ekberg hade dödats.

Men av någon anledning hyste Haddad större förtroende för Ekberg än Guillou i det läget.

---

Både Guillou och Bratt hade dessutom starka sympatier för icke-demokratiska stater. Bratt ursäktade DDR och menade att det var ett ekonomiskt jämställt land. Guillou höjde parallellt Irak till skyarna.

---

Men nog var IB-affären en stor sak. Men kanske inte på det sätt som FIB avsåg. Guillou och Bratt dömdes till fängelse för spioneri och IB försvann knappast -- men blev däremot en officiell, icke-hemlig del av den svenska underrättelsetjänsten. Än i dag är KSI:s arbete förvisso hemligt i detalj, men något annat vore heller inte rimligt.

---

Boken De ska ju ändå dö: Tio år i svensk underrättelsetjänst ger en enastående insyn i en svensk underrättelseofficers arbete -- och inte minst en ovärderlig bild inifrån den svenska ofta mycket märkliga dåtida vänsterrörelsen vars doktriner och mässande både var världsfrånvänt och i flera fall direkt fientligt gentemot den svenska samhället.

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.
  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Sport

Politikerbloggar