Logga in

Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

När blodprovet var dåligt

Diagnoser verifieras i bästa fall av noggranna laboratorieanalyser såväl som genom kliniska undersökningar. Men vad händer när du får ett jobbigt besked, en besvärlig diagnos? 

När jag för lite mer än ett år sedan med snabba steg tog mig ut från det provisoriska labbet, som vi studenter hade varit i för att ta prover på varandra, var jag nervös.

Jag hade nämligen fått ett resultat på ett blodprov som sa att jag låg på gränsen för att ha diabetes. Det visade sig senare att provet var, som det heter, falskt positivt. Det vill säga, gav ett resultat som inte stämde med verkligheten.

Vi hade testat blod-glukos, urin-glukos - och det som heter HbA1c på varandra, för att lära oss procedurerna och de verktyg som finns för detta.

Det var HbA1c som spökade för mig.

När glukos reagerar med hemoglobin (som finns i de röda blodkropparna vilka transporterar syre) bildas HbA1c - så kallat glykerat hemoglobin. Har du mycket glukos i blodet - har du också ett högt HbA1c.

HbA1c mäts för att se hur blodsockerhalten har varit under en längre tid - upp till tre månader tillbaka från provtagningstillfället sett.

 

Nåväl. Mitt värde var högt. Var jag sjuk? Hur skulle mitt liv förändras, skulle jag dö i förtid? Ja, alla de där tankarna kom faktiskt. Och det började snurra i huvdudet. Jo, jag hade ju ätit rätt onyttigt sista tiden, inte motionerat som jag tänkt. En del godis, någon öl här och där...hade det blivit.

Jag bokade omedelbart en tid hos min hälsocentral och berättade om det höga värdet. Till saken hör att allt detta sammanföll med en pluggperiod - jag hade en tung tenta (kanske programmets tyngsta tenta) att skriva inom 14 dagar. Knappast en perfekt situation. Oj, vad det var synd om, tyckte jag.

Min hälsocentral reagerade föredömligt och jag fick ta alla relevanta blodprover, inklusive nytt HbA1c, glukos, blodfetter med mera.

Allt var bra, proverna var till och med rätt låga allihop. Jag var frisk, hade inte diabetes - inte ens i närheten.

Läkaren skakade på huvudet.

 

Vad hade då hänt? Svaret: Amatörernas eftermiddag.

Misstag görs och ska göras under läkarprogrammets gång.

Det var nämligen så att mitt blodprov hade liksom fastnat i den apparat där det mättes och gav ett "error-meddelande". Vi stoppade in det igen och den gången gick det bra. Kanske mätte apparaten mitt prov en och en halv gång. Jag vet inte, men fel blev det.

Även om jag naturligtvis hade varit utan denna besvärliga tid, gav den mig ändå en annan förståelse för den som har fått ett besked om en allvarlig sjukdom. Jag levde så att säga själv med föreställningen om att jag kanske var sjuk och vilka omställningar jag skulle behöva få leva med.

Jag lever naturligtvis inte med föreställningen om att jag inte skulle kunna drabbas av sjukdomen eller andra sjukdomar - de allra flesta blir ju faktiskt sjuka förr eller senare på något sätt. Men den här gången gick jag fri - och fick en extra dos insyn i hur det kan vara att tro att man har en allvarlig sjukdom.

Till saken hör att många lever med diabetes och sjukdomden kan vara besvärlig att leva med, den kräver mycket engagemang av den som har drabbats.

 

Jag ska inte gå in på några detaljer om diabetes (det är bara att googla eller klicka på länkarna nedan), men jag vill ändå rekommendera några saker mer generellt och kanske låta lite tråkig på köpet: Gå inte upp för mycket i vikt, motionera, drick inte för mycket alkohol och ät inte för onyttigt.

Har du fyllt säg 40 - varför inte ta dig till hälsocentralen, kanske kolla blodtryck och blodsocker? Det är bara min och endast min reflektion.

 

Typ 2-diabetes är en ökande folksjukdom där prevalensen i Sverige idag är ca 4–5 %.

En annan variant av diabetes är den som kallas typ 1.

Viktigt att komma ihåg. En diagnos som diabetes ges av vården endast efter att utbildade personer har tagit proverna, och det räcker inte endast med ett högt glukosvärde i blodet. Åtminstone ett ytterligare prov ska tas och/eller ett förhöjt HbA1c.

Bloggen stängs!

Toppenkul har det varit Jag nåddes i går av beskedet att VT:s externa bloggar (eller vad nu kallas) ska stängas ned. VT går åt ett annat håll. Min blogg och de andra kommer inte att vara kvar.

Tråkigt, tycker jag, då det har varit roligt att skriva om läkarstudierna från Sundsvalls sjukhus och lite extra tråkigt känns det i och med att jag har cirka 120 dagar kvar på utbildningen. Det hade varit roligt att få ta bloggen hela vägen fram till examen, så att säga.

Jag har ju också skrivit om andra saker och lagt en viss tyngd på säkerhets- och försvarspolitik. Ämnen som återigen blivit aktuella för gemene man, även om medierapporteringen ofta haltar generellt. En del kultur i form av några recensioner och betraktelser har det även blivit.

---

I början skickade VT (eller koncernen) statistik på hur många som läste bloggen. Läsarna varierade rätt stort, men senaste åren har jag ingen information därom.

Men jag har sett att några texter som jag har skrivit har delats på twitter och där rönt en viss uppmärksamhet, något som känts roligt.

Jag intervjuade en fd underättelseofficer om en rysk övning, vilket nådde många läsare. LÄS HÄR. Jag skrev även om SvD:s rapportering av Operation Örnen 2014 och även den delades flitigt. LÄS HÄR.

---

Jag skrev också något som nog får betecknas som en nyhet, när jag intervjuade polisen Lisa Koblanck om prover som visade på knarkpåverkade på en strandfest i Västervik. LÄS HÄR. Att jag skrev en nyhet blev väl inte helt populärt från VT:s sida, men så var det i alla fall, och tidningen skrev sedan om saken för egen räkning. Anledningen till att jag kom i kontakt med LK var att jag såg hennes twitteruppdatering om saken. Twitter är för övrigt en mycket god ingång för tips såväl lokalt som nationellt.

---

Jag ska passa på att tacka chefredaktör Christoffer Nielsen för möjligheten att ha bloggen på VT.se. Det har varit väldigt roligt och eftersom jag är en skrivande person har det varit ett bra (men ibland lite väl tidsödande sätt) att tänka på annat än läkarstudierna.

Jag dyker nog upp någon annanstans som skribent framöver då det är svårt att släppa skrivandet.

---

Här är mina två första texter jag skrev på bloggen som gav en viss ingång till mitt studieval, att börja läsa till läkare "på gamla dar".

Första.

Andra.

---

Kort sagt: Det har varit toppenkul att ha bloggen -- tack för mig!

Termin 11: On it's way!

Likt en rymdraket tillsynes evigt resande till främmande planeter -- så har det nog lite känts ibland att gå Läkarprogrammet för mig.

Till slut är raketen på väg tillbaka mot jorden. Jag är med andra ord inne på T11, den sista terminen på den här fem och halvt år långa utbildningen.

Det är en lätt svindlande känsla -- och jag kan nästan inte vänta på att få börja arbeta som läkare.

Men först ska terminen som innehåller framförallt gynekologi, obstretrik och pediatrik genomföras.

---

Introduktionsveckan (förra veckan) betades av i raskt tempo och jag gjorde min första gynundersökning på tisdagen och tränade barn-HLR på onsdagen. Ständigt nya utmaningar. Övning. Teori. Övning. Teori.

Vecka 2 (nu) innehåller barn och ungdomspsykiatri, ett ämne som intresserar mig, men som är knepigt och känsligt.

Hej och hå. Full fart. Etc. Med mera. Och så vidare.

---

Sundsvall är sig likt, men onekligen är vintern även här i Västernorrland riktigt mild. Lite slask ena dagen, lite knagglig is på gångvägen den andra.

Just nu pågår i mig en slags omställning, kan man väl säga, från den fria "forskningen" med examensarbetet under T10 mot lunken på kliniken och kvällsstudierna.

På måndag är det jag och studentkollega som står i givakt på förlossningen, redo att hjälpa till/assistera/observera ett barns födelse. Livet på läkarprogrammet i ett nötskal.

De fria jägarförbanden - få berättar

Det fria kriget I april 1992 kunde Dagens Nyheter med text och bild berätta om hemliga sabotageförband under andra världskriget som fram tills dess mycket få hade hört något om. Artikeln med rubriken "Svensk gerilla under kriget - nya fakta avslöjar kommandogrupperna" var en stor överraskning - men vad hände med informationen sedan? Inte mycket. Svenska specialförband då och nu omgärdas av stort hemlighetsmakeri. Artikeln i DN skriven av Carin Stenström rekommenderas och den nås genom DN Arkiv tillgängligt för prenumeranter.

---

De som i texten kallas en hemlig svensk gerilla, eller mer formellt "de fria jägarna" utbildades mitt under andra världskriget bland annat för att genomgöra sabotage och likvidering av fientliga nyckelpersoner. Utbildningen var svår men angelägen givet att Sverige befanns sig på randen till krig. Planen var att dessa fria jägarförband skulle finnas som lokalförsvarsförband och fältförband.

---

Det som gör artikeln särskilt intressant är att en av de som tjänstgjorde inom organisationen kommer till tals, Halvar Danils (bosatt i Åtvidaberg då, men numera avliden). Han blev 1944 utsedd att utbilda dessa jägarplutoner inom milo IV (ett specifikt militärdistrikt). Mellan åren 1944-47 ska Danils ha utbildat en stab och sex fria jägarplutoner. Förbanden utbildades med andra ord även efter krigsslutet.

Utbildningen ska ha genomförts i Malexander i Östergötland.

Halvar Danils berättar att det största problemet var att hitta lämpliga soldater, då de fysiska och mentala påfrestningarna vida översteg normal soldattjänstgöring.

---

Halvar Danils berättar också att verksamheten byggdes upp i nära samarbete med västländerna och här nämns särskilt OSS (föregångare till CIA). Danils konstaterar:

"Vi hade anmärkningsvärt större och bättre resurser än försvaret i övrigt."

Sedan dras ytterligare paralleller mellan Sveriges samarbete med väst under andra världskriget och därefter, trots att Sveriges officiella hållning (i alla fall gentemot svenska folket) var att landet var alliansfritt i fred och neutrala i krig.

---

Men mycket lite fördjupning kring dessa fria jägare (som en slags föregångare till nuvarande Särskilda Operationsgruppen SOG) och samarbetet med västländer har efter artikeln nått svensk dagspress.

1996 publicerar Göteborgs-Posten artikeln "Jag var med i Sveriges hemliga gerilla - 50 år efter kriget bryter Johansson tystnaden" där ytterligare en "fri jägare", Allan Johansson, berättar hur han lärde sig att, som det beskrivs i artikeln: "sabotera, mörda och kidnappa."

Johansson utbildades i Bohuslän och Dalsland och även i det här fallet beskrivs utbildningen som synnerligen tuff. Målet var att operera bakom fiendens linjer. Jag citerar ett stycke som visar hur en övning kunde se ut (beskriven av Johansson):

"Jag tillhörde grupp Håkansson. Vår chef, Håkansson, var kapten på I15 i Borås och hade hand om utbildningen. Vi var sex plutoner, cirka 150 man. Förläggningen i Smeberg låg knappt en mil från norska gränsen. Slutövningen var stenhård. Soldaterna tog sig till fots genom skogarna, över de frusna sjöarna från Smeberg till Bäckefors i Dalsland. Det tog sex dagar.
Soldaterna rörde sig i känsliga trakter. Bara några mil bort fanns tyskarna i det ockuperade Norge. Varje grupp hade en radioaapparat. Den bestod av tre delar och sattes ihop varje gång den skulle användas. Vi fick avlyssna, sända fick bara göra på vissa tider. Annars skulle vi avslöja oss. Vi hade också brevduvor som vi använde för att meddela staben när uppdragen var utförda. Partisanerna tog sig fram i skogarna och på skogsvägar. De skulle förflytta sig så osynligt som möjligt. Striderna och överfallen skedde på nätterna. Tidig morgon användes till spaning."

Artikeln i GP är omfattande och mycket läsvärd.

---

När Carin Stenström återvänder till ämnet i Dagen i september 1996 konstaterar hon att Danils och hon själv trodde att berättelsen i DN, 1992, skulle leda till viss uppmärksamhet. Men de kunde tvärtom konstatera att allt förblev ganska tyst (förutom artikeln i GP då). Hon avslutar sin text i Dagen så här:

"De fria jägarna hade ett speciellt kännetecken på uniformen, en grön snodd. Jag frågade Halvar Danils om han inte av militära kollegor, fått frågor om vad snodden stod för. - Nej, aldrig, man frågar inte.

Så kan man nog sammanfatta den maktkultur som uppenbarligen har ett stort utrymme för hemliga nätverk, brödraskap och regelrätta organisationer. Man frågar inte. En svensk tiger, också när sanningen är uppenbar."

Bortkastade skattepengar

Dina pengar  

På DN Debatt i går presenterar Sven-Erik Österberg, ordföranden för Delegationen för korrekta utbetalningar från välfärdssystemen sex förslag om hur felaktiga utbetalningar ska motverkas.

Sedan 2005 har 300 miljarder betalats ut fel.

Per år innebär det, enligt beräkningarna, minst 11, kanske 18, eventuellt 27 miljarder kronor slussas iväg fel varje år.

18 miljarder per år är den siffra som delegationen använder som mest trolig.

---

Hur ska man då förstå siffran? Miljarder blir lätt abstrakt.

Ta budgeten för Västerviks kommun i jämförelse på en bit över 2 miljarder kronor.

Eller Uppsala kommun, Sveriges fjärde största stad, som har en budget för 2019 på 11,9 miljarder kronor.

---

Med andra ord: en storstad och en liten stad tillsammas uppnår inte i budget den totala summa som staten kastar bort av medborgarnas pengar på felaktiga utbetalningar.

Statens hantering av skatteintäkter är således: katastrofalt dålig.

Avgå alla

Materielkrisen Materielkrisen i Region Uppsala och i de andra regioner som har samma upphandlingsavtal blev ett faktum i början av oktober. Enligt Dagens Medicin har 480 operationer ställts in på grund av krisen. Förvirring råder ännu och en utredning ska visa vad som gick fel.

Helt kort: Att Regionerna inte kan upphandla ett redigt avtal kring materielförsörjningen är katastrofalt både avseende vården i sig, men också avseende medborgarnas förtroende kring den offentligt finansierade och politiskt styrda sjukvården. Har i övrigt inget gott att säga om Apotekstjänst.

---

Krisen är ett tydligt tecken på att sjukvården behöver en sammanhållen totalförsvarslösning både för materiel och läkemedel. Det ska inte kunna uppstå en nationell, regional eller lokal brist på materiel eller läkemedel. Inte i Sverige, 2019, om det inte är mycket särskilda omständigheter som större samhällskriser och krig. Dit räknas inte dåliga avtal.

---

I övrigt måste tjänstemannansvar återinföras och politiker stå sitt kast, med andra ord avgå med omedelbar verkan. I övrigt måste media granska, i meningen avkräva svar och inte bara rapa upp politiska plattityder.

---

I går kom ytterligare ett exempel på hur fjompigt allt är. Under rubriken "Leveranserna måste börja fungera" (obs SVT har ändrat sin rubrik) rapporterar SVT Uppsala hur Varuförsörjningsnämnden resonerar. Nämnden är gemensam för Dalarna, Västmanland, Södermanland, Uppsala och Örebro och arbetar för att materiel ska finnas på plats.

Ingressen till artikeln (min selektiva fetmarkering): "Om inte leveranserna av sjukvårdsmaterial har kommit i ordning i januari kommer Apotekstjänst mista en femtedel av leveranserna till Region Uppsala och de andra regionerna. Det beslutade Varuförsörjningsnämnden under måndagen, rapporterar Dagens medicin."

---

Förlåt, vad?

Mista en femtedel av leveranserna för att regionerna vänder sig till annan leverantör? Januari?

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

---

Det ska inte ens uppstå en materielkris. Gör om avtalet omedelbart. Det hela rör inte en allmän intresseförening som viker pappersplan, utan sjukvården i fem regioner, inställda operationer, ökat lidande, längre vårdköer, frustration och tappade förhoppningar på ett fungerande svenskt samhälle.

Avgå alla.

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.
  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Sport

Politikerbloggar