Logga in
Logga ut

Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

Overkligt, på något sätt

Termin 9 på Läkarprogrammet. Hur ska jag undvika floskler, som att tiden den rusar eller hur hamnade jag här?

Höstterminen 2014 påbörjade jag termin 1 på Läkarprogrammet vid Umeå universitet och nyligen, januari 2019, påbörjade jag termin 9.

Numera genomförs de kliniska studierna vid Sundsvalls sjukhus i region Västernorrland.

 

Känslan är ändå rätt overklig. Jag har ju inte rott detta "garguantiska" projekt i land, men onekligen har jag kommit en bit på vägen. Utbildningen sträcker sig över elva terminer.

Det rör sig som ett projekt som helt har ställt min vardag på kant, kan man väl säga - och som ger mig möjlighet att omforma mitt framtida arbetsliv.

Jag brukar legitimera (är det rätt ord?) nystarten, eller kanske omstarten, eller omtaget med att jag bara lever en gång.

 

Det är klart att det är roligt och utmanande att börja om, att se världen inte bara med journalistens eller humanistens ögon, utan i stället korsa vägen se världen på ett annorlunda sätt - men det är samtidigt en massa slit, och även om jag längtar och verkligen ser fram emot den dagen jag kan arbeta som läkare, tar det ibland emot.

Jag tror att den största skillnaden mellan tiden innan läkarprogrammet och nu är att jag till viss del tänker annorlunda. Med det menar jag inte att jag inte tänker som förr, men att ett för mig nytt tänkande lagts till vid sidan av de sedan tidigare intränade förhållningssätten.

Detta upplever jag knappast som något dramatiskt, men som något som är en realitet.

 

Vägen fram är lång och slingrig. Läsa, lyssna, gå bredvid: repetetio est mater studiorum.

Det som håller mig engagerad är den framtida, verkliga uppgiften:

1: Aldrig skada.

2: Om möjligt bota.

3: Ofta lindra.

4: Alltid trösta:

Läs mer HÄR.

 

Att vara verksam som läkare är ingen liten sak. Ansvaret. Lyhördheten. Besluten.

 

Termin 9 innehåller kurser om ögon, öron-näsa-hals, psykiatri, neurologi - samt personlig utveckling. 

En fräckis till julen?

Det är tyvärr rätt sällan jag har tid att förkovra mig i humaniora numera. Men i och med att Slavoj Zizeks bok Zizek om Lacan fanns nära till hands läste jag ett halvt kapitel i all hast. Zizek är outgrundligt rolig - men jag håller kanske mer sällan med honom.

Nåväl, det var i Zizeks bok jag fann fräckisen, som tror jag, har östeuropeiskt ursprung. Fräckisen är, tycker jag, rörande och mer livsbejakande än vad man kanske skulle kunna tro när ordet ”fräckis” kommer på tal.

Jag skulle inte säga att jag är en person som brukar dra vitsar och än mindre fräckisar. Bara tanken på det senare gör att jag skruvar lite oroligt på mig.

Jag kan inte återge fräckisen ordagrant från boken, utan förmedlar det jag minns.

 

En alldaglig man och Cindy Crawford har råkat ut för ett skeppsbrott och har hamnat på en öde ö.

De har rätt tråkigt, det finns inte så mycket att göra, men livets begär tränger sig liksom på.

Mannen tycker det vore kul att få till det med Cindy. Cindy själv är kanske mindre intresserad, men de är ju alldeles ensamma och ingen räddning finns i sikte.

Efter en viss tid blir det som det blir och de får de till det.

Efteråt är mannen vemodig och Cindy frågar vad det är för fel, var det inte bra, var det något som blev fel?

Mannen svarar först svävande, han vill kanske inte riktigt säga som det är. Men till slut frågar han om inte Cindy kan klä ut sig till mannens bästa vän sedan 30 år.

Cindy undrar vad det är för perverst drag mannen har och känner inte för att klä ut sig till mannens kompis.

Men mannen fortsätter vara tung i sinnet och Cindy bestämmer sig till slut för att klä ut sig till mannens bästa kompis.

Mannen lyser upp och börjar engagerat berätta att han har haft sex med Cindy Crawford.

 

Vad är då sensmoralen?

Vänskapen naturligtvis! Den är viktig.

Jag kom att tänka på det nu i jultider, en högtid där familjen samlas. Jag passar nu också på att tänka på alla vänner som jag har haft, men som jag så sällan har kontakt med i dag. Jag är rätt dålig på att ha kontinuerlig och god kontakt med kompisar. Där vill jag bättra mig.

Vilket värde har KSI?

I ett mycket läsvärt blogginlägg av Jägarchefen beskrivs hur Försvarsmakten kommunicerar kring Transportstyrelsens bristande hantering av hemlig information, vilket uppdagades 2017.

Det finns anledning, tycker jag, att dra Jägarchefens resonemang lite längre.

Resonemanget som kommer till ytan i blogginlägget är att Försvarsmakten förmedlar två grundläggande perspektiv kring det som har hänt:

  1. De personer inom Försvarsmakten som har skyddsidentiteter bedöms som röjda i och med hur Transportstyrelsen hanterat deras uppgifter. Bedömt rör detta framförallt KSI (Kontoret för särskild inhämtning) och den personbaserade inhämtningen av försvarsunderrättelser.
  2. Försvarsmakten anser dock att detta a) ”inte märkbart påverkat försvarsunderrättelseförmågan”, och att detta b) ”inte haft någon påtaglig påverkan på Försvarsmaktens samlade operativa förmåga”.

 

Den fråga som inte avhandlas explicit i blogginlägget är hur Försvarsmakten förhåller sig till KSI – vilket värde ser Försvarsmakten i det arbete som en rad individer med skyddsidentiteter gör och har gjort?

 

För om de är röjda – dvs de kan inte fortsätta göra jobbet och nya personer måste vaskas fram, rekryteras, utbildas, tränas, testas – men förlusten av dem inte medför någon märkbar påverkan av försvarsunderrättelseförmågan eller någon negativ inverkan på den samlade operativa förmågan, vad ger/gav deras insatser Försvarsmakten? Ger deras arbete bara lite extra krydda till redan existerande, tunga underrättelser inhämtade från FRA eller från annat underrättelseorgan? Eller kort sagt: är deras arbete av ringa betydelse på det stora hela? Det är lätt att tro det utifrån punkt 2 ovan.

 

Frågorna ska inte tolkas som att det är min uppfattning att deras arbete är av ringa betydelse. Min uppfattning är en annan. Frågorna initieras endast av hur Försvarsmakten kommunicerar kring läckan från Transportstyrelsen.

 

Min egen bild av läckan från Transportstyrelsen har inte ändrats sedan jag skrev om det tidigare HÄR.

Lata journalister ...

Är journalistiken döende? Ibland har jag svårt att tro något annat.

Svensk media har mer eller mindre abdikerat från att granska landsting och vård.

Jag tänker på den egna, redaktionella granskningen – inte de rapporter från IVO eller pressreleaser från landstingsledningar som bekvämt hamnar i knät hos en reporter.

Jag tänker på den granskning som bygger på kontakter inom vården och landstingen – som ger en bild av vad som faktiskt pågår, hur sjuksystrar, läkare – och alla andra anställda mår.

Och hur patienterna har det, naturligtvis.

 

Upsala Nya Tidning som jag arbetade för i somras - som ett exempel - har en mycket sparsam bevakning av vården – detta trots att Uppsala är Sveriges fjärde största kommun och trots att ett av Sveriges största och viktigaste universitetssjukhus ligger i staden. Det händer saker på Akademiska – och i regionen. Men bevakningen?

Däremot rapporterade UNT fullödigt om att kommunpolitikern Stefan Hanna uteslöts ur Centern med artikel efter artikel efter artikel – sajten fullkomligt exploderade med artiklar med olika perspektiv på saken: Vad sa Hanna själv, varför petades han, vad sa hans vänner, fiender …

Visst, en systematisk granskning var väl bra.

Samtidigt gick Akademiska upp i stabsläge – inställda operationer. Osäkert för patienterna? Vårdgarantin? Vad innebär en inställd operation för en specifik patient? Hur är situationen på Ackis? Vad händer? Varför stabsläge? Vad säger läkarna? Sjuksystrarna? Patientföreningar, läkarförbundet, vårdförbundet? Vad kan vi förvänta oss nu? Varför brister det om och om igen?

Vad blev det – en artikel?

Runt om i Sverige krisar vården, bristen på sjuksköterskor är stor överallt, bristen på läkare likaså. Vårdplatserna minskar. Media skriver om … något annat. Eller i bästa fall om en pressrelease från landstingsdirektören.

Så här: Vet du som läsare av din lokaltidning hur många sjuksköterskor som fattas på ditt sjukhus? Vilken vård har försvunnit från sjukhuset och varför? Hur många läkare fattas? Hur långa är väntetiderna? Hur många vårdplatser finns det? Vet du sedan något om hur de som arbetar på ett sjukhus mår – och har du någon bild av hur kroniskt sjuka har det? Fungerar diabetesvården på vårdcentralerna? Har du någon aning?

 

Vården rör oss alla och hålls upp av en engagerade välutbildade personer som gör allt – dygnet runt.

 

Jag brukar skämta och säga att det är lika svårt att bevaka vården som den militära underrättelsetjänsten. Men den senare kan i alla fall hänvisa till rikets säkerhet när man frågar. Vårdens representanter har inget sådant – även om sekretessen inom vården är helig (men gäller naturligtvis patienten).

Vården är svårgranskad. Det är ju också så att personer som tar sig ton inom vården och inte har stöd från fack eller ledning kan ha det motigt efteråt. Något som i sin tur också behöver granskas.

Som journalist har jag många gånger intervjuat personal som kritiserat organisationen.

Vid säg femtio gånger fler tillfällen har jag fått engagerade tips anonymt:  ”så här är det, du bara måste skriva om det, prata med den och den, säg si och så … jag kan inte säga något, jag är anonym. Och du kan inte nämna att du hört detta när du frågar den och den.”

Det respekteras alltid till 100 procent.

Men det blir ofta svårt att skriva.

 

A och O – rent principiellt – är att landstingsvården, dess organisation, ledning och struktur utgörs av en offentlig förvaltning. Den är skattefinansierad av oss alla för oss alla.

Genomlysning är inte bara något viktigt, utan en grund för att medborgarna ska förstå vad som händer, hur vården fungerar (och inte fungerar), och till syvende och sist för att vi på riktigt ska kunna ta ställning till de val som politiker gör kring vår vård.

 

Media behöver göra mer. Lata journalister är nästan det värsta jag vet.

Läkarprogrammet: Början på slutet?

Rubriken speglar den pågående terminen - men säger kanske också något om läkarprogrammet.

Terminen (T8) går mot sitt slut. Just nu pågår sista veckan av tre på hudkliniken vid Sundsvalls sjukhus. Placeringen där är mycket bra och frågan är om inte just hud, vid sidan av handkirurgin, är den i alla avseenden trevligaste placeringen så här långt under programmet.

Det säger väl en del om hur bra jag upplever just den här terminen då både hud och handkirurgi betas av under denna höst/vinter.

Det kan måhända låta en aning ytligt att så betona "trevligt", men hur mottagandet är på den klinik där jag är placerad kan inte överskattas. Desto trevligare det är, ju mer välkommen känner jag mig ju och desto roligare och öppnare känns det. Det blir lättare att ställa frågor till läkarna om det är högt i tak, enklare att prata med sjuksystrarna, mindre forcerat med patienterna, osv.

 

Nästa vecka och de efterföljande två är de sista på terminen innan juluppehållet. Placeringen är på infektion. Det verkar, vad jag har hört, vara intensivt och spännande.

Tentorna på Läkarprogrammet är alltid helterminstentor och kommer alltid efter julen (på höstterminerna förstås). Hur ledig du kan vara beror således på hur mycket du har kvar att läsa in under julen. Detta varierar stort studenter emellan. För egen del kan jag erkänna att jag läser mer under "julledigheten" än jag någonsin skulle vilja.

Sådant är livet.

 

Början till slutet?

Jovars. En ljusglimt av livet bortom läkarexamen kan jag väl ibland skönja. Så även om vintermörkret här i Västernorrland ibland kan göra det lite svårt att se just ljuset.

De tidiga morgnarna, med promenaden till sjukhuset ger mycket, men ofta är det dessvärre rätt mörkt vid hemgång.

Har ibland svårt att förstå varför våra förfäder vandrade norrut...

 

Funderingar kring val av specialitet?

Har egentligen inte kommit så långt där. Men det var mycket givande med den vårdcentralsplacering om två veckor som vi alla har genomfört den här terminen. Jag ordnade på egen hand en placering på en synnerligen välorganiserad vårdcentral i Västmanland.

Där fanns flera specialister, ST-läkare och AT-läkare. Därtill sjukgymnaster, arbetsterapeut, kurator, sjuksyrror, uskor och sekreterare.

Det var otroligt givande två veckor - där jag från och till blev riktigt integrerad i verksamheten och kunde genomföra mindre operationer, möta patienter, granska EKG:n, följa med på hembesök, mm, etc, osv.

Kanske seglade rollen som distriktsläkare där och då upp som ett möjligt framtida alternativ?

Det är dessutom bra arbetstider - och jag gillar den vardagliga lunken, träffa vanligt folk. Och sen bredden på åkommor och problem. Intressant, helt klart.

Men det där med att vara på sjukhus, förstås...

 

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.
  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Politikerbloggar