Logga in
Logga ut

Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

Recension av Homeland säsong 7

- - - varning för några spoilers - - - 

Den första säsongen av Homeland är en av de bästa enskilda säsongerna på TV, någonsin. Säsong 1 uppskattas inte bara av oss som hyser ett särskilt intresse kring underrättelse- och säkerhetsfrågor, utan slår an något allmänmänskligt som gör serien tillgänglig för flertalet. Förmodligen beror detta på att seriens karaktärer är nyanserade, komplexa – de drar åt flera håll samtidigt, de känner sig splittrade, tvivlar och kämpar med rätt och fel både professionellt och privat.

Därefter har serien varierat i kvalitet. För egen del håller jag även säsong 2 och 5 högt.

Seriens skapare har under åren hållit ett finger i luften och det som inledningsvis handlade om USA:s relationer i mellanöstern – sociala, militära, politiska, och hur islamistisk terror påverkade och motarbetades av CIA, har förskjutits mot Ryssland. Närmare bestämt hur Ryssland, i serien, använder dubbelagenter, spioner, påverkansarbete – och allt det som går under beteckningen ”aktiva åtgärder”.

Under säsong 7 blommar denna problematik ut – vilket också står i paritet till en stor del av den diskussion som nu förs i USA och alltmer börjar oroa inte bara de amerikanska underrättelseorganen utan även sprids i mainstreammedia och bland delar av befolkningen. USA:s biträdande justitieminister Rod Rosenstein utsåg i maj 2017 den förre FBI-chefen Robert Mueller att utreda Rysslands inblandning i det amerikanska presidentvalet. Flera gripanden har genomförts i kretsen runt Donald Trump. Att rysk underrättelsetjänst genomförde påverkansoperationer råder det knappast något tvivel om och sociala medier har pekats ut som ett verktyg, detsamma gäller för Wikileaks som spred skyddad information från demokratiska partiet.

 

I Homeland säsong 7 presenteras en världsbild där en kvinnlig president sitter vid makten, hon har fängslat en rad personer från de inhemska underrättelse- och säkerhetsmyndigheterna, som hon menar har motarbetat henne på ett illegalt sätt. Parallellt återfinns en närmast militant motståndsrörelse som arbetar med propaganda och illvilja emot henne. Som grädde på moset uppdagas att en särskilt illistig del av den ryska militära underrättelsetjänsten GRU aktivt och med hjälp av nyttiga idioter och ett välplacerat nätverk gör allt för att underminera presidenten.

I centrum för allt detta återfinns vår hjälte, den tidigare CIA-operatören, den numera arbetslöse, bipolära ensamstående mamman Carrie Mathison (Claire Danes) – som bor hemma hos sin systers familj. Hela hennes tillvaro präglas av att på eget bevåg och med mycket illegala metoder utreda misstänkta saker kring presidenten och hennes krets. Allt medan hon granskar, utreder och blir lurad – så förlorar hon allt mer greppet om sin vardag – och sin lilla dotter.

Flera avsnitt kan kokas ned till att handla om hur en utarbetad mamma, med psykisk sjukdom, gör allt för ”saken” medan vardagen allt mer faller samman. Allt detta fångas på ett träffsäkert om än tillspetsat sätt.

För oss som med oroad blick följer utvecklingen i Ryssland – den inhemska repressionen mot det fria ordet, förföljelserna av oliktänkande, homosexuella – och den kraftfulla militära upprustningen, de alltmer utåtriktade krigsövningarna och krigföringen i östra Ukraina och i Syrien, skulle kanske kunna lockas av temat i Homeland säsong 7.

Men det blir lite mycket.

Inte för att de så kallade aktiva åtgärder som dramatiseras alltid är långt ifrån de beskrivningar som finns att ta del av från reella händelser, utan för att det går för snabbt, det blir för slarvigt – manierat.

Rysk underrättelsetjänst var seriens fokus redan under säsong 5 (som utspelade sig i Berlin), men där fanns en mer realistisk och mindre förenklad bild av den ryska underrättelsetjänstens arbete. Nu går Homeland ”all in” – allt i GRU:s/SVR:s verktygslådor ska bygga upp säsongens dramaturgiska vändningar.

Allra värst, direkt undermåligt blir det under säsongens två sista avsnitt, som till stor del utgör en hemlig underrättelseoperation med amerikanska specialsoldater och skarpladdade vapen i Moskva.

Mycket tyder på att både amerikaner och ryssar har agerat på motsatt sidas territorium under kalla kriget i hemliga operationer, men knappast som här – där både operationens initiering, relativa misslyckande och reträtt är som hämtad ur en riktigt usel B-film.

Dessutom inleds ett smärre underrättelse-inbördeskrig i Moskva mellan GRU (den militära underrättelsetjänsten) och SVR (ryska federationens yttre underrättelsetjänst) som är närmast löjeväckande. Det hela är initierat av den amerikanske presidentens säkerhetsrådgivare som på plats i Moskva lyckas utpressa SVR:s chef.

Nåväl, hur serien slutar i detalj ska jag kanske inte avslöja, men man kan lugnt konstatera att säsongen avslutas – överraskning! –  med en klar öppning för fortsättning. Och redan nu diskuterar seriens skapare säsong 8. Frågan är om det här kanske ändå var min sista säsong av Homeland. Å andra sidan är den karaktär som fantastiska Claire Danes har mejslat ut mycket svår att släppa.

Mer hjälp från FRA >> polisen

Enligt regeringens proposition 2018/19:96 - följande förslag till lagtext:

"Förbud mot användning av uppgifter 1 §    Uppgifter i underrättelser som Försvarets radioanstalt rapporterat till en annan myndighet i enlighet med lagen (2000:130) om försvarsunderrättelseverksamhet får inte användas för att utreda brott.

Tillgång till uppgifter 2 §    De brottsbekämpande myndigheterna ska se till att tillgången till sådana uppgifter som avses i 1 § begränsas till vad var och en behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Det ska särskilt beaktas att uppgifterna inte får användas för att utreda brott.

Tillsyn 3 §    Bestämmelser om tillsyn över Polismyndighetens och Säkerhetspolisens tillämpning av denna lag finns i lagen (2007:980) om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet."

 

Information som inhämtats inom ramen för försvarsunderrättelser ska således inte användas för att utreda brott. Frågan som sådan är inte ny och liknande lagstiftning finns i andra länder.

 

Det finns en rad aspekter att begrunda i den rådande lagstiftningen och i den proposition som här nämns.

 

Frågan kring hur försvarsunderrättelsemyndigheterna kan bistå t ex Polisen är reglerat så här sedan tidigare:

"Inom försvarsunderrättelseverksamheten får det inte vidtas åtgärder som syftar till att lösa uppgifter som enligt lagar eller andra föreskrifter ligger inom ramen för Polismyndighetens, Säkerhetspolisens och andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande verksamhet. Om det inte finns hinder enligt andra bestämmelser, får dock försvarsunderrättelsemyndigheterna lämna stöd till andra myndigheters brottsbekämpande och brottsförebyggande verksamhet (4 § lagen om försvarsunderrättelseverksamhet)."

 

FRA får således lämna stöd om det inte finns hinder enligt andra bestämmelser.

 

Men vilka begränsningar finns för FRA när de bedriver signalspaning?

"Inhämtning genom signalspaning får ske både i etern och i tråd (kabel). Inhämtning som sker i tråd får bara avse signaler som förs över Sveriges gräns i tråd som ägs av en operatör (2 § lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet). För att inhämtningen ska kunna genomföras är de operatörer som berörs skyldiga att överföra signaler till s.k. samverkanspunkter. Inhämtning får inte avse signaler mellan en avsändare och mottagare som båda befinner sig i Sverige, om det inte är fråga om signaler mellan sändare och mottagare på utländska statsfartyg, statsluftfartyg eller militära fordon. Om signaler mellan en avsändare och mottagare som båda befinner sig i Sverige inte kan avskiljas redan vid inhämtningen, ska upptagningen eller uppteckningen förstöras så snart det står klart att signalerna har hämtats in (2 a § lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet). Inhämtning av signaler i tråd ska ske automatiserat och får bara avse signaler som identifierats genom sökbegrepp. Också vid annan automatiserad inhämtning ska sökbegrepp användas för identifiering av signaler. Sökbegreppen ska utformas och användas med respekt för enskildas personliga integritet och så att signalspaningen medför ett så begränsat integritetsintrång som möjligt. Sökbegrepp som är direkt hänförliga till en viss fysisk person får användas bara om det är av synnerlig vikt för verksamheten (3 § lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet). Försvarets radioanstalt ska ansöka hos Försvarsunderrättelsedomstolen om tillstånd för signalspaning." (Min fetstil)

 

Här kan man särskilt notera att inhämtning inte får ske av signaler där både avsändare och mottage befinner sig i Sverige -- undantaget utländska statsfartyg, statsluftsfartyg eller militära fordon.

Det är lätt att tänka sig scenarion där både avsändare och mottagare befinner sig i Sverige och där det finns en säkerhetsproblematik relevant att granska (terrorister, spioner). Men alltså nej, enligt lagstiftningen.

 

Det regeringen trycker på i propositionen är att försvarsunderrättelser inte får ingå i brottsutredningar. Men vad innebär det i praktiken?

"Som redovisas i avsnitt 6.1 bedömer regeringen att polisens tillgång till uppgifter från signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet bör utökas på det sättet att Säkerhetspolisen och Nationella operativa avdelningen i Polismyndigheten ges möjlighet att inrikta signalspaning och ta emot underrättelser med uppgifter från signalspaning även om det pågår en förundersökning. Utökningen bör, som framgår av avsnitt 6.2, göras genom att det införs en ny reglering som förbjuder att uppgifterna används för att utreda brott."

Således bör polisens tillgång till signalspaningen utökas -- även då en förundersökning pågår -- men att informationen som sådan inte ska kunna användas för att utreda brott.

Detta kan tyckas vara en paradox.

Ytterligare några rader kan vara av intresse visavi detta:

"Förbudet bör därför, i linje med det som JO anför, inte hindra t.ex. att uppgifter i underrättelser från Försvarets radioanstalt används inom underrättelseverksamheten för att få fram ytterligare uppgifter som i sin tur kan användas för att utreda brott."

Universitetssjukhuset!

Som fd doktorand vid Uppsala universitet har jag mycket att säga om arbetet på universitet -- som är den enda platsen där ett genuint intresse kan leda till sann förkovring (om din institution finner dina idéer relevanta).

För egen del är jag både lite stolt och glad över att jag spenderade fyra-fem år vid Uppsala universitet, men jag kände mig helt klar när jag valde att gå vidare från forskarmiljön.

Visst kan jag någon gång ibland drömma mig tillbaka, men på det stora hela har jag i dag inget sug för att bedriva forskning. (Men vem vet ...)

 

Det var i varje fall fantastiskt roligt att få en inblick i Norrlands universitetssjukhus (NUS) i Umeå i början av veckan. Under den ordinarie neurologplaceringen vid regionsjukhuset i Sundsvall ingår ett par dagar vid den neurokirurgiska kliniken vid NUS.

Jag har inga egentliga drömmar om att bli neurokirurg -- men kände mig otroligt bekväm, tillfreds i den lätt akademiska miljön som kom till ytan på morgonmötet: den där stillsamma, men självklara hierarkin, avancerade frågeställningar, spetskompetens, problemlösningsorienterade diskussioner och ett ganska gott humör.

På ett universitetssjukhus samlas och samsas akademisk kompetens med klinisk förmåga.

Neurokirurgi är väl socialt sett grädden på moset; det är naturligtvis prestigefyllt att vara neurokirurg.

Neurokirurger verkar arbeta oerhört mycket, 75 timmar varannan vecka är fullt normalt och ibland drar det upp mot 100 timmar.

Det brukar sägas att neurokirurger gillar fina klockor och snabba bilar.

 

Personligen är jag svag för multikompetenta personer som drivs av något annat än att bara vara sådär otroligt duktiga på vad de gör.

I det avseendet var det roligt att mycket kort få en glimt av neurokirurgen Rickard Sjöberg som är med. dr i psykologi och är sakkunnig om barns vittnesmål. Han uppmärksammade media på det så kallade Kevinfallet

Att sedan bli specialist inom neurokirurgi är ett stort steg. Imponerande.

För visst är det roligt med personer som inte enbart kan "allt" inom det fält denne arbetar. Läkare är generellt sätt mycket duktiga på sitt arbete men det är väl inte alltid som diskussioner om sådant som ligger bortom arbetet blir sådär särskilt stimulerande. Det beror nog på att många läkare är så oerhört intresserade av det de gör och verkligen fördjupar sig inom det dag och natt.

 

Neurologi har visat sig vara ett favoritämne helt plötsligt. Mycket beroende på att placeringen så här långt varit spännande och stimulerande.

Har gjort mitt val

Under termin 9 på läkarprogrammet krävs en mindre insats på termin 10, skulle man kunna säga.

Jag syftar på de förberedelser inför examensarbetet under termin 10 som behöver grundas redan under innevarande termin 9.

En rad ämnen finns att välja på och flera handledare står redo att bistå studenterna, peppa och mana på - eller något åt det hållet, skulle man kunna tro.

Examensarbetet tar upp hela termin 10.

 

Uppsatser/egna arbeten är alltid roliga, tycker jag - men kräver en liten annorlunda insats än det vanliga pluggtugget.

Jag minns med glädje det så kallade specialarbetet på gymnasiet, då jag valde att skriva om Ingmar Bergmans så kallade filmtrilogi: Såsom i en spegel, Nattvardsgästerna och Tystnaden.

Uppsatsen blev inget mästerverk, om jag säger så.

 

Men allt sedan dess har egna arbeten, där jag inbillar mig att jag kan vända och vrida på saker lockat mig.

Under min akademiska bana har jag knåpat ihop: Två B-uppsatser, två C-uppsatser, två magisteruppsatser (varav den ena av någon outgrundlig anledning inhämtades av Konstbiblioteket) samt en avhandling.

Men dessa "arbeten" är formade mot bakgrund av humaniorans vetenskapsteori -- numera är jag läkarstudent och de vetenskapliga kraven är om inte väsensskilda så i flera avseenden annorlunda.

 

Jag fick häromveckan klart med ämne och handledare och hann i dag med ett möte med en central person inom Region Västernorrland som verkar kunna hjälpa mig fram.

I och med att jag hyser ett stort intresse för läkaryrket men också inför civilförsvar, beredskap och andra närbesläktade ämnen bestämde jag mig för att se om det fanns möjligheter att dessa kunde samköras, så att säga, inom gränserna för examensarbetet.

 

Jag hade vid ett tillfälle samtalat rätt ingående med en lektor och läkare om just krisberedskap, sjukvård och den allmänna (o)förmågan till personlig krisberedskap.

Nu återkopplade jag till denne under ett möte och det visade sig att vi liksom fann varandra kring dessa ämnen, skulle man väl kunna säga.

Rätt befriande faktiskt.

Sagt och gjort: ämnen för examensarbetet spikades väl där och då och jag kommer spendera nästa termin med att vetenskapligt undersöka beredskapen inom sjukvården i relation till större kriser. Jag har naturligtvis en rad mer specifika frågeställningar, men jag lämnar de därhän för tillfället.

 

Det man kort kan säga kring ämnet är att det civila försvaret återigen har hamnat på tapeten och en del pengar satsas ånyo på detta - men uppförsbacken är rätt brant. Detta på grund av att det mesta i synkront samspel med försvarsmaktens devalvering - har nedmonterats och i flera fall till och med destruerats.

Orsakerna till denna negativa process är rätt dunkla, men kan vara ett ämne i sig för en djupare granskning (dock inte min).

 

I dag satt jag i varje fall på ett ytterst spännande möte med en person centralt placerad kring dessa frågor.

Där satt vi och pratade om signalskydd, ofred och beredskapsövningar.

Det blev en bra start på ett examensarbete som egentligen kör igång efter sommaren.

Återstår att se hur den riktiga arbetsinsatsen blir.

Men varför i varje fall inte välja ett ämne som intresserar!

Kontraspionaget berättar

En gång om året händer det. Nästan alltid kommer SÄPO med något anmärkningsvärt på presskonferensen när den så kallade Årsboken presenteras.
Jag lade några minuter på att skriva ned en del av det som sades när kontraspionaget presenterades.
Några anmärkningsvärda uppgifter förmedlades: som ryska investeringar nära försvarsanläggningar i underrättelsesyfte.
---
 
"Kontinuerlig konflikt utan krig, det vi kallar för gråzonen. Säkerhetspolisen definierar gråzon som när stater har en tydlig avsikt och en väl utvecklad förmåga att påverka stater dolt eller öppet. Genom att använda sig av de här verktygen försöker andra stater skaffa sig ett övertag som de kan använda mot andra länder. Gråzonen är ett brett spektrum av åtgärder som är samordnade.
 
Samordnade aktiviteter mot Sverige pågår nu, inte i någon diffus framtid, vi är inne i gråzonen. Andra staters, då framförallt Rysslands, säkerhetspolitiska inflytande i gråzonen är en realitet. När det gäller Ryssland så vill man nå sina mål utan att gå över i militär konflikt så långt det är möjligt och här är det viktigt att understryka att Sverige fortfarande kan dras in i en militär konflikt i vårt närområde. Så gråzonshotbilden kompletterar därmed den militära hotbilden.
 
För att nå sina behov eller göra sina strategiska förflyttningar eller kanske för att bibehålla ett oförändrat läge identifierar statliga aktörer olika mål och hävstänger som sedan används för instrument eller verktyg. Det kan t ex röra sig om politiska verktyg, kommersiella, mediala, religiösa verktyg, kulturella verktyg och ibland också militära verktyg och självklart också underrättelseverktyget. Många av dessa verktyg används av Ryssland mot Sverige i syfte att begränsa vår handlingsfrihet och stödja ryska säkerhetspolitiska mål. En del verktyg är olagliga som att spionera, andra är fullt lagliga som investeringar i kritisk infrastruktur. Aktiviteter genomförs även utanför Sveriges gränser som i en förlängning påverkar Sveriges handlingsfrihet som att hänga ut och förtala forskare, och journalister. Försök att tysta den fria forskningen och fri press innebär att svensk handlingsfrihet begränsas.
 
Gråzonen uppstår i kombinationen av flera av Ryssland kontrollerade aktiviteter och säkerhetspolisen har flera exempel på det här. Hur Ryssland använder sina verktyg. Ryssland försöker påverka bilden av Sverige via olika kanaler både öppna och dolda. Ett exempel på det här är hur ryska statskontrollerade medier målande beskriver Sverige som ett land i ständig kris. Säkerhetspolisen känner även till ryska aktörer dolt bedriver påverkans och informationsoperationer riktade mot Sverige. Ryssland etablerar fotfästen och plattformar i Sverige, både fysiska fotfästen på marken och ideologiska eller sociala fotfästen.
 
Exempel finns på investeringar i kritisk infrastruktur och underrättelseverksamhet som är riktad mot kritisk infrastruktur.
Kontakter med intresseorganisationer och extremistgrupper platsar också i det här exemplet. Syftet med att använda de här plattformarna är att man kan använda dem både nu och men också i en möjlig framtid där den säkerhetspolitiska relationen till Ryssland kan vara betydligt sämre än vad den är nu. I syfte att få insteg i kritisk infrastruktur nyttjar stater legala finansiella flöden för investeringar och uppköp och det här sker för att få insteg i kritisk infrastruktur men också som ett sätt att etablera underrättelseplattformar t ex nära militära anläggningar. Som säkerhetspolisen rapporterat förr om åren så bedrivs – så även i år – bedrivs spionage i Sverige till stöd för rysk militär förmågehöjning.
 
Det bedrivs spionage för inhämtning av spetsteknik, politisk inhämtning, ekonomisk inhämtning och kartläggning av infrastruktur för att nämna några områden. I praktiken samtliga inhämtningsdiscipliner används av Ryssland i Sverige som t ex att driva mänskliga källor, bedriva signalspaning och öppna källor. Säkerhetspolisen vet att statliga aktörers underrättelse- och säkerhetstjänster genomför elektroniska attacker mot mål i Sverige för att kartlägga specifika objekt, inhämta information och som ett led i att bedriva påverkansoperationer.
 
Den tekniska utvecklingen har lett till att statliga aktörers cyberinhämtning har blivit allt mer avancerad. Samtidigt pågår den traditionella personbaserade inhämtningen, att värva agenter. Och rekryteringen av dessa görs t ex av underrättelseofficerare under diplomatisk täckmantel. Kombinationen av cyberinhämtning och personbaserad inhämtning skapar både bredd och djup i den verksamheten. En effekt eller kanske till och med ett syfte med gråzonen är svårigheten att avgöra var på konfliktskalan man befinner sig. Genom att över tid använda eller inte använda kan hotnivån anpassas till främmande makts säkerhetspolitiska mål och en normalbild blir näst intill omöjlig att etablera, vilket i sig gynnar de här ländernas säkerhetspolitiska mål."
---
Denna text i dag publicerad på SÄPO:s hemsida rekommenderas: Underrättelsehotet mot Sverige är ett säkerhetshot.

Rycker du på axlarna?

På den ryska ambassaden som ligger på Gjörwellsgatan i Stockholm med utsikt över vattnet mot Långholmens norra sida huserar ett antal diplomater. Ungefär en tredjedel av dem är egentligen underrättelseofficerare och arbetar under diplomatisk immunitet. De inhämtar uppgifter om Sverige, vår industri, våra innovationer, försvarsanläggningar, med mera.

Den 27 februari anhölls en svensk man i 45-årsåldern misstänkt för att ha bedrivit olovlig underrättelseverksamhet mot svenska intressen för Rysslands räkning. Mannen som nu är häktad arbetar inom svensk högteknologisk industri.

En rysk diplomat greps samtidigt med den svenske mannen. Ryssen kunde hänvisa till sin diplomatiska status och anhölls därför inte. Enligt uppgift ska denne tillhöra SVR, vilket motsvarar fd KGB:s utlandssektion.

Samarbetet mellan de båda männen misstänks ha pågått sedan 2017.

Enligt SÄPO genomför Ryssland krigsförberedelser på svensk mark.

 

Parallellt kom nyheten att en man ursprungligen från södra Irak gripits i Sverige misstänkt för flyktingspionage.

Ett par veckor dessförinnan blev det offentligt att Sveriges ambassadör i Kina suttit på ett möte tillsammans med personer som agerat för kinesiska intressen och enligt rapporterna hotat Angela Gui, dottern till den kidnappade förläggaren Gui Minhai. Även här är SÄPO inblandade då de utrett ambassadörens agerande om trolöshet.

Under julhelgen rapporterades det att Kaknästornet i Stockholm (ett centralt kommunikationsnav) stänger sina dörrar för allmänheten på grund av oro för att främmande makt ska kunna ta över kommunikationerna.

 

Det råder ingen tvekan om att det finns ett pågående underrättelse- och säkerhetshot inom Sverige - mot Sverige.

En positiv sak i detta dystra sammanhang är att det skrivs och talas en del om saken.

Baksidan är dock att det tenderar till att bli mycket snack och lite verkstad. Många rycker på axlarna.

 

Angående mycket snack och lite verkstad: I Försvarsmaktens budgetunderlag för 2020, som offentliggjordes 28 februari, står det så här på sida 3: "Den försvarspolitiska inriktningsperioden för 2021-2025 blir ett delmål relativt vad som krävs för att uppnå en trovärdig militär förmåga på längre sikt" (min fetmarkering).

Det är ingen hemlighet att Försvarsmakten önskar mer pengar än de hittills fått - detta för att klara uppgiften.

Men trovärdig förmåga - någon sådan har Sverige således inte på försvarsområdet, inte i dag och inte fram till 2025 - det tycker inte ens Försvarsmakten.

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.
  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Sport

Politikerbloggar