Logga in
Logga ut

Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

Så var UNT i sommar

Hastigt och lustigt blev jag journalist igen i sommar. Det var inget jag hade planerat för under våren utan var något som föll på plats efter att jag i ett sent skede fick napp efter att ha mejlat med redaktionschefen. Jag hade förmodligen tur. För även om det är färre sökanden till sommarjobben på tidningarna numera är det fortfarande svårt att få ett sommarvik. Särskilt när sommaren redan har börjat.

Jag har förvisso arbetat för UNT, Upsala Nya Tidning, tidigare, men då som kritiker och kulturreporter. Sommaren 2018 jobbade jag som nyhetsreporter.

Till min stora glädje fick jag jobba gentemot två kompetenta och genomtrevliga nyhetschefer, Ida Nordenhem och Catrin Pihl. Att ha ett gott samarbete med sin nyhetschef är a och o.

En del av vikariatet gjorde jag i det som kallas desken, det vill säga självaste nyhetsproduktionsnavet.

Arbetet i desken var helt nytt för mig, men jag tror att jag klarade av det. Arbetet är egentligen inte särskilt kvalificerat men kräver en viss stresstålighet och förmåga att skriva snabbt. Det handlar nämligen om att så fort som möjligt ta kontakt med brandförsvar, polis med flera om aktuella händelser som utryckningar, eldsvådor, olyckor och därefter plita ned det viktigaste för att sedan få ut det på tidningens hemsida.

Det här sker i ett slags teamarbete med en webbredaktör, som jobbar med webbsidans helhet, rubriker och puffar.

Den här typen av arbete var inget jag drömde om när jag en gång i tiden satsade på journalistiken. Visst finns där ett visst tryck, pulsen ökar och viljan att vara först på nyheter kickar igång, men det mesta av arbetet sker utan större kritiskt tänkande och det handlar i princip bara om att korrekt anteckna vad polisen och andra säger.

Detta var dock inte utan utmaningar. Jag minns en kväll när det var två avlidna efter drunkningstillbud. Varken roligt eller lättarbetat.

 

Det var arbetet som allmänreporter som gjorde vistelsen på UNT till en höjdare. Jag trivdes som fisken i vattnet och kände mig omedelbart hemma. Här fanns nämligen möjligheten att arbeta seriöst och noggrant under gott ledarskap. En ynnest. Dessutom upplevde jag att det var högt i tak.

Nyhetscheferna gav mig dessutom möjlighet att arbeta utifrån eget huvud. Egna idéer och spår välkomnades. Detta passar mig utmärkt. Jag ser mig som en lagspelare, men jag vill gärna hitta egna vägar - göra tidningen/laget bra utifrån vad jag kan nysta fram.

Att få möjlighet att lägga en heldag eller kanske t o m några heldagar på jobb jag till största del har grävt fram på egen hand är något av det roligaste jag vet. Jag blir blint fokuserad, äter lunch på sju minuter …

Visst blev det också rena uppdrag utportionerade från nyhetscheferna. Så fungerar det alltid. Helt OK för mig. Nyhetscheferna sitter på helheten och vet vad som behövs för att få tidningen till en helhet; det handlar delvis om bredden på artiklarna, men också om längd och format.

Det går ju inte att varje enskild reporter sitter med egna jobb på 4500 tecken och fyra bilder. Det behövs texter på 800, 1600 tecken t ex. Så enkelt är det.

 

Det var särskilt två arbeten som gjorde sommaren riktigt minnesvärd: Jobbet om en skyddsklassad polisverksamhet som tvingas sitta i nya lokaler med dåligt skalskydd - och jobbet om en tolk från Afghanistan som hjälpt svenska trupper på plats där, men som sedan fått det jobbigt när svenskarna åkt hem.

Artikeln om den hemliga polisiära verksamheten visar, tycker jag, hur man kan arbeta som journalist och ro ett jobb i land även om mycket lite pekar på att en färdig artikel ligger vid horisonten när första tipset kommer. Får jag säga det själv handlade det jobbet om tur, hårt jobb och envishet. Det var nämligen så att vägen fram till publicerad nyhet var lång och knölig. Inledningsvis fick jag ett tips om att hemliga poliser som suttit inne på Uppsala garnison och där åtnjutit ett utomordentlig skalskydd tvingats flytta ut. Men hur får man då tag i någon som kan berätta något om detta? Jag hade tidigare under sommaren varit i kontakt med en polis i ett helt annat sammanhang.

Jag fick nu för mig - en känsla - att denna polis tillhörde de enheter som tvingats flytta ut från Uppsala garnison. Jag chansade - och jag hade rätt. Polisen bekräftade det hela och sedan följde veckor av kommunikation kring saken - där mer och mer kom fram. I och med att verksamheten är skyddsklassad, dvs hemlig, var det sedan svårt att få fack, skyddsombud och ansvariga att prata om det. Jag kan berätta att det fanns ett mycket tydligt och rätt tveksamt motstånd mot mitt granskande inifrån polismyndigheten (lite lång historia att dra här). Men det blev i alla fall ett par artiklar över en helsida.

Jag är glad över att ha kunnat berätta att verksamheten har tvingats flytta, hur enskilda poliser känner inför det och samtidigt inte gå "all in" och peka ut var de sitter. Som jag ser det ligger det i allmänhetens intresse att verksamheten även i framtiden är så skyddad som den kan vara. Tidningar som hänger ut hemlig verksamhet bara för att de kan känner jag noll respekt inför.

Den andra artikeln kom in som ett tips och hamnade hos mig, av någon anledning. Kanske för att jag skrivit om Försvarsmakten tidigare under sommaren. Jag hade gjort ett för UNT unikt besök på Försvarsmaktens underrättelseskola.

Det här tipset gjorde gällande att en av de tolkar som Försvarsmakten kontrakterade under sitt arbete i Afghanistan var i Sverige och ville berätta om sin situation. Det här var ett arbete som tog enormt mycket tid, med flera vändor av intervjuer, ansikte mot ansikte och över telefon. Därtill hade jag kontakter med en rad myndigheter för att redan ut några lösa trådar.

Det var nämligen så att denne tolk efter beslut från Migrationsdomstolen fått uppehållstillstånd i Sverige, men inte som asylsökande. Tolken hade inte ens ansökt om uppehållstillstånd på plats i Sverige, utan hade varit i kontakt med Sverige från annat land. Rätt ovanligt, får man nog säga. Saken är den att den kategori av uppehållstillstånd tolken erhöll inte medger den typen av stöd en asylsökande har rätt till - vilket föranlett att tolken nu har det mycket svårt i Sverige. Man kan säga att det uppehållstillstånd tolken nu har motsvarar det som en civilingenjör från USA får som har ett jobb som väntar i Sverige. Afghanen hade dock inte den typen av utbildning eller jobb som väntade. Således hamnade tolken i en park under bar himmel för att sedan ihärdigt söka hjälp hos socialen.

Tolken som hade riskerat inte bara sitt utan hela sin familjs liv för att arbeta för Sverige var naturligtvis ledsen och uppgiven.

Det blev ett uppslag med två artiklar och fem bilder.

Det var verkligen synnerligen givande att arbeta för UNT som reporter. Jag vet att UNT vill att jag ska jobba för dem även i höst, men det är frågan hur mycket tid jag kan lägga på det.

Hade en tidning i dag erbjudit mig ett fast jobb som t ex säkerhetspolitisk reporter eller liknande hade jag kanske hoppat av Läkarprogrammet (men det är nog knappt, så här långt in). Men i och med att fasta jobb i mediebranschen inte direkt växer på träd kvarstår Läkarprogrammet som den starkaste kandidaten.

Nu är termin 8 igång. Fantastiskt. Jag ser nästan ljuset i tunneln. Vittring.

 

Allt du behöver veta nu: Ubåten

Här några aspekter att ta hänsyn till kring de uppgifter som Dagens Nyheter i går publicerade om att barn och ledare vid ett seglarläger sett vad som kan vara en ubåt utanför Lidingö i Stockholmstrakten. Den film som DN publicerar i anslutning till artikeln går att se, vad jag förstår, även för dem som inte prenumerar på tidningen. Inslaget rekommenderas.

I anslutning till vittensuppgifterna finns rörliga bilder och stillbilder av den misstänkta ubåten.

Den fd underrättelsechefen kommendör Nils-Ove Johansson konstaterar utifrån uppgifterna han har tagit del av att det rör sig om en sannolik ubåt. Vad innebär då det?

På den femgradiga skala som Johansson använder sig av ska det med säkerhet gå att säga att 5 motsvarar icke ubåt. 1 motsvarar säker ubåt. Då ska man förstå att 1 innebär att ubåten har gått på grund eller motsvarande. 2 som alltså är sannolik ubåt utgör stark misstanke om ubåt så långt det kan gå utan att ubåtens plåt har påkänts.

 

Men frågorna hopar sig naturligtvis. Några aspekter viktiga att beakta:

1. DN rapporterar att Försvarsmakten har bekräftat att ingen svensk ubåt har rört sig i området vid den aktuella tidpunkten.

2. DN:s reporter Mikael Holmström säger till Sveriges radio att ingen privatägd ubåt ska ha befunnit sig på platsen vid tillfället.

3. Om det hade varit ett officiellt från t ex Frankrike eller Tyskland hade ubåten gått under synlig nationalitetsflagg - inget tyder på att den i sammanhanget omskrivna ubåten uppvisade någon flagga. (Att rutinerna är sådana har en person med insyn i dem berättat).

4. Hur trovärdiga är vittensuppgifterna? Enligt Nils-Ove Johansson har barn sällan förutfattade meningar i de här fallen utan berättar ofta rakt om vad de ser.

5. Bilderna talar sitt eget språk - bedöm själv. Inget talar i dag för att den kvalitet de kända bilderna uppvisar kan utgöra grund för att bestämma nationalitet på den misstänkta ubåten.

6. Varför visar den misstänkta ubåten sig så synligt? Enligt Johansson är området öster om platsen där den synts grunt - det kan vara en anledning till att den behöver gå upp.

7. Går någon slutsats att dra utifrån det rapporterade. Mikael Holmström själv menar kort att "det var sannolikt en ubåt" och "någon typ av främmande verksamhet bedrivs mot Sverige".

 

Bland ubåtsförnekarna är punkt 7 naturligtvis upprörande. Vi andra som nyfiket följer utvecklingen skakar knappast på huvudet, utan ådrar oss ett flertal liknande händelser.

En aspekt som Nils-Ove Johansson betonar är incidentberedskapen. Förr stod helikoptrar redo att inom 30 minuter agera på uppgifter som bedömdes relevanta. I dag finns ingen sådan beredskap.

 

Försvarsmakten lägger locket på (sekretess), det blir tydligt inte minst när Sveriges radio rapporterar. Frågan är när Försvarsmakten fick uppgifterna om händelsen och hur de agerade. Vad har de gjort för att säkerställa om vad som har hänt - vilken förmåga har Försvarsmakten för att inhämta information, analysera och dra slutsatser?

Är regeringen informerad -- i så fall när, och varför har inte händelsen nått allmänheten innan Dagens Nyheter rapporterar om den?

 

Den som ser en ubåt ska ringa direkt till Försvarsmakten: 08-788 75 00.

Begär vakthavande befäl Marinen
E-post: marinen-tips@mil.se

Just nu: Läkarprogrammet T8

Terminen rusar. Högt tempo. Ingen rast, ingen ro. Etc, osv, mm...

Snart halvvägs in och här en kort uppdatering.

Det kändes en aning motigt att köra igång efter sommaren i och med att de tre studielediga månaderna bjöd på ihållande sommarvärme och allt vad det innebär med utomhusliv, lättsam stämning, bad - och kvällscocktails i trädgården.

Jag hade ju även förmånen att ha ett stimulerande sommararvik på Upsala Nya Tidning.

Är det något jag saknat under tiden på Läkarprogrammet är det just arbete, känslan av att bidra, att vara nyttig i någon mening.

Visst kan man göra gott som läkarstudent, man kan höra en sjuk lunga genom stetoskopet, vilket föranleder en remiss för lungröntgen t ex ...

Men man är ju på plats för att lära sig - inte göra avgörande medicinska insatser.

 

Men jag ska erkänna att studierna på termin 8 på Läkarprogrammet vid Umeå universitet och som för min del är förlagda vid Sundsvalls sjukhus har varit riktigt bra, så här långt.

Terminen innehåller: Anatomi, ortopedi, handkirurgi, reumatologi, rehabilitation, infektion, hud och allmänmedicin - och allt betas av i ett rasande tempo.

Terminens höjdpunkt är hittills handkirurgin - och som ofta när det blir en fullträff - beror det på det engagemang som erbjuds från den sektion som håller i undervisningen.

Det är ju en sak att som student känna ett särskilt intresse för ett visst område, då är det kanske roligt med det ämnet bara därför. Men det kan ändå vara avgörande när lärarna och hela undervisningsmiljön är sådär riktigt trevligt välkomnande.

Så var det alltså på handkirurgin. Toppbetyg från mig till dem.

 

Annars pågår den sista av två veckor klinisk ortopedi - med operationer, mottagnings- och avdelningsarbete.

Ortopederna verkar överlag vara ett avslappnat släkte - det brukar sägas att de är jordnära och gillade att leka med mekano som små. Vad vet jag - men trevlig stämning är det på ortopeden i Sundsvall i varje fall, om än med rätt kort om personal - i varje fall i jämförelse med den uppställning grannsektionen Kirurgin kan ställa upp.

 

Nästa vecka är det dags för den terminsåterkommande kursen Personlig utveckling - samt ett mindre teoriblock om Allmänmedicin.

Under de därefter två följande veckorna är det nämligen dags för praktik på Hälsocentral - där tanken är att utbildning och arbete ska komma närmare varandra. Vi slussas successivt in mot arbete - och att känna oss hemma med att ta ansvar, möta patienter, ta beslut, osv.

Av vänner i terminer över mig har jag hört mycket positivt om dessa två praktikveckor. Jag håller naturligtvis tummarna att det hela blir lyckat.

 

I övrigt har jag inte lärt känna Sundsvall så mycket mer än tidigare - men jag har insett att den idé som fanns med mig när jag valde Sundsvall, att få vara närmare havet (än i Umeå) var något av en chimär. 

Visst är det så att Sundsvall ligger vid havet, men tillgängligheten därom är inte riktigt som i t ex Västervik.

Cyklar man där längs Gamlebyviken ned mot sta'n följer vattnet hela vägen och väl nere i stan ligger inloppet; blåsten, doften, närheten till klipporna, hamnen.

Sundsvall är annorlunda. För det första är staden inte uppbyggd så att havet blir en del av helhetsupplevelsen. På vissa platser dyker en fantastisk vy upp, men det rör sig om få undantag och man blir alltid lika glad.

Ger man sig upp till Södra berget och skidstationen där är utsikten närmast sublim, men där kan man ju inte hänga varje dag.

Sen detta att vara vid havet - hamnen är en gammal industrihamn och nu bygger Sundsvall sakta men säkert ut med bostadsrätter. Men mötet land-hav har ingen riktigt naturlig del i livet här. Det förbryllar mig. Ingen restaurang med havsutsikt? Inga kaféer eller sköna strandpromenader?

Jag får inte ens känslan av hav här - den där kalla bitande vinden (hatkärleken) som jag är så van vid från Västervik.

Nåväl. Jag klagar inte egentligen, det är bara en reflektion. Varje plats har sina förutsättningar som ger sin särskilda upplevelse.

Tripp trapp trull

Den gemensamma bilden av den ryska inblandningen i det amerikanska valet 2016 hos NSA, CIA och FBI är att den var massiv och att syftet var att underminera Hillary Clinton och hjälpa Donald Trump till makten.

I arbetet med att utröna omständigheterna kring den ryska inblandningen har en rad sanktioner gentemot Ryssland och ryska affärsmän, tjänstemän och politiker införts från USA:s sida.

En av de som drabbas av dessa sanktioner är Oleg Deripaska som äger flera företag, däribland Rusal, som i sin tur äger Kubal, aluminumsmältverket i Sundsvall.

För Kubals del innebär detta att nästan 500 personer kan komma att förlora jobbet.

USA:s sanktioner innebär nämligen att Kubals existens hotas: för om inte Kubal kan sälja sin produkt går företaget under och arbetslöshet väntar för industrins medarbetare.

 

Nu pågår en rad politiska påverkansförsök. Handelsminister Ann Linde (S) har varit i Washington för att tala om Kubal. Hoppet om att Kubal ska klara sig ur krisen verkar levande, och näringsminister Mikael Damberg (S) har varit i Sundsvall flera vändor och uttalat sig om att det verkar dumt att Kubal drabbas för att USA vill komma åt en person som finns i Moskva.

Ett mycket "roligt" exempel på svensk praxis kring utrikessekretess i detta fallet kan ses här. Rekommenderas.

Det kanske är en del spel för gallerierna, som det heter. Men vad ska politikerna å andra sidan göra och säga. Klart är det i alla fall att det blir mycket tungt för de individer som eventuellt kommer att förlora jobbet.

 

Vi lever i en globaliseread värld - där ett lands inblandning i ett annat lands val sedan drabbar ett tredje land och 500 personer riskerar att förlora jobbet.

Kalla kriget 2.0, jodå det är här.

---

Kör man in i Sundsvall med bil söderifrån kan man inte missa Kubal -- eller Kubikenborg AB -- som det egentligen heter. Industrin ligger i en lång byggnad nära vattnet till höger i körriktningen.

För egen del kopplar jag alltid Kubikenborg till det lilla korplag som heter Kuben, som jag spelade i för ... 15 år sedan? ... i Stockholm och som till stor del bestod av exil-Sönnsvallare med någon slags relation till just Kubikenborg.

Extremt kraftullt uttalande

USA kommer att förstöra förbjudna ryska robotsystem, innan de blir redo att användas, om inte Ryssland avslutar sitt robotprogram.

Det sa USA:s ambassadör till NATO Kay Bailey Hutchison i dag, enligt Reuters.

"Russia must halt its covert development of a banned cruise missile system or the United States will seek to destroy it before it becomes operational, Washington’s envoy to NATO said on Tuesday."

 

Det är naturligtvis lätt att föreställa sig att det hela snabbt går åt helt fel håll härifrån.

 

Nyheten uppmärksammades stort i säkerhetspolitiska kretsar, men har, vad jag har sett, ännu inte slagit igenom i svensk nyhetsrapportering.

 

Originalartikeln från Reuters är väl värd att läsa ty uttalandet är mycket kraftfullt och är ett stort avsteg från tidigare amerikanska policys kring den ryska utvecklingen av framförallt kärnvapenbärande medeldistansrobotar som är reglerat i det så kallade INF-avtalet.

INF-avtalet slöts 1987 och var en de viktiga nedrustningsavtalen i slutet av kalla kriget.

 

Det debatteras nu om vad Hutchison egentligen sa, citerade Reuters henne korrekt, och vad menade hon egentligen ...

Det enda vi vet med säkerhet i det här läget att citaten i artikeln står fast även efter en längre tids närvaro på nätet.

 

Om Estonikatastrofen skett i dag

För 24 år sedan i dag, 28 september, sjönk Estonia till botten i Östersjön.

852 personer dog, 501 var svenskar.

 

Endast 134 personer kunde räddas - 104 av dem tack vare de 26 helikoptrar som deltog i räddningsarbetet. Ytterligare 92 avlidna personer bärgades av helikoptrar.

Avgörande insatser gjordes med Försvarsmaktens helikoptrar. I dag är ingen av Försvarsmaktens helikoptrar allokerade för sjöräddning. Läs här för att i detalj ta del av de insatser som helikoptrarna genomförde. De finns inte ens kvar i organisationen i dag.

Sjöfartsverket har i dag fem platser för helikoptrar. Fem. Den som följer rapporteringen om dem vet att de ofta inte lyfter på grund av säkerhetsskäl (för besättning) vid oväder.

Vid ett tillfälle vägrade Sjöfartsverket lyfta för att hjälpa nödställd. Danska Försvarsmakten fick rycka in när Sverige sa nej.

 

Det är lätt att misstänka att en katastrof jämförbar med Estoniakatastrofen 1994 skulle sluta än sämre i dag.

Vem ska rädda de drabbade i dag, hur ska de gå till?

Varför tar inte Sveriges politiker denna fråga på allvar - ska vi inte ha någon beredskap värd namnet?

 

Alla som följt arbetet kring sommarens skogsbränder - och oljeläckan utanför Loftahammar - vet att till syvende och sist så ska Försvarsmakten inkallas. Någon måste göra jobbet - ring dem som ansvarar för territorialskyddet ...

Men det får följder. Läs HÄR.

---

PS. Min eget intresse för helikoptrar väcktes under värnplikten när jag fick följa med upp under mörkerflygning, i regn. Där satt jag med mörkerglasögon - grönt skimmer - och storögd.

 

 

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.

Bloggar

Politikerbloggar