Logga in

Rikard Ekholm

Doktorn rapporterar

Läkarstudent. Journalist. Filosofie doktor i estetik.

TV-serien att se

Till min stora glädje såg jag i dag att John Le Carrés bok The Little Drummer Girl (1983) blir TV-serie, med premiär på BBC redan i år. Då är det en tidsfråga innan den dyker upp på svensk TV.

Boken är något av en udda fågel för Le Carré som i boken kommenterar uppgörelserna i Palestina-Israel-konflikten utifrån ett underrättelse/terrorist-perspektiv. Boken är mycket läsvärd, men avviker rätt mycket från de klassiska Le Carré-romanerna med George Smiley som anti-hjälte.

Redan 1984 kom en film som baseras på boken med Diane Keaton i rollen som Charlie, den idealistiske engelska vänstertjejen som på omvägar plötsligt ser sig arbeta för israelisk underrättelsetjänst. Filmen är inte dålig, men knappast något att rekommendera i dag till någon annan än den som har ett intresse för Le Carré.

I den nya TV-serien är det Florence Pugh, mest känd från Lady Macbeth (2016) som spelar rollen som Charlie. Alexander Skarsgård spelar rollen som Becker, den israeliske underrättelseofficeren som öppnar upp en ny värld för henne.

Boken gör sig, rent teoretiskt, mycket bättre som TV-serie än som en film på ett par timmar.

Le Carrés historier gör sig inte riktigt bra i kondenserad form, ty här finns nyanser som alltför lätt försvinner i ett kortare format. Ett undantag är filmen The Spy Who Came in from the Cold (1965) som bygger på boken med samma namn. Filmen är utmärkt och rekommenderas varmt.

 

Ett parallellspår i sammanhanget är svensk film och tv om spioner eller underrättelsetjänst. Här finns egentligen inget att hänga i granen. Jan Guillous böcker om Hamilton har jag inte läst (och är inte heller intresserad), däremot har jag sett flera av filmerna som baseras på några av böckerna.

Jag plågade mig bokstavligen igenom Hamilton - I nationens intresse (2011) med en vältränad Mikael Persbrant i rollen (den fanns på Netflix ett tag). En osedvanligt tråkig film utan varken finess och charm.

 

Jag gav spänningsförfattaren Anders Jallai en chans och har via ljudbok tagit mig igenom dennes två första romaner om den före detta underrättelseofficeren Anton Modin (Spionen på FRA och Landsförrädaren). Jallai är rätt smart ty denne kopplar sin huvudkaraktär till verkliga samtidshistoriska händelser, som ubåtskränkningar, Palmemordet, Stay behindrörelsen med mera.

Men någon John Le Carré är han inte. Men visst finns något där. Jallai sitter säkerligen på en och annan kunskap; kontakter har han nog och dennes efterforskningar har säkert gett en hel del resultat. Men det blir lite snabba vändningar i romanerna, lite enkelt här och där på ett sätt som gör en del av helheten rätt banal.

Just blandningen av verklighet och fiktion blir lätt frustrerande, i alla fall för mig som egentligen bara vill ha sanningen.

På sätt och vis skulle jag önska att Jallai skulle redovisa sina arkivfynd mer rakt upp och ned - även om denne faktiskt gör det till viss del på sin blogg, som alltid är spännande att läsa.

Jag skulle definitivt hellre se en filmatisering eller TV-serie på Jallais romaner, än ytterligare något med Guillous Hamilton.

 

Men skulle någon i Sverige ge sig på att göra en riktigt välproducerad TV-serie med underrättelsetema finns faktiskt en bra källa: Gunnar Ekbergs De skall ju ändå dö: Tio år i svensk underrättelsetjänst (2009). Ekberg är faktiskt något så ovanligt som en svensk underrättelseofficer som arbetat på fältet och infiltrerat PFLP i Palestina - och kommit ur det hela med livet i behåll. Den TV-serien skulle jag definitivt se.

Drogerna på Löga

Jag ringer polisen Lisa Koblanck, gruppchef för lokalpolisområde Västervik, om polisens förebyggande insats mot våld och knark på Löga beach party för några dagar sedan.

Lisa Koblanck berättar att av de tio snabbtester som togs visade åtta positivt för droger.

Hon berättar att de definitiva svaren kommer om tio dagar från Rättsmedicinalverket.

Snabbsvaren kan inte användas som bevis i tingsrätten, men kan användas i förhör när polisen frågar om personen ifråga har tagit droger.

- Alla åtta sa att de inte egentligen tar droger, men att de blev bjudna. Det är många av oss som funderat på det. Det har aldrig hänt mig att någon vill bjuda på kokain, säger Lisa Koblanck.

Hur många snabbtester brukar sedan visa positivt i RMV:s svar?

- Från min erfarenhet mellan 85 och 99 procent.

Vad händer med de personer där RMV säger att testet är positivt?

- Det är ringa narkotikabrott och brukar ge böter på 1500 kronor, om de inte finns något ytterligare på dem.

 

Lisa Koblanck berättar att de som visade positivt på snabbtesterna var mellan 18 och 28 år. Hon menar att det finns insatser att genomföra för unga som använder droger. Socialtjänst och föräldrar kan underrättas.

- Äldre som börjat ta droger när de är unga slutar knarka bara om de blir frälsta eller djupt förälskade. Det är viktigt att stoppa unga tidigt. Många som tar kokain ser det inte som att de knarkar, de ser det som att de festar, säger Lisa Koblanck.

-----

// Rikard Ekholm, som i sommar arbetar på Upsala Nya Tidning. Intervjun har genomförts på min fritid.

Miljövänlig regering?

Aldrig någonsin tidigare har mijöfrågan varit så uppmärksammad i media. Flera tidningar har särskilda vinjetter där miljöartiklar publiceras, som Upsala Nya Tidnings (UNT) "Rädda klimatet" och Expressens "Klimat".

UNT:s miljörapportering handlar om det lokala, hur butiker sparar på plastpåsar och hur mammor och pappor äter mindre kött, flyger mindre, föregår med gott exempel inför barnen, osv.

Expressens ansats är mer nationell och internationell.

 

Den bästa miljögranskningen på senaste tid stod Kalla Fakta för när de kunde visa att den svenska statliga myndigheten Exportkreditnämnden gått in som garant med lånekrediter om 3,3 miljarder kronor för inköp av gasturbiner till ett gasutvinningsprojekt.

Projektet är lokaliserat till det synnerligen känsliga Arktis, närmare bestämt Jamalhalvön i Ryska Sibirien.

Man kan fråga sig varför svenska medborgare ska vara med och investera i det projekt som beräknas släppa ut 5,3 miljoner ton koldioxid varje år.

Som jämförelse: Hela Sverige totalt släpper ut 53 miljoner ton koldioxid varje år.

Källa: Expressen.

 

Anledningen till att Kalla Faktas reportage är bra miljöjournalistik är att reportaget indirekt visar hur skevt miljöarbetet blir. Svenska medborgare har, så att säga, mobiliserats att tänka miljö, att bita ihop kring bensinskatten, att återvinna, äta mindre kött, bojkotta sugrör, mm. Listan kan göras mycket lång.

Jag har t ex för egen del granskat ombyggnadsplaner av vägar mellan mindre tätorter och sett hur planeringsarbetet genomsyras av miljöfrågor. Ibland har jag t o m svårt att tro att nya vägar ens kan byggas -- som naturligtvis leder till mer utsläpp av koldioxid.

Samtidigt investerar som i exemplet ovan Sverige i ett stort projektet i ryska arktis där utvinningen av naturgas är omfattande och där koldioxidutsläppen alltså motsvarar en tiondel av hela Sveriges koldioxidutsläpp.

 

Det är regeringen som styr riket -- men hur miljövänlig är regeringen egentligen?

Underläkare, moi?

Eftersom jag klarade gårdagens muntliga tentamen får jag från och med nu vikariera som underläkare. Således innebär avklarad termin 9 på läkarprogrammet ett rätt stort steg för läkarstudenten.

För egen del känner mig en aning stolt, det kan jag ärligt medge.

Studietakten är intensiv och nivån på de teoretiska delarna såväl som de kliniska håller hög nivå och kräver, åtminstone för mig, en gedigen och ansträngande insats.

Här bör jag kanske tillägga att studierna inte enbart är krävande -- de är också stimulerande och jag har ofta på kliniken riktigt trevligt.

Jag är ändå extra glad i dag i och med att avklarad tenta innebär ledighet, sommaren är här -- och i förlängningen ser även hösten lovande ut.

Jag har sedan tidigare klart med examensprojekt under termin 10, med en engagerad handledare och ett ämne som vi har arbetat fram -- läkarnas privata och professionella beredskap när kriget eller krisen kommer. Jag har valt ett ämne som står mig nära.

Examensarbetet innebär även mer tid för familjen och mindre tid på plats i Sundsvall och på sjukhuset där. För även om jag trivs bra på plats är det välkommet med en termin som avviker från den rådande lunken.

Termin 11 -- den sista terminen -- inleds, om allt går planenligt, i mitten av januari 2020.

---

 

Trots att jag enligt Socialstyrelsen nu kan arbeta som underläkare kommer jag likväl att fortsätta som journalist den närmsta tiden. Jag har nämligen tackat ja till att arbeta som reporter vid Upsala Nya Tidning även denna sommar.

Redaktionschefen gav mig ett erbjudande jag inte helt kunde tacka nej till. Jag sa i och för sig nej till åtta veckors sommararbete -- det blir lite mycket (och är en anledning till att jag inte arbetar som underläkare). Jag behöver med ledighet och familjetid.

Men erbjudandet innabar också ett reporterjobb bortom den så kallade desken, vilket innebär att jag kommer att ha giltiga skäl att (oftast) undvika snabba uppdateringar på webben med en slags direktrapportering från mer eller mindre akuta händelser. Deskreportern ringer polis, räddningstjänst, etcetera och uppdaterar snabbt tidningens hemsida med allt det nya.

Deskarbetet som sådan har jag inget emot -- det fyller sin redaktionella funktion. Men som arbetsuppgift för undertecknad lockar det ringa.

Jag vill helst gräva, åtminstone en aning, ställa några följdfrågor och gärna få flera berördas perspektiv. Det går i princip inte från desken.

Med andra ord följer fyra veckor som reporter på UNT med lite mer fördjupande frågeställningar.

Skulle något akut hända och tidningen behöver någon på plats i verkligheten, där jag kan använda ögon och öron står jag gärna till förfogande.

Jag föredrar att gå och ut och se och känna om det regnar -- i stället för att ringa och fråga någon om saken. (Helst ska man ju ringa två, en som säger att det regnar och en som säger att det gör det inte).

 

Men först: Sol, bad och allt som tillhör.

Töntarnas tid är nu

Försvarsberedningen spricker. S vill vänta med besked om hur mycket pengar som ska tillföras Sveriges hårdbantade försvarsmakt, detta trots att regering och riksdag öppet talar om en kraftigt försämrad nära omvärld.

Men plötsligt kan allt nu vänta.

Till saken hör att försvarsminister Peter Hultqvist (S) talade varmt om ökade försvarsanslag när han var i opposition.

SD säger sig vara beredda att stödja S.

Borgarna är besvikna, de vill ha upp försvarsanslagen till 1,5 procent som andel av BNP till 2025.

Senast Alliansen styrde fortsatte hårdbantningen av försvaret.

Vänsterns Jonas Sjöstedt är besviken på de borgerliga partierna som nu drar sig ur.

 

Och alla försvarsintresserade är upprörda -- för att inte säga upprivna, bedrövade och sura.

 

Men allt är en liten, liten storm i ett vattenglas.

 

Saningen är, och detta vet alla, att försvarsanslag om 1,5 procent som andel av BNP är för lite -- och fortsatt minst bland länderna kring Östersjön.

Som jämförelse kommer Finland snart att ha försvarsanslag om 2 procent av BNP, vilket också motsvarar de riktlinjer som NATO-länderna har. Finland är ej medlem, i likhet med Sverige.

 

Sammanfattning: Detta landar i att svenska politiker inte vill satsa det som krävs för att försvara Sverige. De vill helt enkelt inte!

Sedan döljs detta i en diskussion om vem som hoppar av från försvarsberedningen eller inte och vem som vill satsa lite för lite eller mycket för lite.

Töntarnas tid är här och nu.

Neurolog kanske?

På måndag startar den sista delkursen "Ögon" för mig som går termin 9 på Läkarprogrammet vid Umeå universitet på Sundsvalls sjukhus.

Terminen har rusat fram, och så här långt är delkurserna psykiatri, Öron-näsa-hals samt neurologi avklarade.

 

Neurologin som avslutades för drygt en vecka sedan visade sig vara fantastiskt spännande vilket mycket berodde på att placeringen vid neurokirurgen vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå samt de många patientmötena på neurologmottagningen vid Sundsvalls sjukhus var så stimulerande.

De bästa placeringarna i mitt tycke är de där jag som student har möjlighet att möta patienter, aktivt lyssna på omständigheterna till varför patienterna får behandling och även genomföra en del undersökningar: Den absolut bästa träningen inför framtida skarpa lägen.

En överhängande positiv placering medför naturligtvis tankar om att i framtiden söka sig till det området.

Jakten på att hitta ett "hem" inom medicinen pågår aktivt om än stillsamt, jag känner ingen större stress, men det vore förstås fint att känna sig säker eller i alla fall känna en stark dragning till en viss specialitet. Jag vet att vissa som går termin 9 gör just det.

Jag har långt ifrån bestämt mig, men jag kan konstatera att jag lägger till neurologi till de specialiteter som jag kanske kan komma att välja i framtiden.

---

Jag tenderar att fråga läkare som är klara specialister varför de har valt sin specialitet. Svaren varierer. Så här kan det låta:

* "Mitt första vik var här, det var så trevligt, jag fastnade"

* "Jag bestämde mig redan under utbildningen"

* "Slumpen!"

* "Jag skulle bli ... men det var för mycket jourtid"

* "Mja, det brukar bli så att man blir specialist inom det område man mest ogillade under utbildningen"

 

Säkert finns ett stort antal andra förklaringar -- och så här långt ser jag ingen riktig röd tråd i beslutsgången mellan de olika personer jag frågat. Men trivas bör man ju och visst kan jag tro att en del är mer lämpade för t ex kirurgi och andra för psykiatri.

Västerviksson. Tidigare arbetat som reporter på VT. Tänker fortfarande som en journalist - men lägger mest tid på läkarstudierna.
  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Sport

Politikerbloggar