Logga in

Magdalena Lidestam

Låt oss prata om skolan!

Bloggen har kommit till utifrån mitt eget behov av att ventilera tankar, vilka under en period har kommit att till stor del kretsa kring just skolan, detta av flera olika anledningar. Dels utifrån ett föräldraperspektiv, men även utifrån ett politiskt intresse och ett samhällsperspektiv. Skolan är bland det mest angelägna att diskutera överhuvudtaget, enligt mig. Jag utger mig inte för att vara insatt och kunnig på området, tvärtom, jag är däremot väldigt intresserad av att diskutera och analysera olika frågor från olika synvinklar och sätter stort värde på synpunkter från er som läser. Välkommen till min blogg!

Öppenhet och delaktighet, eller?

På måndagens kommunfullmäktige kommer det att finnas en punkt som heter ”E-förslag – uppföljning och utvärdering”. Förra våren byttes nämligen det gamla systemet med medborgarförslag ut mot den nya e-förslagstjänsten. Syftet med e-förslag är att medborgare på ett enkelt sätt ska kunna skicka in förslag som berör sådant som kommunen ansvarar för. Man skickar in sitt förslag, detta granskas av en moderator och ska därefter publiceras på kommunens hemsida. Medborgare kan sedan skriva under de förslag som de gillar. Om förslaget får fler än 20 signaturer går det vidare för hantering av politikerna. Enkelt och bra. Demokrati och transparens. Öppenhet och delaktighet. Eller?

För ett par veckor sedan skickade jag in ett e-förslag. Jag läste igenom hur ett e-förslag bör vara för att bli godkänt, det finns nämligen regler att förhålla sig till. Det får t. ex inte vara kränkande eller oseriöst, det får inte föreslå något som bryter mot lagstiftning, det ska inte vara en enkel fråga och det ska röra sådant som kommunen ansvarar för. Förslaget som skickades uppfyllde kriterierna för publicering och bröt inte mot några regler.

Några dagar senare kom ett mail om att förslaget refuserats. Jag skickade en fråga om varför förslaget inte ansågs uppfylla kraven för att publiceras som ett e-förslag, och fick till svar att förslaget diskuterats av kommunfullmäktiges presidium och att man bedömt att det inte var något för politiken att besluta om. Ingen närmare precisering gavs.

Då frågade jag igen: Vilka regler bröt förslaget emot? På vilka grunder ansåg de tre personerna i presidiet att e-förslaget inte var något för politiken att besluta om och varför kunde det inte publiceras? Det blev tyst, jag fick inget mer svar.

Efter ett antal dagars väntan skickade jag en påminnelse. Det kom ett svar från en tjänsteman att jag hade ju redan fått ett svar förra onsdagen och detta bifogades på nytt, alltså exakt samma svar. ”Har du fler frågor är du välkommen att höra av dig” avslutades mailet. Det hade jag, eftersom de inte besvarat de frågor som redan ställts. Så dessa skickade jag iväg igen, men åter igen utan att få något svar tillbaka.

Så småningom skickade jag istället över frågorna direkt till kommunfullmäktiges ordförande Sverker Thorén (L). Han svarade per e-post att han i skrivande stund satt i ett telefonmöte med presidiet, att de diskuterade ärendet och att jag snarast skulle få ett svar på mina frågor.

Efter två dagar kom så svaret. Jag hade såklart hoppats att Sverker & co efter telefonmötet skulle komma med några vettiga svar, men icke. Istället fick jag en nästintill identisk upprepning av det ”goddag-yxskaft”-svar jag fått två gånger tidigare. Enda skillnaden var ordet ”fortfarande”, att presidiet fortfarande anser att det inte är en fråga för politiken att besluta om. Inte ett ord om på vilka grunder de anser detta, ingen som helst motivering. Inte heller svarar de på av vilken anledning förslaget inte kan publiceras som e-förslag, så att medborgarna får möjligheten gå in och stödja förslaget.

De trenne presidieledamöterna Sverker Thorén (L), Annette Torstensson (C) och Peter Johansson (M) har alltså godtyckligt beslutat att förslaget ska refuseras och kastas i soptunnan, men tycker sig inte behöva svara på frågan om hur de resonerat, vad de stödjer sig på och hur de motiverar sin bedömning. Detta utan att ge vare sig medborgare eller de politiska församlingarna chansen att ta ställning till det tänkta e-förslaget. Är det transparens? Är det demokrati? Är det rätt sätt att hantera saken?

Godtyckligt och nonchalant skulle jag vilja påstå.

Nu undrar du kanske vad förslaget handlade om. Förslaget handlar om ökad öppenhet, att medborgarna ska få en bättre insyn i vilka kommunpolitiker som är våra företrädare, detta genom att valda ledamöter i kommunfullmäktige samt nämndpresidierna presenteras på kommunens hemsida, där det framgår vilken utbildningsbakgrund och arbetslivserfarenhet de har, CV eller biografi alltså. Ett upplägg liknande det som finns på Riksdagens hemsida, där samtliga 349 ledamöter presenteras.

Personligen tycker jag att det är både intressant och relevant att veta mer om personerna som tar viktiga beslut som påverkar våra liv. Finns det mångfald? Är olika slags yrkesgrupper representerade? Finns det en bred kompetens? Jag tycker att det är en rättighet vi medborgare borde ha, att på ett enkelt sätt kunna ta del av den informationen på kommunens hemsida. Dessutom tror jag det kan öka delaktigheten och intresset för politiken och att det även kan underlätta kontakten med våra företrädare.

Vad tycker du om förslaget? Vill du veta mer om våra politiker? Är det här något du vill ska finnas på kommunens hemsida? Tyvärr har kommunfullmäktiges presidium satt stopp för detta. De tycker det räcker med att lägga ut länkar till partiernas hemsidor, där det oftast inte finns någon information alls om de lokala företrädarna.

Vad gäller e-förslagen så behöver hanteringen bli bättre och framförallt mindre godtycklig. Och beslutar man om något, måste man kunna förklara hur man resonerat. ”Öppenhet och delaktighet” får inte bara vara vackra ord på kommunens hemsida, det måste gälla i verkligheten också.

Att nå sin fulla potential

Det händer att jag känner mig lite ledsen över att jag inte utnyttjat livets möjligheter på ett bättre sätt. Nu är det inte så att jag är missnöjd med mitt liv eller så,  jag är mycket glad och tacksam över det liv jag har och hur saker blivit. Men rent karriärsmässigt, kan jag kan ändå stundtals fundera över hur livet hade sett ut om jag hade satsat hårdare i skolan, utbildat mig direkt efter gymnasiet, om jag struntat i alla konstutbildningar och istället skaffat mig ett "ordentligt" yrke med karriärmöjligheter. Eller för all del, hur hade det blivit om jag satsat helhjärtat på konsten och haft en större tilltro till min egen förmåga? Jag vet inte, men ofta känns det som att jag inte är i närheten av att ens ha försökt att nå min fulla potential, och det är en ganska sorglig känsla. 

  

Ibland tänker jag samma sak om människor i min närhet. Min egen mor har känsla för färg och form och är en mycket skicklig tecknare. Hon designade mönster till Hackefors porslin i sin ungdom, och var en riktig talang sade man. Tyvärr slutade hon arbeta när hon gifte sig och fick barn. Vad hade det kunnat bli av henne om hon satsat på en karriär istället för att vara hemmafru, vilket var vanligt på den tiden? Jag hade gärna sett henne som formgivare eller illustratör, det hade passat henne, men nu blev det inte så. 

  

En annan person i min närhet var mycket duktig i skolan, intelligent, vaken, intresserad av människan och medicin, men utbildade sig inte efter grundskolan, det fanns helt enkelt inga tankar på den möjligheten. Istället har hon under alla år arbetat inom hemtjänsten. Hon var mycket uppskattad och utförde ett viktigt och bra jobb där, förgyllde helt säkert mångas tillvaro. Men tänk om hon hade fått utbilda sig till läkare istället? Vilken tillgång hade hon inte kunnat vara då, för människor och för samhället? Och lönen hade givetvis varit en helt annan. 

 

Ytterligare en högintelligent person i min närhet, numera medlem i Mensa, fick ingen uppmuntran under skoltiden. Trots läshuvud och mycket höga betyg valde han 2-årig verkstadsteknisk linje på gymnasiet, märkligt kan tyckas. Sedan ägnade han sig under många, många år åt tungt kroppsarbete. Samma sak där, ett väl utfört och viktigt arbete, men läshuvudet, borde inte det ha tagits tillvara där i ungdomsåren? Vad hade det kunnat bli av denne begåvade gosse? Det får vi dessvärre aldrig veta. Som tur är, har han på senare tid bytt inriktning och får komma till sin rätt lite bättre, men ändå. 

 

Samhället behöver högutbildade personer, och det kommer att bli allt viktigare i framtiden, Sverige behöver stå sig i konkurrensen med andra länder. Vi behöver ta tillvara på alla människors begåvning och kompetens, vare sig den är praktisk eller teoretisk. Just det där när människor får möjlighet att uppnå sin egen fulla potential tycker jag är väldigt intressant. När människor får blomma ut, känna att de får komma till sin rätt och arbeta med något som ger tillfredsställelse på ett eller annat sätt, vare sig det handlar om att få en bra lön eller att arbeta med något som är roligt och stimulerande. 

 

Skolan har en väldigt viktig uppgift här. Det är angeläget att varje elevs förmågor tas tillvara och att man uppmuntras till att satsa i skolan. Jag befarar att många barn inte ges chansen att uppnå sin fulla potential i skolan, då tänker jag dels på de barn som behöver extra stöd men inte får den hjälp de behöver, men också på de barn som har lätt för sig, men som inte utmanas till att jobba på ännu mer och motiveras till att nå högre höjder än "godkänt". Även det kanske borde ses som ett misslyckande, när elever som hade egentligen hade kunnat vara högpresterande endast presterar medelmåttigt? Det är kanske lika illa som att inte alla når upp till godkänt, men det är givetvis betydligt svårare att kartlägga detta. För hur ska man kunna veta hur många som egentligen skulle kunna vara högpresterande? Intressant i sammanhanget är att jämföra andelen högpresterande elever i Sverige med andra länder. I Singapore är siffran ca 40 %, i Liechtenstein ca 25 %, i  Finland ca 15 %, jämfört med 8 % av de svenska eleverna. Jag tycker att det borde ringa en klocka här, vi svenskar är väl inte mindre begåvade än vad de är i Singapore och Liechtenstein, det måste ju brista någonstans! Vad görs rätt i Singapore och vad funkar inte i Sverige? Är det motivationen som saknas? Eller är vi helt enkelt nöjda med för lite, att målen och kraven är satta för lågt? Är vi helt enkelt dåliga på att se till att många fler uppnår sin fulla potential? 

 

Det finns lite att fundera på här. Själv så ska jag nu ta mig en rejäl påtår kaffe och börja fundera på hur jag ska gå vidare i livet för att försöka uppnå min egen fulla potential, utifrån de förutsättningar jag har idag.

 

För som tur är, finns ännu tid och möjlighet, både för mig och för de svenska skolbarnen.

Sträva åt samma håll

Ibland undrar jag om vi verkligen tar tillvara på alla möjligheter som finns för att uppnå en verkligt god samverkan mellan skola och föräldrar? Personligen saknar jag den öppna dialogen mellan skola och föräldrar på gruppnivå, jag tycker inte att de traditionella föräldramötena räcker till alls.


Föräldramöten är ju ett av få tillfällen då många föräldrar är samlade, men min erfarenhet av föräldramöten är att dessa möten till största delen innebär ren information från skolan, och inte så mycket dialog. Skolan talar TILL föräldrarna. Det brukar vara ett fåtal föräldrar som pratar och kommer med synpunkter, men de flesta sitter helt tysta. Det är synd tycker jag, när så många föräldrar äntligen är samlade i samma lokal är det inte särskilt konstruktivt om mötet blir ett rent informationsmöte, information som lika gärna hade kunnat delas ut skriftligen. Tänk om föräldramötena istället använts till att exempelvis diskutera skolans värdegrundsarbete? Om diskussionerna rört elevernas trygghet, ordningen i klassrummet, attityder, mobbing, hur ett gynnsamt inlärningsklimat skapas och hur vi föräldrar på bästa sätt kan bidra, då hade föräldramötena känts meningsfulla på ett helt annat sätt tycker jag!


Rädda Barnen beskriver det här i sin text “För en tryggare skola – att föra dialog och påverka lokalt för en skola utan kränkningar”. Där poängteras vikten av att ha med föräldrarna i skolans värdegrundsarbete. Rädda Barnen menar, att vill man skapa en trygg och god skolmiljö, är det viktigt att ALLA involveras i detta arbete. Eleverna, all skolpersonal och inte minst föräldrarna, ALLA måste sträva åt samma håll om man ska uppnå goda resultat. Föräldramötena har en potential till att bli något mer än endast informationsmöten. Rädda Barnen menar att det på föräldramöten kan vara en god idé att arbeta fram en gemensam värdegrund och förhållningssätt, genom att exempelvis låta föräldrar i grupp diskutera olika dilemman, diskutera hur man hanterar olika situationer, vad som är okej och inte och så vidare. Detta kan öka delaktigheten och engagemanget bland föräldrarna, samt att det ökar chanserna till att alla strävar åt samma håll, någonting som är oerhört viktigt om mål ska uppnås, vare sig det gäller ordningen i klassrummet, tryggheten i skolan eller kunskapsmålen. Enligt Rädda Barnen ökar dessutom deltagarantalet på föräldramötena när dessa blir livaktiga diskussionsmöten snarare än informationsmöten.


Jag tror att det finns en stor outnyttjad potential här, och jag har en stark önskan om att skola och föräldrar i framtiden i ännu högre utsträckning kommer att samarbeta. Finns det några “goda exempel” vad gäller den saken tro?

Lär av goda exempel!

Jag blev väldigt glad när SvD för någon vecka sedan gick ut med en efterlysning, “har din skola recepten för att höja resultaten?”, man har inlett en jakt på de goda exemplen inom svensk skola. 

 

Att dra lärdom av de skolor som lyckas bäst, speciellt de som lyckats vända en dålig trend och förbättrat resultaten kraftigt, är ju något oerhört spännande. Det är ett salutogent sätt att arbeta på, att göra mer av det som har visat sig ha positiv effekt och mindre av det som visat sig fungera dåligt.

 

Ett sådant gott exempel presenterades som en nyhet på svd.se igår. Rönnenskolan (7-9) i Malmö hade 2009 en låg andel elever som slutade åk 9 med godkänt i alla ämnen, 63 %. År 2013 hade andelen ökat till 82 %, alltså en stor förbättring på relativt kort tid. Det finns något väldigt intressant i detta goda exempel. Till att börja med att det ställs höga krav på eleverna, “ni kan prestera mer”. Att kunskapsmålen är tydliga och uppnåeliga, samt att eleverna får veta vad som krävs för att nå målen och ges vägledning dit. Man tänker på helheten kring eleven, alla de olika ämneslärarna samarbetar kring eleven, alla blir sedda, ingen glöms bort och eleverna har en känsla av att lärarna verkligen bryr sig. En tät kontakt med föräldrarna är också en del i att arbeta med helheten. Jag rekommenderar den intresserade att läsa artikeln. http://mobil.svd.se/c.jsp;jsessionid=17437E4EACE8F27C9265652DA0C90B18.sonny4?cid=25968641&rssId=&item=http%3a%2f%2fwww.svd.se%2fnyheter%2finrikes%2f%3fservice%3dmobile%26amp%3barticleId%3d3562868%26amp%3bsidan%3d10

 

Jag ser fram emot att följa SvD:s artikelserie framöver, jag hoppas att de goda exemplen, och lärdomarna från dessa, kommer tas tillvara i en ännu högre utsträckning än vad som görs idag. Det finns all anledning att fördjupa sig ännu mer i vad det är som gör skillnad, att söka efter framgångsfaktorerna. Jag är övertygad om att det finns mycket gott därute som har fått lite för dålig spridning än så länge.

Beskyddarinstinkt

 

 

20140513-143056.jpg

 

I min ungdom trodde jag att jag nog aldrig skulle vilja ha några barn. Det verkade mest jobbigt tyckte jag. Så småningom tänkte jag att ETT barn skulle nog kanske vara trevligt ändå, fast långt, långt, fram i tiden i så fall, den dag jag hunnit göra allt det där jag ville göra. Vad det nu var. En dag träffade jag en väldigt trevlig man och plötsligt hade jag tre bonusbarn. Och rätt var det var fick jag ett eget barn.

 

Sedan den dagen har ingenting varit detsamma, hela min världsbild ändrades.

 

Aldrig hade jag väl kunnat tro att det skulle vara så omtumlande att bli mamma, så mycket känslor. Aldrig i mitt liv hade jag upplevt en sådan euforisk lycka och gränslös kärlek som till mitt barn, mitt eget, älskade lilla barn. Jag var i ett rus.

 

Men någonting annat drabbade mig också, och det med kraft, nämligen en helt ny utsatthet. När jag nu hade fått det värdefullaste i hela världen, så fanns plötsligt så mycket att förlora. Starka instinkter hade vaknat, beskyddarinstinkter som inte funnits där förut. Jag blev samtidigt livrädd för att det skulle hända mig eller barnets far något, att vi inte skulle finnas där för vårt barn. Jag drabbades till och med av dödsångest ibland.

 

Än i dag, efter snart tolv år och efter att ha blivit mamma till ytterligare tre barn, känner jag fortfarande likadant, även om jag nu har har vant mig vid känslorna. Denna gränslösa omtumlande kärlek och lycka, mixad med utsatthet, rädslor, oro och en väldigt, väldigt stark beskyddarinstinkt.

 

Jag antar att alla föräldrar känner så. Att ingenting kan vara viktigare än att barnen mår bra, fysiskt och psykiskt. Att de känner sig trygga och lyckliga, att de har det bra om dagarna, att de får förutsättningar att skapa de liv de själva önskar. Som förälder hoppas man på att kunna tillgodose allt det. Men vi är ju också beroende av att samhället är vårt stöd i denna strävan.

 

Det är inte helt lätt den dag föräldraledigheten är slut, att vänja sig vid tanken på att överlämna sitt barn till barnomsorgen. Det brukar i och för sig fungera utmärkt, men tanken mal ändå: har mitt barn det bra om dagarna?

 

Sedan finns ju också oron för att själv inte räcka till som förälder förstås, här finns ett ständigt dåligt samvete. Är vi tillräckligt närvarande? Sätter vi gränser på ett bra sätt? Ger vi dem upplevelser och goda minnen?

 

Så småningom är det dags för skolan och även om man vant sig vid att barnet lever sitt eget liv om dagarna, finns ändå tankarna där. Är han/hon trygg? Har kompisar? Blir sedd? Lär sig och utvecklas på ett bra sätt?

 

Här är vi helt i händerna på skolan. Vi får självklart en del signaler både från vårt barn och skolan om hur det funkar, men får vi verkligen veta allt undrar jag?

 

När barnet kommer hem från skolan, verkar som vanligt och säger att skoldagen “varit bra” och en stund senare kommer syskonet hem och frågar varför det andra syskonet satt och grät länge utanför klassrummet, då är det svårt att veta om barnet verkligen berättar allt om hur det är i skolan. När detta upprepar sig flera gånger, när man får information från utomstående, men inte från vare sig barnet eller skolan, om att barnet varit ledsen, då väcks iallafall min oro.  Hur ofta har detta hänt utan att jag fått veta alls? Är allt verkligen ok?

 

Det är i de lägena de starka beskyddarinstinkterna kommer fram, men det är svårt att veta hur de ska användas, speciellt eftersom jag inte kan veta OM jag har anledning till att känna någon oro.

 

Det finns exempel på barn som har mått dåligt hela sin skoltid, men berättat det först efteråt, sådant är förfärligt att höra. Det är mitt skräckscenario. Hur kan sådant få ske? Varför har ingen märkt något?

 

Kan vi vara säkra på att de vuxna i skolan ser, kan vi vara säkra på att våra barn har det bra om dagarna?

Tassar skolan på tå?

 

20140510-135051.jpg

Det här tidningsurklippet fann jag i mitt Facebook-flöde en dag. Vet inte från vilken tidning, från vilket datum eller vem som skrivit det, men det är uppenbarligen en lärare. Inlägget hade fått mängder av “gilla”-markeringar och positiva kommentarer såg jag, det är lite intressant.

 

Uppfostringsdebatten finns ju där, hela tiden, och jag vet inte om det har blivit mer på sistone, eller om det bara är så att jag har börjat lägga märke till det mer än förut? Min uppfattning är att så gott som alla lärare och de flesta föräldrar tycks vara överens: det brister i uppfostran hos alltför många barn! Många är de lärare som vittnar om bristande respekt, allmänt dålig hyfs, svordomar, könsord, nedlåtande kommentarer och dålig attityd.

 

Det märkliga är att jag tycker att det verkar som att de flesta föräldrar håller med om detta, så var brister det då egentligen?

 

Blundar vi föräldrar för våra egna barns dåliga beteende eller märker vi det inte? Eller är vi släpphänta och helt enkelt inte orkar eftersom vi har fullt har så fullt upp med oss själva? En annan teori är att vi föräldrar har dåligt samvete för att vi inte har så mycket tid med våra barn. Den lilla tid som finns för umgänge vill vi ha “kvalitetstid”, tid då man har mysigt och är sams, då vill vi inte vara stränga, nej, vi slätar hellre över och tänjer på gränser mer än vad vi borde.

 

Ja, att vara förälder och uppfostra barn ÄR sannerligen inte enkelt. För egen del sliter jag ibland håret i förtvivlan när mina barn testar gränser, oj, oj, oj, vad vi har tampats ibland! Det är lockande att ge upp och ge efter, men samtidigt inser jag ju att det GÅR ju inte, då gör jag barnen en otjänst. Det är min skyldighet, framförallt gentemot dem, de måste kunna samspela på ett bra sätt med andra, både nu och i framtiden. Jag säger inte att vi lyckas perfekt med våra barn, vi är inga perfekta människor, långt därifrån. Men ambitionen finns där och vi arbetar med det, det kommer hela tiden nya utmaningar och prövningar och det är bara att kämpa på. Jag tycker definitivt att ansvaret främst ligger på oss föräldrar, det är en självklarhet.

 

Men tyvärr tycker jag att man i debatten ofta lägger över precis ALLT ansvar på föräldrarna, och jag är inte säker på att jag tycker det är rimligt. I mitt förra blogginlägg beskrev jag lite av den problematiken. Vi föräldrar lämnar faktiskt ifrån oss våra barn om dagarna från det att de är väldigt små, och de påverkas i hög grad av de personer som de umgås med den tiden, av de vanor och attityder som råder.

 

Jag kan ta ett exempel som jag tycker är talande. Vi ett tillfälle för några år sedan hämtade jag mellansonen i skolan, han gick då i förskoleklass. Jag gick in på toaletten och upptäckte att det inte fanns någon tvål på toaletterna, varpå jag frågade personalen varför det var så. “Barnen kletade och busade med tvålen därför tog vi bort den” fick jag till svar.  Ok. Jag har ju lärt mina barn att det är VIKTIGT att tvätta händerna och använda tvål, jag vill att detta ska sitta i ryggmärgen på dem. Vad sänder det då för signaler när det inte finns någon tvål i skolan? Om det inte heller finns pappershanddukar? När det har tagits bort? Finns inte risken att de goda etablerade vanorna blir förstörda då? Här har faktiskt skolan ett ansvar för de signaler man sänder.

 

Vi kan ta andra enkla exempel, till exempel att det hör till god ton att säga “tack för maten” efter en måltid. Om andra barn inte säger så, och om de vuxna inte bryr sig om det, så motarbetas den uppfostran som vi jobbar med hemma. Samma sak gäller svordomar och annat dåligt beteende, här är det viktigt att någon sätter stopp, VARJE gång, men tyvärr tror jag inte att det alltid är så, jag tror att det ibland är en övermäktig uppgift för lärarna, och toleransnivån blir därför ganska hög, kanske betydligt högre än den är hemma.

 

Och där är vi tillbaka, det hade inte sett ut så om bara alla föräldrarna uppfostrat sina barn… och det är  givetvis föräldrarnas ansvar hur barnen beter sig under skoltiden.

 

Den stora frågan är: var brister det??? Får inte föräldrarna veta hur de egna barnen beter sig i skolan eller bryr de sig inte? Jag misstänker att många faktiskt inte får veta fullt ut hur illa det är. Att lärarna tassar lite på tå, inte riktigt törs berätta hela sanningen för föräldrarna. Kanske eftersom många föräldrar går in i försvarsställning och reagerar med “taggarna utåt”, och man orkar kanske inte ta den konflikten? Jag har tyckt mig uppfatta en något överslätande attityd, där man i samtal med både barn och föräldrar “fokuserar på det positiva”, och jag är inte säker på att det är rätt alla gånger. Ibland behöver sanningen svida för att en förändring ska ske. Framförallt BEHÖVER vi föräldrar att någon talar klarspråk med oss, jag tycker det är viktigt, annars finns ju risken att vi inbillar oss att allt funkar bra, även fast så inte är fallet.

 

Om det är så att skolan tassar på tå, då är ansvaret plötsligt lite grann tillbaka i skolan och hos lärarna, eller?

Magdalena Lidestam är utbildad hälsocoach som även studerar folkhälsovetenskap. Är intresserad av konst, film politik och mycket annat. Bor i Överum med sin sambo Jörgen och deras fyra barn. Familjen består även av tre vuxna bonusbarn och två bonusbarnbarn.
  • Senaste blogginläggen
  • Mest lästa bloggar

Bloggar

Sport

Politikerbloggar